Är jag psykopat?

Jag är lite osäker på den sista delen i ditt inlägg, men jag vet inte. Som barn/tonåring så "dödade" jag mina känslor och intalade mig själv om och om igen att jag inte behöver någon. Varför jag gjorde så vet jag inte, för jag hade ändå vänner. Men jag har verkligen aldrig behövt mina föräldrars kärlek. Jag förstår inte ens hur man kan vara beroende av sina föräldrar, och jag förstår verkligen inte hur mina syskon kan vara beroende av dem. Men om vi leker med tanken att du har rätt och jag gör det här pga. min barndom, varför skulle jag då göra så här mot kvinnor? Jag har tänkt igenom mitt liv nu och jag kommer verkligen inte på något som har varit så traumatiskt att jag måste förstöra kvinnors psyke.

Jag vet inte. Jag ser folk som är beroende av andra som svaga och patetiska, och jag vill inte vara svag. Och det ville jag verkligen inte vara när jag var yngre. Jag brukade också analysera andra människor hur dom umgicks med sina blodsrelaterade (föräldrar, syskon, släkt etc) och blev arg över hur lyckliga dom var. I min släkt så har vi ingen djup relation till varandra. Jag känner knappt mina mor- och farföräldrar eller någon annan i släkten. Det enda jag vet om dem är att det är mina släktingar och att jag ska tycka om dem, för att det är min släkt, för att samhällets regler säger åt mig att jag ska göra det.

Jag antar att jag blir både avundsjuk och irriterad. Jag blir avundsjuk för jag vill också vara naiv och tro att allt är regnbågar och moln. Jag blir irriterad för att dem är naiva och inte ser min verklighet som jag ser den.

Jag antar att jag blir både avundsjuk och irriterad. Jag blir avundsjuk för jag vill också vara naiv och tro att allt är regnbågar och moln. Jag blir irriterad för att dem är naiva och inte ser min verklighet som jag ser den.

Nej. Jag är varken alkoholist eller sexberoende. Jag gör det jag gör för att få min tillfredsställelse.Jag är bara avundsjuk på deras glädje. Jag skiter blankt i att vara nära mina blodsrelaterade.Frustration och ilska. Naiva människor som tror att alla har det så förbannat lätt, som tror att dom har rätt att prata hejvilt om ens liv och hur enkelt det är. Varje gång jag hör någon prata om hur illa deras uppväxt var så vill jag ge dom en smäll på käften. Oh wow, du fick inte en mobiltelefon innan du fyllde 14? Eller för att din pappa tvingade dig att bära hjälm när du cyklade tills du fyllde 15? Berätta mer om hur tuff din barndom var. Det är så jag känner. Folk som har fått allt serverat på ett silverfat men vågar döma andra, och vågar även försöka prata och förstå om hur andras uppväxt var. Dom vet inte ett skit.

Visst var inte min barndom perfekt, det vet jag mycket väl. Men jag förstår inte hur det går ihop med vad jag gör idag.

Ärligt talat, ja. Jag vill att andra ska få känna som jag. Att få min världsbild. Min verklighet.

Ärligt talat, ja. Jag vill att andra ska få känna som jag. Att få min världsbild. Min verklighet.

Inga bra förebilder, en pappa som söp och andra saker jag helst inte vill gå in på över ett internet forum.Jag mår inte dåligt och jag känner mig inte olycklig. Jag känner ingenting förutom irritation på dom som är överdrivet glada.Det handlar inte om att förklara hur jag känner mig. Jag vill att andra ska känna samma tomhet som jag. Endast när en människa har blivit utsatt för något hemskt så kan man förstå en annans smärta. Att höra "jag förstår hur du känner dig" från en person som inte har haft några problem alls gör mig rasande, för dom vet inte och dom kommer aldrig känna som jag.

Inga bra förebilder, en pappa som söp och andra saker jag helst inte vill gå in på över ett internet forum.Jag mår inte dåligt och jag känner mig inte olycklig. Jag känner ingenting förutom irritation på dom som är överdrivet glada.Det handlar inte om att förklara hur jag känner mig. Jag vill att andra ska känna samma tomhet som jag. Endast när en människa har blivit utsatt för något hemskt så kan man förstå en annans smärta. Att höra "jag förstår hur du känner dig" från en person som inte har haft några problem alls gör mig rasande, för dom vet inte och dom kommer aldrig känna som jag.

Jag känner bara hat och ilska när jag ser överdrivet glada personer och om folk snackar om hur jobbigt deras liv har varit. Annars känner jag mer eller mindre ingenting. Den enda gången jag känner glädje är när jag gör min grej.Jag vet inte, men kan vara så. Förståelsen bryr jag mig inte, men jag vill att dom ska lida på samma sätt som jag har gjort, att känna en tomhet.Jag är väldigt medveten om att mitt beteende är fel, men jag bryr mig inte att jag sårar dom på det här sättet. Jag är 27 år.Får även ursäkta mig för att jag inte har svarat tidigare. Jag har varit upptagen med olika saker.

Jag vet inte om jag ska vara riktigt ärlig. I teorin, ja, då det är den enda gången jag verkligen känner mig glad när jag gör vad jag gör. Men jag önskar att jag hade kunnat känna mig glad på samma sätt som mina vänner.

Jag påstår inte att jag har haft det värst av alla. Men jag kan garantera att jag har haft det jobbigare än de flesta, och jag reagerar endast negativt då någon tar upp löjliga saker om varför deras barndom var dålig.Jag kunde lika gärna ha skrivit det här på flashback, men det är fullt av arga tonåringar där. Dom svaren jag hade fått på flashback hade inte varit lika bra som dom har varit här, vilket jag är nöjd att folk ställer riktiga frågor istället för "ts tar du det i analen? :PP" Men något jag förväntade mig var att jag skulle få mer hatiska svar och bli kallad mansgris eller något liknande och några endast få personer som faktiskt är intresserade/vill hjälpa. Jag vet som sagt egentligen inte varför jag skrev den här tråden. Jag vill bara vara en vanlig kille som har vardagliga problem. Vanliga familjeproblem, behöva fråga polarna om hjälp om hur man ska ragga på tjejer och vilja skaffa hund & barn. Jag vill ha en helt vanlig tjej som jag älskar men ändå känner mig osäker på om hon verkligen älskar mig, få de bekräftat att hon gör det och att jag verkligen bryr mig om henne. Det är ett sånt liv jag vill ha, men jag vet att jag aldrig kommer få det. Det är som sagt den där tomheten jag känner, att veta att jag inte kommer få vara en vanlig man. Och tack för komplimangen. Det uppskattas.