Är jag psykopat?

Psykopat. Njae. Det du skriver låter lite som jag var för ungefär 10 år sedan när jag var rätt trasig och avtrubbad rent känslomässigt, och inte heller fann någon som verkligen tilltalade mig känslomässigt eller intellektuellt. Hittade bara killar som jag inte såg som "kompletta" och nöjde med dem som lek. Jag sårade många, krossade åtskilliga hjärtan och tyckte inte speciellt mkt om mig själv heller. 

Sen hände nåt. Jag föll för en kille, hårt och djupt. Han var precis allt det där jag önskade. Det höll i 8 års tid och sen lämnade han mig. För under hela förhållandet tvivlade jag på att han verkligen älskade mig på samma sätt som jag älskade honom, tänkte att han bara roade sig med mig på samma sätt som jag roat mig med andra förut. Det där förhållandet förändrade mig till det bättre, men har också gjort mig väldigt sårbar. Rent moraliskt är jag dock en bättre människa. 

Det jag vill säga är att jag tror att alla kan bete sig "psykopatiskt", att det kan finnas en anledning till det. Utifrån vad du skriver verkar det som att du längtar efter ngt annat, men att du nöjer dig med "ytliga klubbtjejer" eftersom du inte tror på något bättre. Jag hade inte heller tyckt att det var så jäkla givande med ytliga klubbtjejer om jag var kille... För att jag ska bli intresserad av nån krävs både hjärna, hjärta, personlighet och yta - varken mer eller mindre. De där klubbtjejerna låter förbaskat endimensionella.

Jag är 33 nu. Och du själv?

Barndom... tja, jag vet inte. Har inte direkt ngt att jämföra med. Hade det väl jobbigt på mga sätt med en far som var svårt sjuk under större delen av min uppväxt  (han dog när  jag fyllde 20) och jag var rätt utanför i skolan. Var mer en sån som höll mig på min kant och förstod mig inte riktigt på de sociala koderna (är idag diagnostiserad med Aspergerdrag, men det var först för några år sen). Min mamma var ganska frånvarande under uppväxten och jobbade mkt och pappa var väl den som hade den mer traditionella kvinnorollen i hemmet kan man säga. Mina föräldrar var egentligen båda kärleksfulla, men på olika sätt och kanske inte riktigt så som jag behövde det. Upplevde väl ofta att folk inte riktigt förstod mig. 

Sen nån gång där vid 19-årsåldern beslutade jag mig för att ta igen alla "missade år" med killar och lekte runt rejält. Testade att ha flera förhållanden parallellt, var otrogen konstant och krossade en massa hjärtan - av nån anledning har killar dessvärre aldrig behandlat mig så bra som just då när jag inte förtjänade det. Lärde mig vilka strängar jag skulle spela på, upptäckte att det var lätt att få dem kära och hade väl egentlige innerst inne nån slags förhoppning om att jag skulle känna nåt nån gång. Men jag kunde inte, så det blev som det blev. 

Nu i efterhand kan jag säga att jag hade svårt med empatin och även trängde bort en massa känslor (försvarsmekanismer alltså). Sen så träffade jag alltså den här som jag föll så hårt för och jag var inte kapabel att göra så mot honom. Där var det snarare han som inte alltid behandlade mig så bra alla ggr. Så man kan väl säga att jag lärde mig empati "den hårda vägen", och det har visserligen varit nyttigt men också gjort jävligt ont. Om jag skulle kunna göra samma sak igen? Jag har svårt att tro det, för jag minns alltför väl hur ont det gör när man blir sårad på det sättet och att göra så mot nån annan skulle i mångt och mkt väcka alla minnen till liv av hur det var att själv råka ut för vissa saker.