Är jag psykopat?
Anonym (Trådskaparen) skrev 2012-09-29 13:13:28 följande:
Jag är lite osäker på den sista delen i ditt inlägg, men jag vet inte. Som barn/tonåring så "dödade" jag mina känslor och intalade mig själv om och om igen att jag inte behöver någon. Varför jag gjorde så vet jag inte, för jag hade ändå vänner.Men jag har verkligen aldrig behövt mina föräldrars kärlek. Jag förstår inte ens hur man kan vara beroende av sina föräldrar, och jag förstår verkligen inte hur mina syskon kan vara beroende av dem.
Men om vi leker med tanken att du har rätt och jag gör det här pga. min barndom, varför skulle jag då göra så här mot kvinnor? Jag har tänkt igenom mitt liv nu och jag kommer verkligen inte på något som har varit så traumatiskt att jag måste förstöra kvinnors psyke.
Hur många syskon har du?
Jag är i mitten av fem barn och blev alltid bortglömd av mina föräldrar och jag har precis samma känslor som du. Jag behöver ingen annan människa och definitivt inte mina föräldrar.
Mina syskon umgås mycket både med varandra och våra föräldrar. Själv håller jag mig undan så mycket jag kan. När jag väl umgås med dem (ett par gånger om året) är det bara av plikt, för att man "ska".
Jag upplever mig själv som ganska "kall". Jag söker sällan andra människors sällskap och känner mig mest irriterad när andra försöker dra mig in meningslöst umgänge.
Jag känner inga större sympatier för mina medmänniskor. De flesta känns mest som statister i mitt liv, totalt oviktiga. Det finns inte särskilt många jag skulle sörja om de dog. Mest vill jag bara vara i fred.
Vad som orsakat min känslokyla har jag inte en aning om, kanske jag är född så. Men jag känner i alla fall igen det du skriver om att "stänga av" känslorna, precis så gjorde jag också.