Är jag psykopat?

Jag vet inte varför jag skriver det här. Jag känner bara att jag bara måste få skriva av mig. Jag är en player och jag har en tendens att träffa klubbtjejer och bli tillsammans med dem i 1 - 4 veckor. Ljuga för kvinnor kommer naturligt för mig och det har jag alltid gjort. Ärligt talat så bryr jag mig inte om kvinnor, jag ser dem som redskap som jag kan utnyttja och trycka ner psykiskt.

Som sagt, jag har en tendens att träffa klubbtjejer och jag låtsas vara den perfekta killen för dem. Väldigt ofta så vill dem träffas igen, och det är då jag börjar min process. Jag gör allt som den där perfekta pojkvännen skulle kunna göra, allt från simpla till mer komplicerade saker. Men när jag väl tröttnar på tjejen (1 - 4 veckor) så träffar jag en ny klubbtjej och ser till att få ligga med denna, men det räcker inte för mig. För här kommer poängen - jag skickar ett sms till den andra tjejen som jag "har något på gång med" att hon borde komma över för jag har något att berätta, och 9 av 10 gånger så kommer hon. Hon förväntar sig något bra, men hon går in och ser mig ligga med en ny, främmande tjej som jag precis har raggat upp.
När hennes tårar kommer så fylls jag av en extrem glädje och en känsla som får mig att känna mig vid liv. I vanliga fall så känner jag inte mycket, förutom ilska och frustration då och då. Glädje känner jag inte ofta, och jag fejkar nästan alltid när jag skrattar. I alla fall, tjejerna brukar reagera på två sätt;
1. Hon stannar kvar och skriker på mig. Ibland lämnar den andra tjejen och skäller på mig eller så skrattar hon bara åt offret.
2. Hon störtar ut från rummet helt förstörd medan jag och den andra tjejen fortsätter.
Vad som händer sen är att jag gör precis samma sak med den nya tjejen -- träffar en ny tjej, är otrogen och fortsätter igen. Det är som en drog för mig, att få förstöra en kvinna psykiskt.

Här är frågan... varför är jag sån? Det enda som får mig att inte tro att jag är psykopat är för att jag själv är medveten om det här. Ja, jag ser mig själv som en bättre människa än andra av olika anledningar, det nekar jag inte till, men jag skulle aldrig kunna skada någon fysiskt. Det enda jag gör är att jag förstöra någon psykiskt.

Manliga vänner har jag gott om och dem trycker jag inte ner, utan det är endast kvinnor -- speciellt klubbtjejer jag gör så här mot. Som sagt, jag vet inte varför jag skriver det här, var bara tvungen att skriva det här efter ännu en lyckad kväll.

Deras glädje och deras naivitet.

Jag hade ärligt talat ingen aning om att det var så många fler kvinnor här på familjeliv än män (i ditt inlägg så lät det i alla fall som om att det är många fler kvinnor än män här.) Det finns inga andra bra forum jag känner till där vuxna människor faktiskt hänger, därför skrev jag allt det här. Jag menar, jag har ju ändå varit medlem här ett tag.

Av min syster, ja.

Glömde tillägga IGEN att det brukade också vara vår lilla tradition att fira varandra när vi fyllde år då våra föräldrar inte gjorde något när vi fyllde år. Vi träffades någonstans och gav varandra presenter och käkade något utomhus ihop.

Men TS om du själv ser dig som hyfsat intelligent , är detta inte då klockrent för dig?

Man behöver inte vara psykiatriker för att förstå vad ditt beteende bottnar i.

Antingen vill du få uppmärksamhet här, blandat med lite självömkan men kommer aldrig ta tag i din problematik. I så fall är du en SVAG människa.

Eller så biter du ihop och biter i det sura äpplet och tar ett verkligt steg mot förändring.

Skall du fortsätta älta här utan någon självinsikt eller vilja till förändring, då är du patetisk och det är jäkligt SVAGT.

Eller så är du STARK och vågar möta smärtan ( som du då och då pyser ut med i tråden) genom att ta hjälp.

Om du verkligen är så bra som du tror dig vara ( gentemot naiva tjejer etc) borde du veta att föreställningen om att det är svagt att söka hjälp är jävligt NAIV i sig. NAIV som i en infantil syn på saken.

Och sist jag läste var du 27 år gammal.

Så ryck upp dig för fan och ta kontakt med en psykolog. Eller stanna i din tomhem och sluta slösa besökarnas tid med självömkan och hopplöshet.

Tro mig. Det finns fler med en kass barndom.

Jag har mått överjävligt av detta, men det var inte förrän jag vågade ta i det som jag fick ett bättre liv.

Allt annat som "jag behöver ingen" etc etc är bara ren bullshit för att skydda sig själv.

En normalsmart människa kan se sambanden här. Visst kan du? Eller vilö dy bara älta här så att du kan hålla läsarna varma?

Skärp dig.

Och hur vet du vad dom har upplevt och inte?! Din uppväxt kanske framstår som en pissi missi sippi jämfört med deras!

Jag känner ingen skam. Men jag gör ju inte heller dumma saker då förutom, som sagt, min grej.

Inget dåligt har hänt mig än så länge, och jag har hållit på i 10 år. Mina vänner vet vad jag gör och accepterar mig som person. Jag kör inte upp det i deras ansikte så jag antar att dom accepterar det, men jag tror inte heller dom gillar det. Men som sagt, dom är mycket väl medvetna om vad jag gör.

Det värsta som har hänt mig är harmlösa hot från tjejerna som SMSar eller att dom har knackat på min dörr under nätterna, men dom slutar alltid efter någon eller några veckor då jag ignorerar dom helt och hållet.