Är jag psykopat?

Hej TS!

Jag känner igen mycket av det du berättar, och har burit på liknande tankar ("Är jag psykopat? Jag gör ju tjejer illa med berått mod!"). Det som gör det svårt för mig att köpa diagnosen rakt av är precis samma sak som du visar här, en insikt om att det du gör är fel och en irritation över "de naivas" alla känslor, som man visserligen föraktar, men i ärlighetens namn också avundas på samma gång. Det är som att man står inne i en egen bubbelvärld, men fortfarande kan titta ut och se sig själv med de andras perspektiv. Det där hjälper dock inte, snarare tvärtom. Det gör det bara jobbigare. Hade hellre varit helt inne i bubblan och sluppit insikten att det jag gör är "fel". Det matar bara demonen.

När jag har grubblat kring detta, så har jag fastnat för en lite annan grej, som jag tror kan vara viktig och som jag gärna skulle höra vad du tror om: När jag kapslade in mina känslor i sena tonåren, så var en viktig metod att skaffa just såna "oacceptabla hemlisar", saker som familjen aldrig skulle kunna få veta, nej ingen. Inte som hämnd eller för att skada dem, utan just för känslan att vara oberoende, "ni vet INGENTING om mig. Egentligen".

Det där gör en stark, osårbar. Ingen kan komma åt en, för det finns alltid något värre än det de råkar tjafsa med mig om just nu. Något som de inte vet, bara jag. Ett slags inkapslat tonårsuppror, en flykt in till platser som bara är mina. Ett eget palats av (mörka) hemligheter.

Jag tror att lyckoruset du känner när du blir påkommen är lite av det slaget. Du visste allt på förhand, hon anade inget. Du surfar på känslovågen som störtar in och du klarar det galant, du är osårbar.

Och så känner man sig lite starkare ett tag igen, tills en ny egoboost behövs.