Jag har bara skummat igenom den texten. Men jag hittar inga siffror på hur många det var som ingick i undersökningen, vad var det totala antalet vaccinerade barn?
OK, varje liv och allvarlig biverkning är ett misslyckande över att vaccination är till för att skydda, inte skada. Men är det i Sverige, USA, hela världen? Är det samma vaccin som vi använder här i Sverige nu för tiden? Är det samma konserveringsämne och andra ämnen i själva vätskan som man använder sig av här i Sverige nu för tiden?
Urdraget är från 1998, Finns det nyare siffror?
Ser att du har av registrerat dig
Cruz, synd. Det hade varit bra att ha dina kunskaper i de här frågorna.
Själv är jag inte rädd för att vaccinera mina barn, tyvärr blev min mamma skrämd när min bror fick en spruta i högstadiet, kommer inte ihåg vilken men iaf så fick jag inte ta den. Brorsan fick mycket hög feber och hallucinationer, vi bodde långt ut på landet och mamma var ensamstående med oss så förstår att hon blev rädd. När det blev min tur så fick jag istället bara mot röda hund, påssjuka hade jag redan haft.
Jag skulle ha valt samma beslut igen även om jag har ett barn med Atypisk Autism.
Det finns så många fällor en förälder kan trilla i och som kommer gnaga deras samvete för att man tror att man har gjort fel på något sätt. Man gör så gott man kan som förälder med de verktyg man har fått. Mer kan man inte göra.
Natali84, jag beklagar verkligen din dotters situation, det är hemskt att behöva drabbas av det som ni har gjort. Men du eller någon annan kunde ju inte ha vetat att det skulle hända om hon var frisk för övrigt. Om alla för övrigt friska skulle drabbas av det efter vaccination är det fel att vaccinera men man kan aldrig rå på vad slumpen väljer att göra på några få.
Även om min sons diagnoser på både ADHD eller Atypisk Autism skulle kunna beror på något som jag gjorde under graviditeten, rökade i början, att jag fick HF (vet man inte varför jag fick) och snittades i v.30 och han hamnade i kuvös och de komplikationerna efter det så har det ju gott bra med honom, han har sina utbrott, han har svårt för att fixa vissa skoluppgifter och gillar inte sina syskon speciellt mycket när de är vakna. Men han har massa andra bra sidor som jag uppskattar mer, han har nästan en vuxen intelligens, otrolig humor och väldigt verbal, "språkgeni" på både svenska och engelska.
Jag anklagar ingen för hans diagnoser, jag försöker göra hans vardag så bra det går och hoppas att samhället kommer se honom som den härliga person han är. Tänk om läkarna hade varit mer uppmärksamma så han inte hade fått den stora blödningen i lungan, hade de kramper han fick då, var det det som ligger till grunden för hans NPF? Är det läkarnas fel? BM för att hon inte uppmärksammade mina tecken på HF redan första gången mitt bltr var högt och jag hade äggvita i urinet? Om man hade beslutat sig för att plocka ut honom då, redan i v.25-26, hade han ens överlevt då? Hur svår hade hans NPF varit då, om det har något samband?
Man kan fundera sig tokig som förälder över allt, vems fel, varför är jag drabbad, varför mitt barn...? Men lägg energin istället på att göra det bästa med det du har framför dig nu.
Och glöm inte att andas.