Jag vill inte leva med någon annans barn på heltid

Fortsätt vara särbos då tills det känns bättre eller tills barnen är stora och flyttar. Det kommer de att göra en dag och är han mannen i ditt liv så har ni många år kvar efter det. Fattar att det kanske känns lite väl länge att vänta, men jag tycker inte att ni ska flytta ihop om det inte känns ok med hans barn. Jag och min sambo var särbos i 6 år innan vi flyttade ihop. Då var mina barn lite större och nu har vi bara en kvar i huset. Jag är glad att vi väntade. Säkert det bästa för vårt förhållande och vi har nu varit ett par i 14 år.

Hur gamla är barnen?

vet precis hur du känner det. Min sambo hade sina barn varannan vecka när vi träffades. Nu har båda två (9 och 13) flyttat hit på heltid då mycket hänt kring deras mamma så hon kan inte ha dom (och barnen vägrar vara där). Jag håller på att gå i bitar för jag får ALDRIG vara själv. Jo då, jag tycker väldigt mycket om hans barn men jag vill inte vara förälder. Extra vuxen - absolut men inte ha något föräldraansvar vilket jag åker på då han inte har sin släkt här i stan, han reser mycket och mamman är inte kapabel att ta hand om sina barn. Jag vet inte vad jag ska ta vägen. Sambon letar nytt jobb så han slipper resa men det är inte lätt att hitta.

Klart det är okej att känna så! : ) kanske ni passar bättre som särbo! Hans barn kommer ju finnas där länge! Visst kanske du kan anpassa dig men känner du att det inte kommer funka så lita på den känslan!

De är rätt små och kräver ständig omsorg och att man är tillsammans med dem. Den yngsta är ännu i blöjåldern. Så det tar länge innan de flyttar hemifrån.  Men som sagt...jag gillar dem men det är ändå tungt att dela deras vardag. Jag känner lite som så att jag inte vill vänta så många år heller....och han vill ha en kvinna som vill dela hans vardag. Liksom jag vill ha en man att dela min vardag.

Övernattningslägenhet och veckopendling?

Bara en idé, men kan ni kanske flytta närmare varandra, bli grannboende särbos alltså? Eller så flyttar ni ihop och du hittar en etta någonstans i närheten dit du kan dra dig tillbaka när det blir nödvändigt? Kanske så blir du efter ett tag mera bekväm med barnen och slopar ettan efter ettag?

Förstår dock mycket väl hur du känner och tycker att du är absolut inte redo att flytta ihop men denna man, i alla fall inte utan öppen bakdörr så att säga

Jag har aldrig känt mig bekväm med min mans barn. Dom må va hur snälla som helst, men jag klarade inte av när det blev förmycket "upp på" sas. Dom var tonåringar när vi träffades så det var inte så länge jag behövde stå ut, men jag kan säga att bo ihop med dem på heltid hade jag inte gjort, vh räckte och blev över.
Var öppen mot din man hur du känner och fortsätt som särbos så länge du känner så här.