Då var det dags för separation...

Låta honom gå och ha huvudet högt, inga hämndaktioner, inga konfrotationer, då gör du dig bara löjlig.

Kan vara en 40-årskris, men behöver det inte.

Du skriver på 5 minuter så raserades ert förhållande och att det sas under en terapi i våras. Med andra ord så är detta troligen inget 5minutersbeslut. Jag skulle tro att han funderat på detta länge innan han kom fram till beslutet 
Så är det ofta vid seperationer, den ena har funderat på det väldigt länge innan personen ifråga ta upp det. Kanske för att utröna om det är en tillfällig svacka eller inte.    

Nej jag vet att det kan vara så att hans kärlek till mig är slut och att det inte går att bygga uppp igen. Det som gör mig besviken är att han inte vill kämpa för det vi har samt att han så fort kunde gå till sängs med någon annan. Jag tycker att man borde vara "värd" lite mer. Jag har alltid varit honom trogen och backat upp honom och hans jobb och karriär. Jag har varit den som tagit ansvar för barnen och hemmet och sett till att det har funkat och nu är allt raserat, det känns otroligt overkligt.
Hämdaktion blir det nog heller inte - men man måste ju kunna leka med tanken?
Jag kommer dock aldrig att kunna acceptera henne om det nu blir han och hon i framtiden. Hon kommer alltid att vara förknippad med äckel för mig coh jag har svårt att se mig själv på gemensamma kalas etc med dom 2 i framtiden. Måste man stå ut med sådant? Tänk om dom skaffar barn ihop - halvsyskon till mina - hur klarar man det?

Kan ni inte gå till familjerådgivningen igen? Tycker ofta jag hör om folk som behöver hjälp när de går igenom en separation, speciellt om den blir såhär "ful". Ni står ju på helt olika platser i detta.

Han ska gå i terapi en omgång till sa han när vi pratade ut i helgen - för att reda ut sina tankar och för att ha ngn objektiv att bolla med - ngn annan än mig och hon. Jag tror att det är bra men jag vet oxå att det kanske inte blir så i slutändan då kan kanske bortprioriterar detta.

Hej du, sorgligt att läsa din historia, men tyvärr så är du inte ensam. Ungefär samma sak hände mig för 10 månader sen. Min man sen 14 år och 2 barn (11 & 13 år) kom hem och sa att han ville skiljas. Han hade blivit förälskad i en 10 år yngre tjej på hans jobb och han tänkte inte låta den här "chansen" gå honom förbi. Vi är båda i 40 årsåldern vi hade äntligen småbarnsåren förbi oss.
Men nu 10 månader senare så bor han kvar i huset (köpte loss mig), han böt ut mig mot sin nya kvinna. Hon har inga skrupler att flytta in i mitt gamla hus med sin dotter (6 år). Jag har varit helt förkrossad och har väl inte hämtat mig än. Jag sörjer min fina familj och måste lära om att leva det nya livet som jag inte haft möjlighet att påverka. Jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på hela historien. Jag går i terapi och visst har det blivit lite lättare med det kommer saker som hela tiden påminner mig om allt det jobbiga. Fotografier, resor, berättelser när jag och barnen sitter och pratar och så klart alla gånger vi ska lämna över barnen (vi har dem varannan vecka).

Att dem kommer att få barn kommer inte förvåna mig ett dyft, hon är ju bara 31 år och har bara 1 barn så det är klart att han kommer att bli pappa igen. Men jag önskar innerligt att han inser att gräset inte är grönare och att det är klart att hon också kommer bli tråkig när alla måsten och vardagen kommer ikapp.

Nu har det gått 6 månader sen han skickade in skilsmässopappren och man ska skicka in att man fortfarande avser att skilsmässan ska gå igenom. Så jag väntar bara på att han ska komma med papper som ska skrivas under.

Jaa, jag kan inte mer än beklaga och hoppas att det blir som alla säger att livet går vidare och att man tar sig ur detta förr eller senare. Just nu känns det som jag aldrig kommer att kunna gå vidare...men jag försöker intala mig själv att det kommer jag visst att göra.      

Men en sak som du måste tillåta dig gära det är att vara arg och ledsen. Skit i att han tycker att du är fånig. Man måste kunna få sörja och gapa och skrika...och att hämnas med måtta måste man också göra. KRAM på dig 

Jag vet att jag måste gå vidare men jag kan inte sluta hoppas riktigt än. Jag saknar honom och jag saknar vår familj och att kunna planera en framtid tillsammans. Nu ska jag åka bort med barnen själv på februarilovet och på jullovet ska vi vara hemma - då kommer vi att göra den officiella separationen.
Vi gifte oss för bara 5 år sedan och hade då varit ihop i 15 år vilket gör mig väldigt förvånand över hans beslut idag. Om man inte känner varandra efter 15 år - om man inte är säker på att detta är personen som man vill dela resten av sitt liv med - när vet man det då?
Nej det är bara att beklaga. Synd att det tar slut så fult. Det kommer att ta tid att reparera för mig. jag kanske kommer över henne så småningom men jag hoppas verkligen att det inte blir dom i framtiden - det skulle göra saken mycket enklare.
Jag saknad min bästa vän och kamrat. Han har svikit mig på alla tänkbara sätt som jag inte trodde var möjligt. Jag har alltid sett upp till honom och sett honom som en fin människa.
Vi kommer ju att vara knutna vid varandra resten av livet genom våra barn. Han säger att det är jätteviktigt för honom att vi är vänner - behandlar man sina vänner på det viset? med otrohet och svek efter 20 år tillsammans? Tyvärr är jag väl fortfarande svag för honom och tror att vi ev. har en chans men om jag ska vara realistisk så vet jag att chanserna är mycket små. Jag kan förlåta otrohet men om vi skulle bli tillsammans igen så blir det på helt andra villkor. (Jag har alltid fogat mig efter honom och det han vill, hans inressen etc.)

Hej!

Låter som vi oxå kommit i den manliga-40-års-krisen.

För ca 1,5 år sedan från ingenstans säger min man att han valt att stänga mig ute de senaste 2 åren. Kom som en total chock för mig. Jag har väl tyckt att han är lite kort och inte så tydlig i sitt berättande men inget annat.

Min värld föll totalt. = utmattningsdepression för mig.

Nu 1,5 år senare vill han lämna mig.

Jag ser och upplever hur han vill typ återleva åren mellan 20-30.

Han tränar mycket och blir bara mer & mer attraktiv i mina ögon.

Han säger att han är färdig med känslor för mig och jag får inte röra honom.

Han har inte sagt på 1,5 år att han älskar mig el någon komplimang.

Han har under 3 år ifrågasatt livet, meningen och "är det inte mer än detta"

Jag älskar honom och förklarar att det låter som en ålderskris. Det har väl psykologen bekräftat.

Men hur längd håller den i?

Om han går, då mister han mig och 3 barn varannan vecka.

Jag mår så dåligt med ständig ångest.

Jag vill inte leva utan honom!

Vi har olikheter (som alla par) och vill jobba på dom men han orkar inte...