Ledsen Mamma

Jag känner att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva - det här kanske händer fler!?

Jag känner ändå att jag måste få ur mig det och kanske få nått svar - om det finns några.

Vår son är 1 år (och en månad) och har aldrig riktigt varit mammig eller pappig. Han kan ha upplevts som mammig för ett tag sen - då han ville vara i min famn och inte pappas. Det var tex bara min sång som fick honom att somna! Men det var lixom aldrig några större problem, det gick ju bra att vara med pappa oxå. Vi har försökt dela på det mesta. På slutet är det pappan som tagit honom varje morgon, dvs jag har fått sovmorgon någon extra timme. Pappan går i skolan så det är generellt jag som är hemma med barnet mest.  Men pappan tar sitt fulla ansvar och mer därtill när han är hemma. ( en kanon pappa).

Nattningarna delar vi på - men när han vaknar på kvällarna så är pappan som går in och söver om.

Barnet sover rätt oroligt på nätterna och då är det jag som finns där och håller en han och kramar om.

Det här "systemet" har gått bra - tills nu?

Vaknar han på natten och gråter (skriker) så är det BARA pappa som duger!? Jag kan inte få honom att somna om tryggt? Han bara gråter "hysteriskt" och jag känner hur mammahjärtat brister.

Ändå så är det min hand han håller hela nätterna.

Jag missunnar inte pappan, barnets pappighet. Men pappan tycker det är minst lika jobbigt. Att se mig ledsen och vet inte riktigt hur han ska agera.

Känslan att inte känna att man duger är verkligen vedervärdig. Att inte känna sig älskad av sitt barn ( jag vet innerst inne att han gör det, men det är svårt att tänka så när man står där med ett hysteriskt skrikande barn och sjunger vem kan segla för utan vind förbrilt och med gråten i halsgropen).

Ibland känns det som att han slutar gråta bara jag försvinner ut från rummet!?

så fort han kommer till pappa somnar han på två sek ( oftast) han skriker i vilket fall inte.

VAD SKA JAG GÖRA!?

Ska det vara så här!?

/ det gör så ont