Jag och min sambo har försökt fått barn nu i 1år och 5månader ca. Har 2 MF i bagaget efter det sista mf har det ej hänt något och det va i slutet av feb 2012 .drömmer verkligen om att få barn. Har provat allt man kan tänka sig i tester. Ägglossnings tester , gravtester månad efter månad. Lite dyrt i längden. Hur har ni andra det? Hur känner ni er i det här? Med vänlig hälsning, en förtvivlad tjej
hej tjejer.. läser era inlägg och känner med er och vill gärna prata av mig om mina känslor. Hur besviken och deprimerad kan man bli varje gång mensen dyker upp?
Ångesten är obeskrivlig när tankar om att det kanske..aldrig kommer funka..igen...dyker upp!!. har abort i bagaget som gör sig påmind allt för ofta då man redan känner sig nere. Det bidrar ju inte direkt till att man blir gladare..
Vi har försökt i ett år nu och det känns som om all tid går åt att planera och hoppas!! Och så blir man ändå så besviken...har anmält mig och sambon till fertilitetsklinik, men är så orolig att få höra ...att det inte går...
Ja, det är verkligen deprimerande. Och så tar man något graviditetstest innan mensen för att man är så spänd, börjar känna lite tecken och poff så kommer blödningen och man samlar krafter till månaden efter igen... och så går tiden =P Hoppas att det fungerar för er snart och att mannen är stöttande.
Vi har en underbar son på 1,5 år och har försökt få barn i ett år nu. I somras blev jag gravid och fick missfall 7 veckor senare. Jag var så glad innan det hände, hade börjat rensa ut för små kläder ur garderoben och burit ner mammakläderna från vinden och så händer det, det börjar blöda och missfallet var igång. Sjukhuset ville inte ta emot förrän flera dagar senare "för att se om missfallet är lyckat eller inte". Inte precis det man vill höra, man vill veta om det verkligen är ett missfall eller inte.
Nu har det gått 5 månader sedan missfallet, jag som trodde att det skulle bli lätt att bli gravid igen... men tiden går. Mensen kommer, mensen slutar, hoppet fylls på och en ny månad kommer. . .
Vår son som vi har nu gick "på fem minuter" att få till, varför ska det vara så svårt nu? Jag är rädd att något hänt, att jag blivit steril eller något.. . och jag vet, det behöver inte vara "mitt" som kvinnas "fel" att det inte fungerar, det kan ju vara något med min man också. Men visst tjejer, visst känns det väl så... att det är "mig" det är "fel" på.
Är era män stöttande? Min är det, älskar honom =) (dock svårt att få honom att vilja tillverka barn varje dag haha, men jag har börjat bli desperat... jag vet att sperma lever flera dagar, ändå känns det nödvändigt att försöka få till det varje dag...håller jag på att bli tokig tror ni? Fast det känns inte så... känner mig lugn..)
Känner med er. Bröt ihop totalt i helgen. Bara låg och grät. Flera gick ut med att de var gravid, med tester och UL.bilder. Det blev för mycket så jag var tvungen att ta bort facebook för att slippa se, så nu har jag bestämt mig att ta en paus från facebook där alla gravida samlas...
Mensen är sen varje månad, men sen kommer den helt plötsligt och jag eppar ihop :(
Här är en till som känner igen den besvikelse som blir månad efter månad 
hoppas det ska ta sig men slutar i att mensen kommer och man är nere, känner hopplöshet och tänker ibland att det aldrig kommer ta dig! Har en dotter på 5 år sen tidigare förhållande men har oxå abort i bagaget ... Önskar mirakel nu! Utredning på gång dock men tar sån tid vi har försökt i 1 år och 5 månader!
Skönt att vi kan stötta varandra, tills nu kände jag mig så ensam i det här barntillverkandet...
Vi har precis gjort utredning och kommit fram till att det inte är fel på oss `=/ Har kontaktat andrologmottagningen och fått tid i februari och ska påbörja inseminsation... =/
Var med om något läskigt för ett tag sen...
Dottern sa för några veckor sen att hon skulle få en lillasyster efter jullovet, efter sommarlovet.. sen pratade vi inte mer om det. På nyåraftonsmorgon vaknar jag av att jag drömt att jag testar plus och det första dottern säger till mig är att jag har en bebis i magen...
Två dagar senare smsar en bekant och berättar att hon drömt att jag var gravid! Lite läskigt =/
Jag känner så väl igen mig i de ni skriver. Besvikelsen varje månad när mensen kommer. Alla förhoppningar som byggs upp när man hoppas och tror att man ska ha lyckats denna gången. Man pratar om att man inte ska tänka på det utan bara köra på men hur lätt är de? Man tänker ju på det både medvetet och omedvetet. Jag och min vännina har diskuterat vad som innebär att man har försökt länge, är det från den tid då man har slutat skydda sig eller är det de månader som man har försökt pricka in ägglossningen, någon som vet? Vi var inte riktigt överens. Nu till något annat, har någon utav er haft någorlunda regelbunden mens efter att ni sluta med p-piller och sen helt plötsligt inte fått mens på ungefär 2 månader utan att vara gravid? Jag börja med p-piller runt 15-16 års ålder dels för att få regelbunden mens då jag kunde gåmi ett halvår utan mens. När jag slutade med p-piller så har jag haft regelbunden mens hela tiden fram till sist gång jag hade mens, 28 oktober 2012. Första tanken var ju jag är gravid men har gjort test vid två ggr, senast 24 dec utan plus. Nu börjar jag blir orolig att det är något fel på min kropp :( Kan man bli gravid trots utebliven mens, fungerar ägglossningen som den ska? Pratade med en sköterska på gyn när jag ringde dit och bokade tid för cellprov och hon sa bara ta ett test och jag har ju gjort de 2 ggr nu. Känns meningslöst att försöka bli gravid om kroppen ändå inte verkar fungera som den ska :(
Känner också igen mig. Förhoppningen som väcks när mensen är sen, och tårattacken när den sedan dyker upp... Maken stöttar, men man känner sig ju misslyckad...