För hård mot honom...

Hej.

Har suttit och tittat på bilder på min son när han var runt 1-1,5år, och har nu gråtit hela natten. För jag kommer nu ihåg hur hård jag var mot honom då, jag/vi verkligen skällde ut honom ibland när han var "olydig". Men vad trodde jag?? Jag vet inte, jag tror att pga att han gick när han var 9 månader och började prata lite samtidigt, så såg jag honom som större än han var. Men nu när jag ser tillbaka så var vi alldeles fel ute i vissa fall. Vi har ju inte slagit honom eller kallat honom fula saker, men ändå sårat honom genom att bli jättearga.... På en ettåring!

Han blir lätt arg nu (han är 3), och om han inte får som han vill så kan han slå på saker eller skrika jättehögt. Han känns ledsen och arg även när han är glad (om du förstår vad jag menar, när man ser honom i ögonen)... Och jag är så rädd att jag har "förstört" honom, jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden och se honom för den lille bebisen han var och inte en stor pojke.
Jag kan verkligen inte sluta gråta pga detta, känner mig som världens sämsta mamma. Jag undrar också hur vi ska göra när han trotsar oss, gapar och skriker, kastar saker, och inte vill gå och lägga sig. Det är så svårt att inte bli arg på honom, men jag vet inte hur jag ska lugna honom utan att behöva överrösta honom. Vi är väldigt kärleksfulla här hemma också, vi säger flera gånger om dagen att vi älskar honom, och kramas, han är jättemammig och klappar på mig ofta och säger att han tycker om mig och "du är så fin", så det är inte bara bråk här hemma. Men jag önskar att jag kunde vara utan bråken helt helst. Och om det blir konflikt, veta hur jag ska hantera dem utan att höja rösten.
Så om du/ni har några tips eller tröstande ord så uppskattas de. Nu ska jag gå och krama min pojk och ha lördagsmys med honom.

Hej!
Världen är full av mammor med dåligt samvete. Dåligt samvete för att vi tror att vi gjort fel eller för att vi har gjort fel. Av brist på erfarenhet eller av trötthet eller för att vi varit ledsna eller arga för något etc.
Ju mer vi vattnar på och odlar detta dåliga samvete, desto mer växer det. Och till slut är det bara det som betyder något för oss. Och då måste man ställa sig frågan : På vilket sätt hjälper jag mitt barn med detta dåliga samvete?
På intet sätt skulle jag vilja svara.
Självklart gör vi en massa fel som föräldrar, mer ibland och mindre ibland. Det gör alla.
Använd det inte till att ömka dig själv, utan gå i stället vidare och ta tag i alla nya utmaningar med friska tag.
Det är alldeles uppenbart att din lille pojke mår bra och går framåt i sin utveckling och nu har hunnit till trotsåldern, som står för att hans uppfattning om sin egen identitet och förmåga blir mer och mer medveten. För att skapa sitt själv måste han testa gränser och få tydliga svar på var gränserna går av er föräldrar. Utan dessa svar blir han rådvill och osäker.
Så försök att byta inställning och se hans gränstestningar som mycket adekvata utmaningar som det är din uppgift att bemöta, ibland lugnt och fint, ibland med höjd röst, ibland rent fysiskt genom att lyfta bort honom, krama honom eller hålla i honom.
En ständig harmoni skulle innebära ett barn som inte utvecklas och går vidare och det vill du ju inte ha.
Så kämpa på, det gör han.
Med vänlig hälsning
Margit Ekenbark

För hård mot honom...

INNEHÅLL