Hur blir man lycklig och tillfredställd? Har någon svaret?

Jag tror lycka och tillfredställdhet inte bara kommer av att tillföra yttre ting utan till största delen kommer inifrån. Istället för att tråna efter det man inte kan få så lära sig uppskatta och älska det man har med dess fle och brister.

Lyckan kommer - Vilket bra svar!!! Jo jag är 39 år och har nog haft funderingarna på en "40-års kris" Det känns som oj nu är jag för gammal för fler barn och precis som du skrev, ska det vara så här. Gör jag rätt val osv.

Litet My - Det är just där problemet ligger jag är inte efter ytliga ting även om min hjärna ibland vill ha det jag inte har. Jag vill hitta ett sätt att kunna hantera det och känna den genuina lyckan i vardagen. Som många andra skulle säga jag är inne i ett ekkorrhjul.  

Känner också igen mig, har sambo, villa, bra jobb, inga lån, två friska underbara barn..men är olycklig.

Jag tränar mycket, tar varje chans jag får att komma ut när singelväninnorna vill. Känns som jag kvävs hemma.

Kan inte tänka mig att bryta upp, då skulle jag sitta i skiten. Min sambo är den som har pengarna, jag har inget undansparat utan min lön går på ett ut när månaden är slut..Bara att bita ihop..

Lyckan kommer...vilka härliga svar du har.
Jo så är det nog, vi är kanske för tillfredställda i mångt och mycket så vi kräver för mycket. Den som har mycket vill ha mer, det ordspråket finns nog inte för intet. Fy vad otäkt med bilolyckan och vilken tur det gick bra. Såg på nyhetsmorgon när det handlade om lycka och att vissa människor behöver känna lyckoruset för att vara nöjda. Vi kan inte känna det någon längre tid utan det trappas av även om vi fött barn, gift oss eller har ett bra jobb. Vi blir tillslut avtrubbade.

Men hur går man in i sig själv och känner jo jag är nöjd? Efter träning ibland kan jag känna men oj vad bra jag har det egentligen nu ska jag sluta gnälla.....för att dagen efter bli låg igen....Kanske sitter på en depression.

Jag tror att det är lätt att fastna i vad alla andra har och gör och tro att om jag bara kan köpa det de köper, resa och göra det de gör så blir jag lycklig. 

Istället tror jag att det är inre världen som gör en människa lycklig. Känslan av att finnas där för andra och göra skillnad, känslan av att tycka om sig själv och att livet är tryggt och bekvämt men att man ändå är nyfiken och att livet har möjligheter.

Kanske skulle du må bra av meditation, yoga och mindfullness-övningar. Börja sök i ditt inre vad som gör dig lycklig. När var du lycklig senast? Vilka människor får dig att må bra? Vilka platser, dofter, smaker? 

Skriv ner vad du vill ha och längtar efter och försök att se varför du vill ha det du tror du vill ha. Försök hitta de bakomliggande faktorerna till din önskning. Tänk på att många känner som du!         

Sötäpplet har du några bra länkar till Mindfullness eller liknande?

Läs Ghandis bok "Lycka". Hjälper om man vill börja reflektera kring sitt liv.
En Australiensk sjuksköterska skrev en bok om vad människor ångrade på dödsbädden, har inte läst den men tror att även den boken är en ögonöppnare.
Lycka till!

Jag har haft ett ganska tufft liv med mycket motgångar och känner att jag inte orkar kämpa mer. Senaste motgångarna är t.ex. att jag veckopendlat 16 mil i 1,5 år för att jag inte får jobb hemma, har börjat en ny, tuff utbildning, bor i ett gammalt hus som jag och sambon inte borde köpt, men rycktes med när alla kompisar skaffade hus och samt att jag oroar ihjäl mig för vår son som är 3,5 år och gravt språkförsenad. Han är provrörsbarn och man tycker ju att om man fått kämpa 3 år och 4 ICSI för att få ETT barn kunde man få lite mainstream sedan??? 
Jag har tänkt mycket på att vara nöjd som man har det och inte jämföra med andra. Materiellt skulle jag inte ha problem med att bo i en hyrestrea i ett halvsunkigt område, om det bara funnes bra lekplatser och en schysst förskola/skola. Men det är på ickemateriella sidan jag går bet. Varför kan inte jag bara förutsätta att jag är välkommen och accepterad i sociala sammanhang, varför hamnar jag utanför? Varför har jag föräldrar som inte kunnat stötta mig känslomässigt?
Kanske är det självkänslan man ska jobba på? Att lycka kommer med vetskapen att man duger som man är och inte behöver prestera för att vara ok? Det är kanske lättare att leva i nuet om det inte känns som en misslyckad prestation att ha en man som också är människa och ingen livs levande Ken enligt klyschan om den perfekte snygge, högavlönaden, charmige partnern?

Anonym (fast) jag känner igen det där med att tro att man inte passar in pga påhopp i skola och annat.

Där har jag dock lagt skiten bakom mig och säger till mig själv att jag är som jag är och jag är värd att umgås med. Vill de andra inte göra det är det de som förlorar på det. Jag gav mig sjutton på att vara "social" och om jag ibland sa fel saker eller blev oroad så sa jag bara det här är jag i ett nötskal eller det här är typiskt mig...tillslut blev det så att folk tyckte det var charmigt när jag råkade spilla, klanta mig eller annat och jag skrattade med dem istället för att de skulle skratta åt mig. Det händer titt som tätt fortfarande att jag gör en "scen" men då säger jag bara...nu har jag iaf gjort ett avtryck och intryck   Lycka till och ge dig sjutton på att du är social. Det är något man kan lära sig.

Jag är själv novis på mindfullness, men tycker att många idéer verkar bra. Jag har googlat på mindfullness och läst lite om vad det innebär. Min företagshälsovård har kurser så nästa gång det startar en kurs tänker jag gå!

Jag blev helt lycklig när jag för 3 år sedan insåg att min lycka är mitt ansvar.
Min lycka styrs inte av någon annan än mig själv! Om min man är dum eller jobbet är jobbigt så är det upp till MIG att ta rätt beslut för att göra mig själv lycklig.

Jag levde i ett hus jag hyrde och med en man som var elak. Jag hade hela tiden ursäkter till varför jag mådde dåligt.

Fråga dig vem fel det är att du inte är lycklig. När du inser att det är ditt eget fel så får du själv möjligheten att ändra det. Då kommer du ta av dig offerkoftan och få en fantastisk känsla av makt över ditt eget liv.
 Idag har jag drömjobb, äger drömbostaden och har min drömman. Och det är endast tack vare mig själv!
Jag är bäst och har aldrig haft det bättre ;)

Men det är väl knappast hela sanningen?? Jag HAR en underbar, snäll man, jobb jag trivs med, fantastiska och friska barn, underbara vänner, inga lån etc..Ändå känner jag mig otillfredsställd! 

Jag kan ju inte skylla på min man, för han är ju inte elak eller slår mig, då hade det varit lätt, jag vet inte vad jag ska skylla på??

Jag blev lycklig då när jag släppte tryggheten och blev sann mot mig själv. Att vara sann mot sig själv är det svåraste som finns, mycket enklare att ljuga åt sig själv. Jag har en uppsjö med problem och elände idag, men jag är lycklig.

Jag tror på att man ska praktisera acceptans och tacksamhet. Sedan tror jag på att man ska sträva efter att bli en genuint god människa och bara omge sig med andra goda människor. Det som ger en lycka i långa loppet är inte saker utan goda och kärleksfulla relationer till andra. Stressa och jobba ihjäl sig bara för att kunna konsumera mera?? Nää, jobba mindre, konsumera mindre och umgås mer med sina nära och kära :) (Och gå i terapi om man har ett tungt bagage.)

Jag blir lyckligare när jag gör saker som jag mår bra av - och sedan inte klandrar mig själv för att jag valde att prioritera mig själv framför alla andra och allat annat.