ADD

Hej..
Jag är mamma till en tjej på 10 år som just nu gör mig galet frusterad!!!
Hon har alltid gått sin egna väg, haft kompisar men ingen riktigt bästis för hon tröttnar på kompisar efter någon vecka.. Hon har varit medelbra i skolan inget anmärknigsvärt förrän nu för för någon vecka sedan då jag var på utvecklingssamtal i skolan för henne... Knappt godkänd i matte, no eller något ämne. Bild och engelska fungerar bra. Jag har inte sett en läxa på hela hösten förrutom de jag hjälpt henne med, ett fåtal englska läxor.
Hon är med tillbakadragen utan att det egentligen ska verka konstigt men vill inte gärna göra som alla andra tjejer i klassen gör.. Ex sjunga i kören, följa en av tjejerna som 'leder' gruppen.. Det har jag iofs tyckt varit bra, men samtidigt sogset för då är hon ju ensam i stället. Hon är jättesöt, och vad jag tycker uppfostrad. Jag har alltid sett henne lite mer mogen än de andra i klassen vad gäller kläder osv. Men nu vet jag inte längre varken ut eller in....
Det jag funderar över är om hon har add eller något annat. Hon brister i sociala kontakter, hon har otroligt låg självkänsla, hon är passiv hemma och liksom försvinner någonstans i rummet, syns knappt hörs inte heller. Hon blir sååå liten med mig (mamma) och jag uppfattar hennes som krävande och 'liten' p ga det.Tar sig inte för något direkt, hon fungerar bra i belönings sammanhang då får hon liksom en gnistra, hon är orolig, ängslig för småsaker ( litegrann som ångest symtom). Hon tar avstånd från kompisar efter någon vecka, tycker det blir jobbigt då de ringer och sms:ar, ganska lättstörd vid yttre störningsmoment. Kan uppfatta höga ljud som störande. Hon kan ta en timme på sig då hon ska bestämma kläder eller byta om till pyjamas och borsta tänderna. Hon letar fel på situationer innan de ens har inträffat. Hon tiger och ger ifrån sig ex mobilen om jag tar den ifrån henne vid fel uppträdande osv. Något säger mig att en annan tioåring skulle bli jättearg och vägra och kanske skrika tillbaka och bli sur, men inte hon.Hon säger inte emot. Om jag ska prata med henne allvar t ex så tittar hon på mig som om hon bara hör en ramsa med ord men inget förstår. Hon lyssnar men ser helt frånvarande ut. Samtidigt som hon kan vara jätteskärpt smart och glad. Hon är rolig då hon väl släpper på sin ngeativa spärr, men hon påminner mer om en bitter deprimerad tant än en glad busig livfull tioåring.
Varför beter hon sig sågär? Vad är det som hänt och hur ska jag som hennes mamma kunna nå fram till henne???? Det här gör mig sorgsen samtidigt som fruktansvärt frusterad!!!!
Har nu ringt BUP och skulle få en tid till första halvan i januari.. skönt ja visst! Men vad ska det ge och hur får jag tillbaka min tioåringa tjej?