Info. till umgägesförälder

Det enda du faktiskt har upplysningsplikt om enligt lag är flytt, allvarlig sjukdom och byte av skola. Allt annat är frivilligt.

Där säger lagen annorlunda https://lagen.nu/1949:381

Om man inte orkar bläddra sig igenom den sidan så finns det även en sammanfattning

"Den förälder som har ensam vårdnad om barnet har en så kallad upplysningsplikt mot den andra föräldern. Det innebär inte, som en del föräldrar tycks tro, att han/hon har rätt att kontakta den förälder som har ensam vårdnad om barnet varje dag och fråga vad barnen har sagt, gjort, ätit, druckit etc. En så omfattande kontakt behöver man som vårdnadsförälder inte stå ut med.
Den förälder som har ensam vårdnad ska dock upplysa den andre föräldern om var barnet bor, vilken förskola/skola barnet går i, hur barnet mår och utvecklas mm. Om det är så att föräldrarna har mycket svårt att tala med varandra torde det räcka med att man regelbundet skriver eller mailar information till den andre föräldern."

Du har ju som vårdnadshavare alltid upplysningsplikt, men om den andra föräldern inte vill ha någon kontakt och kallar det trakasserier så skulle jag spara mail eller sms där den andra föräldern säger att den inte vill det. För att gardera mig ännu lite till så skulle jag fråga om det även gäller såna saker som ingår i upplysningsplikten.

Fast att vara förälder har ju även med att göra att när barnen blir stora ska man kunna se dem i ögonen och säga att man gjorde allt för att vara en bra förälder. Och där ingår, enligt mig, att även göra sånt man inte måste enligt lag. Jag informerar trollens pappa om möten, luciatåg, lov och fan och hans mormor trots att jag har ensam vårdnad och han har valt att knappt ha kontakt med sina barn. Varför? För att jag vill göra allt jag kan för att försöka ge dem en bra kontakt. Nån gång kanske han kommer på ett luciafirande? Eller följer med på ett utvecklingssamtal. Jag minns fortfarande hur dottern var lyrisk i veckor för att pappa faktiskt kommit på hennes skolavslutning.

Deras kontakt är inte mitt ansvar, det är hans. Men om min dotter frågar mig när hon är vuxen så vill jag kunna säga åt henne att jag försökte och gjorde allt jag kunde. Och det är man banne mig skyldig att göra som förälder. Sen skiter jag i vad lagen säger. Gör man bara det man enligt lag är skyldig till är man ingen bra förälder.

Fast nu tog du ju åt dig av något som inte är riktat emot dig. Om den andra föräldern sagt att man inte vill ha något att göra med sitt eget barn så finns det ingen mening med det. Jag menar i de fallen där det finns en kontakt även om den inte är tät.

Mina barn vägrar att sova hos pappa, så det skulle vara dagumgänge. Sen vägrade de att träffa pappa någon annan stans än hemma och han vägrar att komma hit för att han är arg på mig för att jag inte tvingar iväg barnen trots att dottern låser in sig på toaletten och gråter kvällen innan det är pappafredag. Nu vet jag inte om han kommer hit i morgon för att träffa barnen för han hade sagt till dottern att han inte visste det än. Jag skickar ändå sms om möten, tider, utredningar, sjukbesök osv. 

Skulle han helt klippa banden med dem så skulle jag självklart inte smsa om att Maja har ett återbesök på ögonmottagningen om en månad eller att jag hittat en bra skola åt Leo som kan möta hans behov eftersom han har en funktionsnedsättning. Nu har de dock kontakt, även om den är väldigt sporadisk och helt sker på dotterns initiativ, det är hon som ringer och smsar, och så länge det finns minsta lilla kontakt så kommer jag att fortsätta att informera honom om han inte säger åt mig att han inte vill ha information om det.Jag vet precis hur du känner det. Jag informerar också barnens pappa om mindre och mindre saker. Nu gäller det möten som kan vara bra om han är med på (som han ändå inte kommer på), och luciafirande och sånt som jag vet betyder något för barnen att han dyker upp på. Förut hade vi en tät kontakt och jag skickade små rapporter om framsteg och liknande. Men ju mer sällan han har kontakt med sina barn, ju mindre informerar jag även honom om. Om han är intresserad av hur det gått i skolan kan han ringa sin dotter och fråga henne. 
  

Ja det var ju ungefär det jag också svarade i andra delen. Att ju mindre kontakt han tar med sina barn ju mindre informerar jag honom. För att det är hans ansvar att hålla kontakten med sina barn. Att det är hans ansvar, att ingen ska behöva vara både mamma och pappa. Att varje förälder har en skyldighet att göra allt man kan. Och det har du gjort som har gjort allt för att det ska funka, men han har valt att inte ta emot det. Precis som att jag gör allt, men han väljer att avstå. När han inte ens kan ge sin egen dotter svar på om han tänker träffa dem på sin umgängeshelg så visar han klart och tydligt hur lite han är intresserad och inget jag kan göra kan väcka det intresset.

Sonen kunde inte bry sig mindre om sin pappa så där lägger jag heller ingen större energi utan informerar mest om sånt som ingår i upplysningsplikten. Men jag ser hur dåligt min dotter mår över sin pappas ointresse och därför fortsätter jag att i alla fall skicka tider om avslutningar osv, för att han ibland kommer och det känns bra för henne. 

Nu är jag iofs lite mer noga med att berätta om mer eftersom han har fått för sig att han ska stämma på varannan vecka och han redan innan sagt att anledningen till att han inte kommer på möten är för att jag inte berättat. Dock har jag över 200 sms sparat som visar att jag skickat tider om möten, om utredningar, utvecklingssamtal osv osv. Sen att jag inte ens vet vilken kommun han bor i efter att han flyttade är en annan historia, eller att han inte ens träffar dem på det bestämda umgänget.  

Dottern vill ju förtvivlat gärna också till sin pappa, bara inte så som han är nu. Hon vill att han ska vara intresserad av henne när hon är där. Egentligen skulle de vara där varannan helg men så kom det fram att han kan ändå åka och träna i timmar, trots att han har 28 övriga dagar till det,  han och hans sambo kan ta långa promenader med hundarna och då placeras barnen framför tvn istället för att få följa med. Då förstår jag ju självklart att hon hellre träffar pappa här hemma, där hon har tryggheten i att veta att för mig kommer hon alltid först och aldrig blir bortvald. Då får hon både träffa pappa, men inte lämna sin trygghet.

Sonen är det lite knepigare med, hans utredning visade på att han har inga känslomässiga band till sin pappa. Där är pappa mer som en rolig farbror på samma sätt som det är kul att träffa personalen på dagis. Han pratar faktiskt mer om dagispersonalen än om pappa. Det första året nämnde han inte ens sin pappa på dagis.  Det har hänt att han ofta valt att inte följa med på marknad med sin pappa och ha kul och åka karusell och valt att stanna hemma med mig när jag har tvätt -och städdag. Det vet jag ingen unge i världen som skulle göra det valet.

Jag önskar ju självklart att han var en engagerad förälder där barnen hade en självklar förstaplats i hans liv. Men jag kan önska mig blå utan att det blir så, och om han är så ointresserad av dem så har de det bättre här där de aldrig blir bortprioriterade och alltid kommer på förstaplats.

Nu blev vi lite OT här men grundfrågan är faktiskt väldigt intressant. Om du är skyldig att göra något enligt lag men inte tillåts göra det av den andra föräldern, hur blir det då? Kan det slå tillbaka på en själv? Eller är det bara en skyldighet så länge den andra föräldern vill bli upplyst? 

Det enda jag kan hitta är enbart vad informationsplikten innebär och vad man måste upplysa om. Inte nånstans kan jag hitta svaret på frågan om vad man gör när man inte får. 

Ja jag hade också sett till att få det skriftligt. Men frågan kvarstår, det är ju trots allt lag på att man måste berätta vissa saker. Innebär det då att man måste göra det trots att den andre sagt att den inte vill ha den informationen? Och vad händer om det plötsligt ändras? 

Jag hade nog startat nån blogg där jag skrivit om just bara såna saker som ingår i upplysningsplikten och sen skickat den adressen till pappan. Då informerar jag, men det är upp till honom om han ska ta del av det eller inte. Jag hade nog inte vågat chansa på nåt sätt när det gäller mina barn, eftersom det inte finns någon info om upplysningsplikten annat än att man ska upplysa den andra parten. Inte bör, inte borde, utan ska.  

Ja jag informerar också om mer än vad informationsplikten kräver. Däremot så drar jag också ner på det mer och mer eftersom att han faktiskt är totalt ointresserad. Han har umgängeshelg och skulle träffa barnen här. 2,5 timmar blev det idag, och inte ett ord om att han skulle träffa dem i morgon också trots att det är umgängessöndag. Barnen har till och med slutat att bli ledsna när han går efter att ha träffat dem så kort tid första gången på 14 dagar. Ändå avslog han mitt förslag om umgänge med motivering att det var för lite, trots att det skulle vara 14 timmar under två dagar.

Jag klistar in mitt inlägg 22 igen:

lagen.nu/1949:381

Om man inte orkar bläddra sig igenom den sidan så finns det även en sammanfattning 

"Den förälder som har ensam vårdnad om barnet har en så kallad upplysningsplikt mot den andra föräldern. Det innebär inte, som en del föräldrar tycks tro, att han/hon har rätt att kontakta den förälder som har ensam vårdnad om barnet varje dag och fråga vad barnen har sagt, gjort, ätit, druckit etc. En så omfattande kontakt behöver man som vårdnadsförälder inte stå ut med.
Den förälder som har ensam vårdnad ska dock upplysa den andre föräldern om var barnet bor, vilken förskola/skola barnet går i, hur barnet mår och utvecklas mm. Om det är så att föräldrarna har mycket svårt att tala med varandra torde det räcka med att man regelbundet skriver eller mailar information till den andre föräldern." 

Jag antar att du är fullt läskunnig och därför kan läsa igenom sidan?