Hur många här inne fungerar bonuslivet för?

Skulle aldrig aldrig välja bort min bonustös :) Hon var ett år när jag träffade henne och i början tassade jag mest runt på tå och "fanns" i närheten. Efter ett tag började jag ta mer o mer ansvar, men det var så både jag och pappan ville ha det. Jag är en av föräldrarna helt enkelt. Tösen är nu i början av tonåren, och det ät klart att det varit både upp o ner. Speciellt i relationen med hennes mamma som sätter sig själv främst ibland... Men mamman har alltid accepterat mig i barnets liv fullt ut. Min bonus har varit min lycka i många år. Jag hade svårt att bli gravid, sedan svårt att gå fullgångna graviditeter. Men jag har alltid haft "min" tjej :) Nu har jag ett superfint syskon åt min son i henne, och även om jag har starkare känslor för min son så kommer hon alltid vara speciell. Jag tror det viktigaste är att vara ödmjuk. Låt det ta tid att växa in i de roller som passar ER familj. Vi har ett upplägg som passar oss, men det passar ju såklart inte alla. Vi vuxna har alltid visat upp en enad front inför barnet. Vi tar en fika vid hämtning/lämning, vi går gemensamt på skolaktiviteter, föräldradamtal mm. Vi har olika åsikter men vi älskar samma barn :)

Är det värt det? Så svår fråga. Det beror på vad ni har för relation till biomamman, hur dåligt samvete din sambo har för att hans barn växer upp med separerade föräldrar, vad du bär med dig från förr, vilka förväntningar du och din sambo har på varandra etc etc...
Jag skulle naturligtvis aldrig välja bort min dotter om jag fick göra om det. Vi har det underbart - varannan vecka. För trots att jag älskar min man och vi fungerar jättebra ihop så önskar jag att jag valt en pappa utan barn innan. Men visst, då hade det säkert funnits andra problem, inget förhållande är perfekt.
Idag är det jämn vecka. Förbannat också. Jag har ont i magen och längtar till jobbet, där jag också kommer gömma mig så mycket jag kan den här veckan. Jag vill inte att hon ska bo här varannan vecka med allt det innebär. Jag vill heller inte att min systerdotter ska göra det, min kompis dotter, granndottern eller något annat barn. Men det här kände jag inte i början av vårt förhållande, då var allt jättebra. Det är först de senare åren som saker blivit värre. Och nu har jag hela paketet, hus, villa, volvo och barn och sitter därmed i en rävsax. Hade vi inte fått barn hade jag lämnat situationen, det är inte rätt mot någon av oss och jag och bonus mår dåligt. Men nu sitter vi där vi sitter. Och väntar på att hon ska växa upp och flytta hemifrån så att vi äntligen kan få en normal relation.  

Här funkar det bra, bonuspappan har funnits i sonens liv sedan han var 1,5 år, ingenting förändrades heller när lillasyster kom för ett år sedan drygt.

För oss har det fungerat hur bra som helst. Visst har det haft sina bra och dåliga dagar, lite pga av svartsjuka och så från min bonus, men det är ju sånt man får räkna med. Jag har själv föräldrar som delade på sig när jag inte var så gammal, och min pappa träffade ju en ny. Så jag kan på nått sätt sätta mig in i min bonus situation och det tror jag har gjort att jag haft lite mer tålamod och lite mer förståelse. Samtidigt som jag har håll mig lite på kanten för att bonusen ska få komma till mig och för att bonusen inte skulle känna sig pressad, så har jag ändå varit väldigt bestämd och väldigt tydlig på vart min gräns går. Mest för att bonusen inte ska tro att jag kan köras över bara för att jag hållit mig lite på avstånd. 

Nu idag 1 år senare har jag och min bonus världens bästa relation. Vi är verkligen som ett! =)
Som "Brumma" skrev så är det nog bra om man kan bygga upp en relation sakta men säkert. Ta det lugnt, och låt barnen komma till dig. Låt som få smälta att du är där och att det nu är dig pappa ska leva med. Ta ansvar sakta men säkert! =)

 

Om det är värt det? Nej. Vi har haft ett helvete i alldeles för många år, nu är det mycket bättre men helt ärligt för min del: Nej, det hade vart bättre att skaffa barn med en som inte hade barn sedan tidigare.

Idag " fungerar" det, typ, men det har tagit ungefär tio år...något jag aldrig någonsin skulle göra om!

Nu är jag nog väldigt ny på det här, men jag tycker att det funkar jättebra! Visst kan det vara svårt ibland att få ihop två familjer till en men har man bara samma grundtänk och kan prata med varandra så funkar det! För mig är det självklart att det är "våra" barn när dom är hos oss. Inte mina och dina. Jag tycker absolut att det är värt det!

För oss fungerar det utmärkt. Det är underbart och skit tråkigt, som vilken barnfamilj som helst. Har en bonus på 6 år och en gemensam på 3 månader. Enda skillnaden är att jag bara är mamma till en av dessa barn eftersom bonusen har en utmärkt mamma redan så han behöver inte en till. Jag är en vuxen och hans lillasysters mamma för honom. Givetvis är mina känslor för dem olika också, älskar ju min dotter mer än livet själv men det är ju inget konstigt med det, hon är mitt barn och det är inte han. Det är dock inget jag skyltar med framför honom. Vi delar på allt i hemmet från det ekonomiska till läggningar på kvällen, vi båda säger ifrån på skarpen och båda berömmer. Jag skulle inte valt annrolunda eftersom det fungerar för oss. Min sambo har huvudansvaret för bonusen och sköter allt kring hans skola, aktiviteter, hans mamma, hälsa osv, men det tycker jag är barnets föräldrars ansvar så där lägger jag mig inte i speciellt mycket om inte min sambo ber om hjälp eller råd. Han gillar mig och jag gillar honom, svårare än så är det inte. Det blir vad man gör det till! Lycka till! www.minibell.blogg.se