NovaStar84

Äldre 8 Oct 15:11

54 svar

Hur många här inne fungerar bonuslivet för?

Hur många här inne, som har bonusbarn i sin familj, fungerar livet och vardagen för?

Har läst massa trådar eftersom jag själv kommer ha med ett barn att göra i framtiden som inte är mitt. (I mitt fall kommer det röra sig om ett varannan helg barn.)
Min inställning är att jag vill att det ska fungera, att man förhoppningsvis ska kunna få en kompisrelation till barnet och att det inte ska behöva vara svårare än vad man gör det till.
I mitt fall är barnet under halvåret och det känns som att förutsättningarna för att ett gemensamt liv ihop ska fungera för oss alla, är bättre ju yngre barnet är då man kommer in i deras liv som "styvförälder", då den alltid kommer ha ett minne av att pappan och jag är ett par. Men jag kanske är helt ute och cyklar?

Att döma av alla trådar som skrivs om ämnet här inne så verkar det bara vara som är det är en massa jobb, att man vänder ut och in på sig själv för ingenting i slutändan.

Hur många här inne har positiva upplevelse att berätta om? Hur många fungerar vardagen för utan blod svett och tårar? Är det värt det? Hade ni valt annorlunda i dagsläget om ni vetat hur livet skulle bli?

Sindyrella1983

Äldre 9 Jan 16:35

#31

Jag lever med en man sedan tre år tillbaka, han har två barn... jag har inga, men vi vätnar på IVF för ett gemensamt.
Jag älskar barnen som mina egna, tycker det är tomt när dom är hos sin mamma och saknar dom. Dom hade med glädje fått bo hos oss alltid för min del
Jag är glad att jag träffade en man med barn, det har gjort mig toksäker på att det är han jag vill ha som pappa till mina barn, jag vet hur han resonerar, hur han vill ha sina barn uppfostrade osv. Han har aldrig tagit mig förgivet men för mig är det självklart att vi lever som vilken famlij som helst den veckan som vi har barnen. Vi gör saker så som två biologiska föräldrar delar på ansvaret. JAG vill att det ska vara så, JAG vill vara en del av deras liv på riktigt och inte bara i bakgrunden som en vän. JAG vill att dom ska respektera mig som dom gör med sina föräldrar och det fungerar utan några problem överhuvudtaget!

Jag är sååå glad att ha det så bra! Jag njuter av att mysa i soffan, laga familjemiddagar och hitta på roliga saker =)

ericavh

Äldre 9 Jan 17:00

#32

Frutti82 skrev 2013-01-09 12:13:47 följande:

Jag har googlat, läst böcker, chattat och
gått i terapi för känslor
och dåligt samvete som bonus mamma och
känslor för skilsmässobarn.

Där jag fått lära mig och delar den uppfattningen
att man kan inte leva
som när man var biologiska Mamma å Pappa där
barnet alltid kom först å älskades mest å man delade glädjen
till 100 procent över barnets framsteg!
Den förändring man gör när man går skilda vägar och
vill börja om ett liv med någon ny är faktiskt den att barnet/barnen
inte kan komma först.
Många mörklägger detta, men sanningen är faktiskt sådan om
man lever i den!

Är man i ett förhållande utan barn sätter man ju varandra först,
är man i en familj med gemensamma barn sätter man sin familj först
och alla är tillfredsställda!
Vem menar då att lever man i en familj med bonusbarn har man ingen
rätt att komma först?
Inget förhållande kommer då att hålla i längden!
Och man kommer aldrig hitta VI känslan!
Har man ingen rätt att komma först för att man lever med bonus barn?
Har man ingen rätt att få känna familje känslan igen för att det är ex vid
sidan av som man måste anpassa sig efter!

Man avsatte barnets rätt att komma först när man inte längre var
mamma, pappa, barn
och gjorde ett val att gå in i en ny relation, man måste låta den
nya relationen komma först,
då kommer alla må bra i längden å bonus barn kommer
bli lättare att ta till sig, en relation är
svår som den är! Vi lurar oss själva genom att tro att
det skulle funka i längden att
ge den nya kärleken plats nummer 3!
Med eller utan bonus barn å gamla ex är det lika för alla:
Ett förhållande måste komma först och det
måste kännas ända in i benmärgen!
Det är kärnan för en lyckad familj normal eller inte!!!!

Tack för många tänkvärda och kloka ord.

jag är med andra ord inte rubbad barnahatare.

mlilly

Äldre 9 Jan 19:14

#33

Sindyrella1983 skrev 2013-01-09 16:35:00 följande:

Jag lever med en man sedan tre år tillbaka, han har två barn... jag har inga, men vi vätnar på IVF för ett gemensamt.
Jag älskar barnen som mina egna, tycker det är tomt när dom är hos sin mamma och saknar dom. Dom hade med glädje fått bo hos oss alltid för min del

Jag är glad att jag träffade en man med barn, det har gjort mig toksäker på att det är han jag vill ha som pappa till mina barn, jag vet hur han resonerar, hur han vill ha sina barn uppfostrade osv. Han har aldrig tagit mig förgivet men för mig är det självklart att vi lever som vilken famlij som helst den veckan som vi har barnen. Vi gör saker så som två biologiska föräldrar delar på ansvaret. JAG vill att det ska vara så, JAG vill vara en del av deras liv på riktigt och inte bara i bakgrunden som en vän. JAG vill att dom ska respektera mig som dom gör med sina föräldrar och det fungerar utan några problem överhuvudtaget!

Jag är sååå glad att ha det så bra! Jag njuter av att mysa i soffan, laga familjemiddagar och hitta på roliga saker =)

Vad härligt att du känner så! Det ger mig hopp om att det kan blir något bra utav det! Just nu är allting fortfarande nytt och försöker acceptera allt kring killens förflutna. Får jag fråga? Har du någon gång känt dig osäker kring förhållandet? Känts jobbigt att han har barn med en annan osv?

WithLove

Äldre 9 Jan 20:55

#34

Sindyrella1983 skrev 2013-01-09 16:35:00 följande:

Jag lever med en man sedan tre år tillbaka, han har två barn... jag har inga, men vi vätnar på IVF för ett gemensamt.
Jag älskar barnen som mina egna, tycker det är tomt när dom är hos sin mamma och saknar dom. Dom hade med glädje fått bo hos oss alltid för min del

Jag är glad att jag träffade en man med barn, det har gjort mig toksäker på att det är han jag vill ha som pappa till mina barn, jag vet hur han resonerar, hur han vill ha sina barn uppfostrade osv. Han har aldrig tagit mig förgivet men för mig är det självklart att vi lever som vilken famlij som helst den veckan som vi har barnen. Vi gör saker så som två biologiska föräldrar delar på ansvaret. JAG vill att det ska vara så, JAG vill vara en del av deras liv på riktigt och inte bara i bakgrunden som en vän. JAG vill att dom ska respektera mig som dom gör med sina föräldrar och det fungerar utan några problem överhuvudtaget!

Jag är sååå glad att ha det så bra! Jag njuter av att mysa i soffan, laga familjemiddagar och hitta på roliga saker =)

Jag kunde inte ha skrivit bättre själv, det är precis så det är för mig. Vi har precis börjat försöka att skaffa ett gemensamt. Hur gamla är dina bonusbarn? Jag har 2 bonustjejer på 10 och 5 år.

Sindyrella1983

Äldre 9 Jan 21:35

#35

mlilly skrev 2013-01-09 19:14:14 följande:

Vad härligt att du känner så! Det ger mig hopp om att det kan blir något bra utav det! Just nu är allting fortfarande nytt och försöker acceptera allt kring killens förflutna. Får jag fråga? Har du någon gång känt dig osäker kring förhållandet? Känts jobbigt att han har barn med en annan osv?

I början tyckte jag det var lite jobbigt med all kontakt mellan min sambo och hans ex. Och visst har jag varit rädd att han skulle ångra sig. Men jag har alltid varit säker på mina känslor och innerst inne även pa hans känslor. Men ändå aldrig tvivlat

WithLove skrev 2013-01-09 20:55:23 följande:

Jag kunde inte ha skrivit bättre själv, det är precis så det är för mig. Vi har precis börjat försöka att skaffa ett gemensamt. Hur gamla är dina bonusbarn? Jag har 2 bonustjejer på 10 och 5 år.

Två pojkar, 8 och 12

cs68

Äldre 25 Jan 15:11

#36

Läste någonstans i tråden att det beror på hur länge föräldrarna varit skilda osv...

DET tror jag inte spelar någon som helst roll.
Nu kom jag in i en fader/söner-relation som de haft i 4½ år efter att mamman varit otrogen och stack med en man som inte hade några barn. Sönerna har bott 90/10 hos pappan respektive mamman för att pappan blev ensam och ville ha barnen för att slippa vara ensam... och mamman ville även att pappan skulle ha barnen de tider hon var ledig från sitt skiftarbete för att få vara "ledig" någon gång...

Vi har träffat varandras barn och allt har varit lugnt och fint! Vi har inte trängt oss på något av barnen och vi har hela tiden frågat vart och ett om det varit bekvämt med att vi skall äta tillsammans, gå på bio etc tillsammans. Någon gång har ett "barn" sagt nej, och då har vi accepterat det och skippat den samvaron!

NU, när han har träffat mig (ja, jag har också barn, 3 st "vuxna"), och vill kunna vårda "vår" relation - DÅ skriker sig mamman hes om att han är ett "svin" och "egoist" som bara tänker på sig själv och inte på barnen och "HUR ska de klara sig själva?!"... Barnen är idag 17 och 13 år!!!

Det är direkt hot om socialen och vårdnadstvist från mammans sida!

VAD är det som händer?!?

HUR ska VI kunna bygga en relation med våra respektive barn om hans X beter sig så?! Hans barn har precis börjat lära känna mig och "oss" tillsammans och så händer det här... jag förstår inte! Gör ni?!

Januariblomma

Äldre 26 Jan 07:42

#37

Frutti82 skrev 2013-01-09 12:13:47 följande:

Jag har googlat, läst böcker, chattat och
gått i terapi för känslor
och dåligt samvete som bonus mamma och
känslor för skilsmässobarn.

Där jag fått lära mig och delar den uppfattningen
att man kan inte leva
som när man var biologiska Mamma å Pappa där
barnet alltid kom först å älskades mest å man delade glädjen
till 100 procent över barnets framsteg!
Den förändring man gör när man går skilda vägar och
vill börja om ett liv med någon ny är faktiskt den att barnet/barnen
inte kan komma först.
Många mörklägger detta, men sanningen är faktiskt sådan om
man lever i den!

Är man i ett förhållande utan barn sätter man ju varandra först,
är man i en familj med gemensamma barn sätter man sin familj först
och alla är tillfredsställda!
Vem menar då att lever man i en familj med bonusbarn har man ingen
rätt att komma först?
Inget förhållande kommer då att hålla i längden!
Och man kommer aldrig hitta VI känslan!
Har man ingen rätt att komma först för att man lever med bonus barn?
Har man ingen rätt att få känna familje känslan igen för att det är ex vid
sidan av som man måste anpassa sig efter!

Man avsatte barnets rätt att komma först när man inte längre var
mamma, pappa, barn
och gjorde ett val att gå in i en ny relation, man måste låta den
nya relationen komma först,
då kommer alla må bra i längden å bonus barn kommer
bli lättare att ta till sig, en relation är
svår som den är! Vi lurar oss själva genom att tro att
det skulle funka i längden att
ge den nya kärleken plats nummer 3!
Med eller utan bonus barn å gamla ex är det lika för alla:
Ett förhållande måste komma först och det
måste kännas ända in i benmärgen!
Det är kärnan för en lyckad familj normal eller inte!!!!

<3

Underbara människa

Majskorn

Äldre 26 Jan 08:02

#38

Där problemet oftast ligger är att bonusföräldrar alltid bär skulden till problemet i mångas ögon. Jag har en bonus som numer är 19 år (han var 14 när jag flyttade in) han var djävulens åkomma när jag kom in i bilden! Totalt respektlös, kallade mig både f*a och h*a om jag bad honom hjälpa till eller bara plocka efter sig. Detta gjorde att jag ignorerade honom ist och då frågade min man om jag tyckte illa pm hans son. Jag svarade ärligt att jag avskydde honom och jag berättade varför. Min man tog då ett snack med honom och förklarade att han hade ett val, antingen få det att funka med mig eller flytta till sin mamma! Han valde att stanna, brusar fortfarande upp helt oprovocerat ibland, inte bara mot mig dock och det är mkt mer sällan! Nu har jag gett honom en lillasyster och på nåt magiskt sätt har det funkat sen hon föddes. Kanske för att han plötsligt har koppling till mig eller för att jag faktiskt är en mamma nu även om jag inte är hans mamma :)

Hade jag skrivit om vår situation för 4 år sedan på detta forumet hade jag bara fått massa hates på mig som en vidrig bonusförälder men ingen hade sett till mig. Glad att min man gjorde det och såg att problemet faktiskt inte låg hos mig och inte då satte sin son först och kastade ut mig för det hade varit enklast så...

Flingan76

Äldre 26 Jan 15:37

#39

Majskorn skrev 2013-01-26 08:02:29 följande:

Där problemet oftast ligger är att bonusföräldrar alltid bär skulden till problemet i mångas ögon. Jag har en bonus som numer är 19 år (han var 14 när jag flyttade in) han var djävulens åkomma när jag kom in i bilden! Totalt respektlös, kallade mig både f*a och h*a om jag bad honom hjälpa till eller bara plocka efter sig. Detta gjorde att jag ignorerade honom ist och då frågade min man om jag tyckte illa pm hans son. Jag svarade ärligt att jag avskydde honom och jag berättade varför. Min man tog då ett snack med honom och förklarade att han hade ett val, antingen få det att funka med mig eller flytta till sin mamma! Han valde att stanna, brusar fortfarande upp helt oprovocerat ibland, inte bara mot mig dock och det är mkt mer sällan! Nu har jag gett honom en lillasyster och på nåt magiskt sätt har det funkat sen hon föddes. Kanske för att han plötsligt har koppling till mig eller för att jag faktiskt är en mamma nu även om jag inte är hans mamma :)

Hade jag skrivit om vår situation för 4 år sedan på detta forumet hade jag bara fått massa hates på mig som en vidrig bonusförälder men ingen hade sett till mig. Glad att min man gjorde det och såg att problemet faktiskt inte låg hos mig och inte då satte sin son först och kastade ut mig för det hade varit enklast så...

Ja, en man som kan se från flera olika sidor och inte bara utefter normen om den "elaka styvmamman", är en förutsättning. VI bonusföräldrar får bära skuld för det mesta. Får orimliga saker sagda åt oss som "ni ska bara anpassa er efter barnen" osv osv.
Skönt det blev bättre för er. Bra kämpat!

asatantrosa

Äldre 26 Jan 23:23

#40

Jag tycker verkligen inte att ni bonusmammor är dåliga människor! Jag har bara en jättedålig erfarenhet med min bonusmamma där jag och min bror aldrig fick vara med längre för vi passade inte in i hennes bild av hur hon ville ha det. Nu 16 år senare är min pappa typ en främling :/ men det är ju hans fel lika mycket som hennes eftersom han är en mes som inte stred för relationen till sina barn. Jag tycker bara man kan vara ödmjuk inför att barnen inte väljer dessa situationer eller er och att man kan tagga ner lite och ibland låta relationen till barnen ta plats i partnerns liv. Stå tillbaka. Ju tryggare ni är med er själva och relationen desto större är chansen att det funkar med barnen? Det måste väl gynna relationen i längden

Hur många här inne fungerar bonuslivet för?

INNEHÅLL