Inlägg från: Anonym (Ledsen Phoenix) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Ledsen Phoenix)

    Pappan försöker ta min dotter ifrån mig!!!! Hjälp...


    Hej,

    jag vet inte vart jag ska börja... Detta äter upp mig innefrån!!

    Jag har en dotter som jag har vårdat, älskat och levt för i 10 år. Har delad vårdnad med pappan och vi bor relativt nära varandra.  Vi var gifta men separerade när hon var 3 år, han träffade en ny ( innan förhållandet var över) och har levt med henne genom åren. Ett struligt förhållande...

    Jag har träffat en man sedan 4 ½ år sedan och vi har haft det stormigt också. Vi har jobbat enormt på att vi ska fungera tillsammans och vi har även en son som är 3½ år gammal.

    Till saken hör att pappan alltid har prioriterat hans tjej, rest med henne, gått på konserter-då lämnat dottern till hennes farmor jämt jämt och startat firma och aldrig varit hemma i stort sätt. Jag är  den som verkligen har stått för omsorgen av min dotter, jag har gått ner i tid på arbetet för att ha möjligheten att vara hemma mer.

    Han har aldrig tid, inga pengar alls, sköter inte hennes läxor el hygien. Han har aldrig samarbetat med mig heller- utan ALLT ska bara ske på HANS villkor jämt. Jag har fått ändra mina planeringar för att han kommer med nya ändringar.

    En av dom värsta sakerna är att han genom åren sagt till min dotter att hon gärna kan kalla styvmodern för mamma... Gå till mamma och fråga, ,mamma säger bla bla... Jag har även rytit ifrån och sagt att jag inte accepterar detta på grund av att jag är fullt vid liv och därför att jag är hennes Mamma. Han bortser från det och styvmamma sa uttryckligen så här till mig:  Är du osäker på din mamma roll??? Då gick jag i taket, då hon är 7 år yngre än mig och inte min dotters mamma över huvud taget då hon prioriterar sina egna 2 barn. Tex viker inte min dotters tvätt och lägger in i garderoben för att hon är arg på pappan..?? 

    I våras fick pappan diagnosen ADHD och har sedan dess gått ner över 40 kilo och beter sig som en påtänd  när han pratar och är yvig i rörelserna och allt är fortfarande kaos i hans liv. Ute och festar väldigt mycket/ blandar då medicinen concerta och alkohol- jag har googlat vad som kan hända med det och det är väldigt hemsk! Sne fyllor etc...

    Nu försöker han helt elimenera mig som mamma genom att prata med dottern om att jag är en hemsk mamma som har temprament och en gräl som jag ochmin sambo hade för 2 år sedan och en mindre nu i augusti har gjort att han säger att jag är en fruktansvärd mamma. Han försöker ge MIG en alkohol stämpel för att dottern har sagt att jag drúckigt öl ( det har gällt matvaru öl 2,8 % som du köper på mataffären) Hon ser inte skillnaden men det har han anammat och ser möjligheten till att slå på mig ännu mer fast att det är HAN som står för alkohol konsumtionen. Det var över ett halvår sedan som jag drack något starkare och då var inte min dotter ens hemma...

    Nej det är smuts kastningen på hög nivå... Jag gråter, kan inte sova och det känns som om jag slåss emot maffian. Han har tidigare genom åren hotat mig genom att säga: Om DU någonsin försöker ta Saga ifrån mig- DÅ JÄVLAR!!!
    Ursäkta, vad gör han nu? Tyvärr så anmälde jag inte någongång pga av att jag inte vill anmäla mitt barns pappa och det har blivit mig ett stort misstag...Skulle ha gjort det så att det fanns dokumenterat hos polisen...

    I helgen hittade jag väldigt hemska saker i min dotters telefon- han har skapat en email adress med HANS efternamn fast att hon inte har det, han har skrivit in att styvmodern är modern etc etc...

    Jag har pratat med familjerätten, socialen och igår två advokater och alla säger olika- jag har hamnat i ett Moment 22. Jag har rätten att hämta henne och reklaima min rätt som mamma och min rätt till delade vårdnaden och överens kommelsen om varannan vecka (vi har inget skrivit juridiskt)

    Sen säger några att jag inte borde hämta hem henne för då drar jag i barnet ( som är redan så dåligt påverkad av honom att hon sagt att hon inte längre vill bo hos mig) 

    Jag MÅSTE kämpa men snart faller jag ihop- jag gråter och gråter och det gör så ont i hela själen för att jag inte får se mitt barn.: Och att hon för att överleva tagit det enklaste vägen och det är att ta pappans parti eftersom farmor finns på den sidan och dom älskar verkligen varandra...

    Hjälp mig snälla- vet ni något som jag bör tänka på- vad kan jag göra? För hur pedagogiskt jag än försöker prata med henne och jag säger att jag vill att hon har båda oss så når jag henne inte längre....
    Och snälla inga elaka kommentarer för jag har det tufft nog som det är...

                    
            
      
     
             

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-10-14 09:28
    Nu i veckan ska jag till socialen och då ska jag träffa min exman och det är det sista jag vill för jag är så arg, besviken och som toppen av allt ska jag sitta där och höra honom ösa ur sig elaka smutskastningar om mig. Min dotter svarar inte när jag ringer heller, tror inte att hon vågar. Dom jag har pratat med tror att hon gör detta för att överleva, den lättaste vägen för henne och det är att hälla sig till pappan. Men det stämmer inte, det känns som om all den kärlek och omsorg inte har haft någon mening alls??

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-10-17 08:53
    Nu har jag varit där och det var fruktansvärt för vi kom ingen vart alls. När vi möttes i väntrummet så sa vi: -Hej.. Sen satt vi tysta på varsin bänk. Till slut kom min kontakt från familjeenheten och en till som har varit hans kontakt och vi gick in på rummet. Där skulle vi vackert berätta om våra goda egenskaper. Han började: -Hon är en kärleksfull "bullmamma" (förlåt men jag är värdelös på att baka, misslyckas varje gång) och hon är: -En kvinnlig förebild för vår dotter. -Hon ger dotter en trygghet.
    (detta förstår jag och VET att jag gör MEN om jag nu har dom här egenskaperna i hans värld, varför nekar han mig då att vara med henne?) Jag kontrade med att: - Jo han är en bra far till dottern när han väl är närvarande och har tid för henne.
    -Ursäkta mig, svarade han. -Men vad menade du med det där? Jo förklarade jag att NÄR du inte prioriterar att jobba 17 tim på ett dygn el när du åker iväg på flickvännen i en vecka utomlands och använder dina sista riksdaler på hennes dyk utbildning som kostade 5000:- el går på konserter och lämnar dottern till farmodern fast du inte har sett henne på 1 vecka. Och när du väl är hemma så sitter du bara vid datorn el pratar i telefon.

    Mötet eskalerade, han klarade inte av att få kritik men att utdela det till mig var helt okej. 2 ggr var han på väg ut ur rummet, skrikandes om att jag var sinnessjuk och en "jävla idiot".. Sen satte han sig ner när handläggarna försökte lugna ner honom och då sa han att ok du ska få prata UTAN att jag avbryter: -Tack svarade jag. Berättade lite min situation och att min dotter har rätt till sin andra familj, där hon har en lillebror som är 3 år och fullkomligt avgudar henne. Och helgen hon var hemma (förr-förra helgen, då jag hämtade henne från skolan pga av att annars får jag inte träffa henne) Och den helgen telefon terrade han henne med berättelser om att polisen tar honom om han hämtar henne, och säg inget mer för då gör jag något dumt.. Sådanna saker skriver han till henne, så hon får ju fullständig panik och vill bara ha sin pappa.) Där och då valde jag att behålla hennes mobil, gömde undan den för att hon mådde sämre av den. Det gapade han om, att jag var en sådan jävla idiot som inte låter honom prata med sin dotter. -Ja men hon är även min dotter, svarade jag lugnt och det verkar du har svårt att acceptera. Då flög han i taket igen, tom handläggarna verkade ta mitt parti el dom sa att hon har rätt till sin mamma också och då var han på väg ut ur rummet igen...Så mötet gick inte alls bra..=((
    Det vart ett snabbt avslut och den ena försvann ut till ett annat möte, pappan rusade ut till sitt. Jo under mötet så ringde dottern till hans mobil och då säger han: -hej gumman, jag sitter i ett möte tillsammans med MAMMA ( säger ordet mamma med otrolig ilska i rösten)jag är klar om 10 min. hej då. Där sitter vi alla andra och hör det där. En sund pappa hade sagt, hej gumman, jag sitter med mamma i telefon ( säger mamma med snällhet på rösten) Hon hälsar till dig. Ja det hade ju varit fint för henne kanske.
    Efter mötet så står jag där väldigt förvirrad för jag vet inte om vi kom någon vart, eller nej det gjorde vi ju inte alls.. Han vägrar ju fortfarande att ha varannan vecka utan behåller henne tills vidare.
    Hur ska det någonsin bli bra, när jag aldrig får chansen att skapa en trygghet med min dotter så att hon mår bra igen?? Iallafall så pratade jag med den handläggaren som han haft kontakt med och jag förklarade att u ser själv hur han beter sig. Skriker och gapar när saker inte går som han vill och kräver? Allt jag vill är att få hem henne och hur ska jag göra? och enligt föräldrabalen pgf 6 så får han inte förhindra mig att träffa mitt barn? Hon höll med och rädde mig att kontakta familjerätten..
    Ledsen och besviken sa jag hej då och så tog jag bilen och åkte hem...
    Idag måste jag ringa dom, telefontid 13.30-14.30 och även en advokat men jag tror inte att jag kan få mitt försäkringsbolag att godkänna rättshjälp för att jag inte haft föräkringen kontiturnerligt i 2 år, det var ett litet glapp för ett år sedan, måste kolla det där exakt. Måste ju ha en advokat, får aldrig hem mitt barn utan.. Snyft...
    Jag ...nej.... jag vet inte... Tänk om hon bara hade sagt att hon älskar mig el nej bara sagt att hon vill vara med mig.. Förlåt jag bara svamlar men alla tankar & känslor bara yr runt i mig.

    Ps. satt och läste igår med mig sambo om narcister och det stämmer så skrämmande in på exmannen till 80 % så jag har ingen lätt match inte...
  • Svar på tråden Pappan försöker ta min dotter ifrån mig!!!! Hjälp...
  • Anonym (Ledsen Phoenix)

    Gud som jag är ledsen... Tack för vad ni har skrivit och ja, jag vill hämta henne varje sekund för nu har det gått så långt och efter social mötet så har hon slutat svara i telefonen när jag ringer eller mina sms. Nu igår så skrev jag uttryckligen till henne att vad än pappan säger så måste vi ha kontakten med varandra och då svarade hon faktiskt (första gången jag kunde prata med henne efter socialmötet) och hon sa att "pappa säger att jag inte ska prata/svara i telefron/messa till dig om det känns konstigt?!!"
    Har ni hört va? Han baktalar mig så fruktansvärt att han anväder sitt hat emot mig till henne...

    Jag ska posta brevet till advokaten imorgon och sen hoppas jag att det händer något FORT.. På grund av att han pratar så illa om mig och använder dotter för att jävlas med mig och att hon nu tar hans parti gör allt så mycket mycket svårare. Men jag ska verkligen använda mig av umgänges sabotage för det är EXAKT det han gör..!!!

    Min son som är 3 ½ låg imorse med ett foto på dottern på golvet och tittade drömmande, sen kramade han kortet och tog fram ett kort där dom 2 var tillsammans på.. Det var hjärtkrossande...Gråter     

  • Anonym (Ledsen Phoenix)
    Anonym skrev 2012-10-26 18:39:02 följande:Ta
    Förstår att det är jobbigt. Hur mår tjejen själv i det här? Får hon prata med BUP?

    åh så oootroligt jobbigt är det.. Jag försökte ännu en gång att ringa precis nu men såklart svarade hon inte den här gången heller. Nä dottern mår nog värst av alla, hon sa ju till mig den helgen då hon var här , att hon önskade att hon var 1 år igen för då skulle hon ha BÅDE mamma och pappa tillsammans.. Hon får gå i en barngrupp nu och det är ju bra men mer än så vet jag inte.. Känns så sjukt att inte veta vad sitt barn gör, inte laga mat till henne, inte natta henne och inte ha henne i omgivningen.  Och mitt i allt ska man vara stark? Låsa in alla känslor i ett litet rum och låtsas som om solen skiner och sen kommer smällen när man ser andra barn i hennes ålder på jobbet, i affären, på gatan... Så brister allt och jag börjar stor gråta...
    Det värsta av allt är ju att pappan verkar ju få hålla på hur som helst och det är verkligen fruktansvärt! 
  • Anonym (Ledsen Phoenix)
    Anonym skrev 2012-10-26 19:53:04 följande:
    Stackars liten :( Jag förstår att det är jobbigt. Man ska ju inte vara helt borta från sitt barn. Får du någon hjälp? Har du någon att prata med?

    nja, jag pratar med min sambo men han är ju uppe i allt detta också samt att det är ju inte hans riktiga barn. Han har ju bott med dottern i snart 4 ½ år så han känner ju henne verkligen så han sörjer ju också. Annars så sa socialen att jag skulle ringa till föräldra gruppen för dom kan kanske ge råd och tips.. Har dock aldrig haft den tiden då jag har ett heltids jobb att sköta oxå.
    Jag vet att det är fler där ute som sitter i samma båt och jag undrar hur dom orkar??? Hur ska man hantera det här? Jag kan inte bara släppa henne för mitt hjärta skriker efter henne och jag VET att hon behöver min omsorg eftersom pappan alltid har prioriterat annat före henne, låter henne gå själv i mörkret ute och även vara hemma själv med småsyskonen, lägga sig själv... Listan kan bli lång och jag har alltid känt mig lugn när hon varit här för då vet jag att hon är trygg..  
  • Anonym (Ledsen Phoenix)

    Tack för att ni bryr er, det värmer mitt frusna hjärta. Det är så hjärtskärande att det inte går att beskriva i ord och det enda jag försöker göra är att minnas att andas, äta (har tappat aptiten på mat och tvingar i mig mini portioner) le och se lyckan i min 3 åring här hemma och sköta mitt jobb..
    Det skriker i hela min själ.
     Att vara här känns som en varm tröst i allt mörker, så tack igen..  

  • Anonym (Ledsen Phoenix)
    Anonym (mm) skrev 2012-10-26 16:28:57 följande:
    Åk och hämta dottern och förklara för henne att oavsett vad pappan säger så är det bestämt att hon ska vara varannan vecka hos er och att det är så det kommer att vara.

    Stäm pappan och kräv ensam vårdnad pga umgängessabotage. 

    Det låter så lätt men det är det ju inte tyvärr.. Jag önskar att jag kan göra detta imorgon direkt men sist (3 veckor sen) så fick jag ju äntligen hem min dotter men den helgen förstörde pappan ALLT genom sms bombardering till dottern, till mig och han var tom med här och ringde på dörren och ropade i brevlådan- så fruktansvärt obehagligt!!
    Den helgen blev helt förstörd och efter socialtjänst mötet (där pappan skrek ut att jag var sinnes sjuk etc ) så har min dotter slutat höra av sig till mig.
    Förrut kunde hon ringa på pappa veckan och berätta saker och hon svarade alltid när jag ringde. Jag har fått tag i henne 1 gång och då berättade hon att pappan sagt att hon inte ska svara när jag ringer om det känns konstigt??!!!

    Han planterar ju känslor i henne och umgänges samboterar något otroligt, tänk mer vad som sägs? Och när dottern får en saknad känsla efter mig/ sonen(hennes lillebror)/ sambon (som hon levt tillsammans med i 4 ½ år) så vågar hon ju inte uttrycka det till pappan:..

    Jag måste få hjälp för varje minut som går så försvinner hon från mig mer och mer... Tänk om pappan bara hade kunnat hjälpa till liite så att dottern ska kunna få träffa oss..Men nej... Gråter Nu har hon också höstlov och jag tänker på att vi hade kunnat gå på bio, ta promenader tillsammans, bakat cupcakes ihop men jag kan inte ens få höra hennes röst...     
     
  • Anonym (Ledsen Phoenix)
    Anonym skrev 2012-10-31 21:19:54 följande:
    Men får ni verkligen ingen hjälp från soc? Det låter helt galet!

    Nej vi får ju inte det. Till en början så sa dom ( när jag ringde i panik till familje rätten & socialtjänst enheten inom kommunen) att jag bara skulle vara försiktig och backa.. Låta min dotter vara där om hon nu ville det. Annars kunde det bli helt fel, sa dom. Med knivar i själ och hjärta så lät jag henne vara hos pappan eftersom vi haft varannan vecka i 10 år så var jag ju inte rädd att han skulle ta henne ifrån mig. Dagarna gick och blev till veckor ( 3) och då ringde jag till dotterns farmor som jämt lagt sig i allt och sa att detta leder ingen vart och min dotter måste komma hem!!
    På den vägen är det och aldrig har någon ringt upp mig och frågat ut mig om hur jag mår/ bor/ lever... ?? Ingen har visat ett intresse. 
    Jag pendlar mellan att kämpa, gråta, ibland blir jag arg på situationen och sen bryter jag ihop fullständigt..
    Jag  gick in här för att finna styrka och försöka hitta någonstans om han verkligen kan få hålla på såhär? 
    Trodde aldrig att detta skulle hända, åhh Guud så godtrogen jag har varit...Gråter    
  • Anonym (Ledsen Phoenix)
    Anonym (orolig) skrev 2012-10-31 21:34:44 följande:
    Vet inte om jag fattat detta rätt- er dotter ska bo v.v. hos dig och pappan och nu har han bara behållit henne? Är f.ö. inte speciellt förvånad över någonting längre när det gäller hanteringen av våra barn..

    Vi har aldrig skrivit något juridiskt- har lärt mig nu först att det är ett MÅSTE vid varje separation!! Det som är mest hjärtskärande (förutom att vi inte är tillsammans) är att han har ju manipulerat dottern så hon nu säger att hon bara vill vara hos pappan... Fast att jag VET att hon har det sämre där!! Det gör mig så gråt färdig.. Hon behöver BÅDA föräldrarna- mamma OCH pappa, tyvärr så har han ju aldrig visat att hon är prioritet då hon kommit hem efter en vecka hos honom och hon är smutsig, luktar illa så vi måste be henne gå till duschen direkt och hon har inte bytt underkläder heller (´vet inte hur mångar dagar... Rynkar på näsan) läxorna är inte gjorda... Kläder hon har är inte bra, en tunn halvtrasig tröja och mjukisbyxor)  Jag kan göra listan så lång...
    Pappan har även i många år ( sen dottern var´ca 4 år) minskat min betydelse roll.. ( genom att tex be dottern säga Mamma till hans kvinna) Han har även aldrig brytt sig om att samarbeta el bry sig om oss och hur vi kanske har planerat med vår familj..!! Han har tidigare hotat mig och sagt att om jag någonsin försöker ta dotter ifrån honom- då jävlar ska jag få se...
    Och detta är precis det han har gjort i åratal emot mig och nu slagit in nådastöten...

    Just nu väntar jag på besked från rättshjälps myndigheten och fåpr jag hjälp så kör advokaten- varje minut är dyrbar..
  • Anonym (Ledsen Phoenix)

    Just nu är det fredag kväll... Jag har inte hört av dottern alls och jag har försökt ringa och sms henne under veckan men jag får inget svar...Rynkar på näsan

    Hur jag än försöker så är det lönlöst.. Nu håller jag på och försöker hitta någon som vet hur socialtjänsten och tingsrätten kommer att göra??
    Snälla är det någon där ute som vet?? Jag vore såå tacksam om ni kan hjälpa mig??  

  • Anonym (Ledsen Phoenix)
    Anonym skrev 2012-11-05 08:00:30 följande:

    Hejsan !
    Kan du inte åka  till din dotter,  då visar du också att du verkligen vill träffa henne.
    Ge inte upp 

    Jo jag kan åka till hennes skola för att se henne en stund  men tyvärr är hon otroligt påverkad av pappan så hon blir "rädd" att jag ska ta henne. Det är så fruktansvärt och med tanke på hur mycket kärlek jag gett henne genom åren... Det känns som om det enda att göra är att det blir ett tingsrätts beslut på vart hon ska vara. Det värsta är tyvärr att hon blir lämnad ensam väldigt mycket hos pappan, han har inte råd med kläder och slarvar med hennes hygien. Hon får vara barnvakt till små syskonen och hon klarar inte att ge dom mat men framför allt- det är inte en 10 årings uppgift att sköta barn som han satt till världen för att han inte har tid.
    Förstår inte hur en människa som umgänges saboterar kan gynnas??? 
  • Anonym (Ledsen Phoenix)
    Pralinus skrev 2013-01-07 08:26:07 följande:
    Men stackare :(. Hur går det? Har du fått hem henne än? Jag vet att vårdnaden tar lite längre tid men har hon iaf kommit hem?



    Jag kämpar fortfarande och i nuläget ännu mer i motvind.. Jag har ringt henne, sms mm och visat en glad mamma men inget hjälper utan hon har glidit ännu längre bort. Några dagar före julafton så ringde jag och undrade om jag skulle få träffa mitt barn något över jul? Det hennes farmor sa var att julen redan var uppbokad då dom (dottern, hennes pappa och farmodern tom) skulle till min sk syster och fira jul??!!

    -jaha men hennes mamma då, när hade ni tänkt att hon och jag skulle ses? frågade jag.

    -njaa, hon kanske kan komma och hälsa på i någon timme dagen före julafton? svarade farmodern.

    Så den 23 dec fick jag äntligen se mitt barn igen i några timmar...Hon var strålande glad och så fin, jag fick krama henne och bara njuta men.. farmodern var med under övervakning eller som hon anser stödja mitt barn när mitt barn kommer hem.... Jag kunde inte undgå känslan av förnedran..

    Tro mig när jag återigen säger att jag har rannsakat mig själv och hur jag än vrider och vänder på mig själv så kan jag inte känna att detta är rättvist. Utan det enda jag kommer fram till är att det är pappan och farmodern som tillsammans göder känslan av att det är fel att vara hos mig...

    Iallafall så här nu min advokat skickat ett första brev som pappan ej svarade på och nu i dagarna ska han skicka ut stämmelsen om vårdnad och umgänge, och han frågade hur jag ställer mig och jag sa att jag vill bara få till ett umgänge, jag vill få träffa, se och vara en del i hennes liv för som det är nu så får jag inte ens se henne på flera veckor och ofta kan det gå över en månad....

    Och soc ska slutställa sin utredning och säger att dom tror mitt barn när hon säger att hon inte vill bo hos mig...

    Så det eskalerar... Här ont i hela kroppen av allt det här fast igentligen är det själen som skriker efter mitt barn...
Svar på tråden Pappan försöker ta min dotter ifrån mig!!!! Hjälp...