Jag får ångest av mitt eget bröllop

Jag tycker att du lägger alldeles för mycket energi på att bry dig om oviktiga saker, för det första har du gift dig. Grattis!

Allt ligger i betraktarens ögon, jag är säker på att din man och tärnorna tyckte annat och att du glänste för fullt!

Sen så är det ju faktiskt ditt bröllop, inget du kan göra om och det viktiga är löftena ni givit varandra, att det inte blev några bråk och drama, att du faktiskt gift dig, skit i det ytliga såsom hår o sånt.

 Ingen är perfekt, jag tycker det är onödigt med energi bara. Försök att se det positiva med ditt bröllop och att du inte gifte dig för att se ut som en modell eller för att visa upp dig utan det var ju faktiskt för dig och din man!

Det låter lite som att bridezillan kom av sig och dök upp lite för sent för att kunna försvåra livet för dig och dina nära innan bröllopet blev av.

Men allvarligt talat, brukar du ångra saker i efterhand och tycka att du borde ha kunnat göra bättre?
Isåfall blir det ju ett mönster och något du gör med andra saker, så varför inte bröllopet också?

Om inte så kan det ju också vara något av ett 'antiklimax' efter bröllopsfesten och fixandet, att det var något som gick fel men det ändå blev mest rätt och faktiskt kändes okej där och då, även om det inte levde upp till drömbilden.
Det är ganska vanligt för de flesta att se tillbaka på sådant som gjorts och tänka 'vad kunde jag ha gjort bättre' så du är långt ifrån ensam om det, och jag misstänker att många kan se tillbaka på sina bröllop och hitta detaljer som kunde ha gjorts annorlunda.
Men glöm inte att se på det som gick rätt också. Överväger det så är det väl egentligen strunt samma att håret kanske inte blev helt perfekt eller att det inte blev drömklänningen eller att något annat inte blev som du hade tänkt i förväg.

Se på det positiva en stund.
För varje sak du hittar 'fel' på - hitta ett 'rätt'. Eller gör det till en utmaning och hitta två.

Åh! Jag gifte mig för fem år sedan i Stadshuset. Hade en ful klänning för att jag inte hade pengar till den jag ville ha, och typ övertalade mig själv till att den va fin.. På alla bilder ser jag jättetjock ut, vilket jag var men jag hade liksom inte fattat det. Håret är svart, ganska kort, ser jätteplatt och stripigt ut och hyn är blank och äcklig och det ser ut som en femåring sminkat mig. Jag är nu skiljd, gått ner 20 kilo, är blond och nästa gång jag gifter mig ska fan allt bli bra. Gör om, gör rätt :P Jag har väl inga råd att ge dig direkt, men försök tänka på att det är ju kul att vara gift och på ettårs-dagen så kan ni väl ha en fest för alla som va på bröllopet och då kan du va extra fin och se till att få många fina bilder som du kan titta på när du blir gammal! 

Känner samma som du! Jag är dessutom lite rund och ser ut som jag är i nionde månaden på alla bilder fastän jag inte ens är gravid. :(
Jag försöker dock att trösta mig med att alla som sett fotona säger (ljuger?) att jag ser fantastisk ut.  

Varför ens bry sig om så ytliga statusrelaterade saker? Skit i kamerorna och lev i nuet..

Så kan jag också tänka!

Hon som satte upp mitt hår har klippt mig flera gånger men jag har aldrig varit riktigt nöjd - jag tog henne bara för att hon fanns inom familjen vilket jag ångrar bittert. Dyr var hon också. Lockarna hon gjorde löste upp sig, håret var platt och såg livlöst ut. Dessutom hade vi innan diskuterat löshår, eftersom mitt hår är tunnt. Hon hade gett mig rekommendationer på vart jag kunde köpa det etc. På bröllopsdagen, när hon håller på och sätter upp håret fick jag en föreläsning om hur grymt det var med löshår - stackars kinesiska flickor som tvingades sälja sitt hår billigt (jag hade inte en aning om detta och hade nog inte köpt dyrt löshår om hon sagt något innan. Nu blev jag ledsen och illa tillmods - lagom 3 timmar innan bröllopet). 

Vi var stressade under fotograferingen och det syns på korten - bara några få blev bra. 

Plus tusen andra saker. Jag var inte en lycklig, avslappnad brud på "vår stora dag". Däremot var jag så lycklig när hela ELÄNDET var över! Fortfarande lycklig när jag tänker på att jag aldrig mer behöver göra om det!         

     

Jag är jättenöjd till större delen av vårat bröllop.. men jag kan också få lite ångest över saker som hände då, vi blev rätt fulla och svammlade på .. det ångrar jag. Jag var så jävla nervös och tog till flaskan för att lugna ner nerverna.

Jag har alltid sagt att när vi har varit gifta i 10 år ska vi gifta om oss, då kan man ju se till att få bra kort och det där perfekta håret, då har man ju redan gjort det en gång. och nää, jag menar ju självklart att man ska gifta om sig med sin man inte byta partner.

Se bara på Maria Montasami eller vad hon nu heter i Svenska Hollywoodfruar, hon gifte ju om sig och hade skitsnygga bröllopsfoton !!!

Du tror inte att dina känslor egentligen står för något anant?

Hmm... Jag var höggravid med 20 kilos övervikt och svullen som en ballong på mitt bröllop. Tror du jag är nöjd över de bilderna? Eh näe!!!

Men so what? Jag fick min man och i den där magen låg världens finaste lilla tjej.

Det är väl äktenskapet och förhållandet som är det viktiga? Inte utseendet på bröllopsdagen? Övergläns era vänners bilder med ett underbart kärleksfullt förhållande istället!!

Det viktiga i det hela är att det är inte själva bröllopet i sig som är det avgörande utan ert framtida äktenskap. Inte påverkas det av en taskig frisyr er bröllopsdag utan ni kommer förmodligen att älska varandra av helt andra orsaker - hoppas jag!

Jag förstår dock dina känslor av besvikelse och det tar tid att komma över det. Själv brottas jag med min dåliga möhippa. Den skulle vara så billig som möjligt och det gick ut på att skämma ut mig så mycket som möjligt. Inte att vi skulle ha det trevlig och mysigt ihop.
Vi bröt upp tidigt och det är jag tacksam för, men är besviken över att de inte ville mig mer väl eller lyssnat på jag som person är och vad jag uppskattar.
De gav mig intrycket att vi skulle hitta på något kul.

De grejer som jag inte var så nöjd med angående mitt bröllop har jag funderat på vad jag gjorde fel... Då hamnar jag i tankeläget att "jaja, jag orkade ju inte leta upp en snyggare tiara, så då får jag ju skylla mig själv" eller "jaja, jag valde ju bort slöja, så det är ju ingen idé att ångra mig i efterhand". Sen tänker jag mitt vanliga mantra: Hade jag varit i samma situation igen, och vetat det jag visste då, hade jag gjort samma sak igen? Oftast är svaret ja... Att man får ett annat svar när man har facit i hand är ju inte omöjligt, men lik förbaskat så visste man ju inte bättre där och då...