detta förb****de daltande

En timmes promenad är bara 6 km. Där jag bor får gymnasieeleverna och de som lever på försörjningsstöd inte busskort förrän de måste längre än så..... Hur långt är det till barnets skola i km?

Så varför inte skaffa en 2:a bil så du slipper vara irriterad?

Pappan anser att det är nödvändigt att skjutsa= är det hans bil och han som skjutsar så är det hans rätt att göra så. Har ts ingen egen bil men vill ha bil får hon skaffa en eller gå/åka buss/cykla= hennes val.

Gemensamma barn uppfostrar man tillsammans, andras barn uppfostrar deras föräldrar så klart.

Vi tror på olika sätt helt enkelt. Det är också olika sak att ta en diskussion kring nåt, och ge sig sen. Än att tvinga på sina idéer på någon annan. Din syn på uppfostran är kanske inte någon annans syn på uppfostran. Att tvinga sin partner till nåt den inte vill är att förstöra för mig. Men jag har förstått att vi tycker olika.

Vi pratar om olika saker. Att hjälpas åt, att hålla föräldrarnas regler, är självklart. Men inga utomstående ska uppfostra mina barn kan jag lova.

Det pratas så ofta om att man pjåskar med bonusbarnen. Så tycker man för att man inte är mamma/pappa till barnen, och barnen stjäl tiden som man själv ville ha. Som förälder är det sunt och självklart att man sätter sina barn i första rummet, en partner i andra rummet. Man är bara dum om man vill tränga ut barnen i det andra rummet och ta deras plats. Men så funkar det ofta, även om man inte vill erkänna det. Om man som förälder delar tiden med barnen med den andre föräldern, är det naturligt om man vill finnas där lite extra på den tiden man har. Göra lite extra, pjåska lite som andra skulle vilja kalla det. Låt dem hållas, fan vilken fin förälder man är då! Way to go!

Då så, då väljer kanske pappan att fortsätta på sitt sätt. Alla blir nöjda och glada, eller hur?

I stort sett när det gäller beslut som rör barnen.

Visst, men inte fan låter du väl läraren oemotsagt tala om för dina barn att de inte får cykla till skolan utan de ska skjutsas av föräldrarna?

Om jag exempelvis anser att barnen ska plocka undan efter sig efter maten, ja då ser jag till att lära dom att göra det. Oavsett om pappa inte håller med. För nu är det så att i vårt hem så lever även jag, och jag tar oftast hand om disken.. Alltså tar jag mig rätten att uppfostra hans barn till att plocka undan efter sig. 
Likadant är det med städning av deras rum. I sann kvinnoanda är det jag som håller koll på städningen här hemma. Han hjälper till och drar sitt stå till stacken, men han är inte den som ser när det behöver göras... Så.. när barnen behöver städa sina rum, då säger jag ifrån att nu är det dags att städa sina rum.
Är dom otrevliga och har attityd så säger jag ifrån.
Slåss dom skickar jag iväg dom till sina rum för att sära på dom.
Gör dom något riktigt dumt så sätter jag konsekvens på det.
Jag är en lika stor del och lika vuxen som min sambo, och i vårt hem har jag lika stor rätt att avgöra hur saker ska vara som han har. Om han inte vill leva med mig under premissen att alla är lika viktiga så är han fri att leva med någon som anser att han bestämmer för att han råkar ha barn sen innan. Frågan är om han hittar någon som vill leva i diktatur i sitt eget hem. 

Plötsligt tänker vi lika. Du menar alltså att föräldrarna bestämmer och att utomstående får ha åsikter, men föräldrarna beslutar om det ska bli så eller inte?!

Intressant att du som utomstående har rätten att bestämma till och med över barnens rum.

Jag svarar utifrån bonuspäronens åsikter i denna tråden, i andra trådar och på andra arenor. Jag ryser! Angående kalasgrejen som nån skrev. Om föräldrarna säger att det inte ska vara nåt kalas. Bonusföräldern tycker att det ska vara kalas. Då är det inget kalas som gäller. Säger föräldern ja, bonuspäronet nej, så är det ja som gäller. Man är verkligen inte förälder i någon mening alls. Man är en vuxen förebild, en vuxen kompis. Om förhållandet tar slut har man ingen umgängesrätt. Man vill förmodligen inte ens ses, för man är INTE förälder. Tar det slut återgår man och blir INGENTING. Man samarbetar självklart i en familj. Men i grund och botten är ungarna föräldrarnas ansvar. Inte någon annans ansvr.

Jag svarar utifrån bonuspäronens åsikter i denna tråden, i andra trådar och på andra arenor. Jag ryser! Angående kalasgrejen som nån skrev. Om föräldrarna säger att det inte ska vara nåt kalas. Bonusföräldern tycker att det ska vara kalas. Då är det inget kalas som gäller. Säger föräldern ja, bonuspäronet nej, så är det ja som gäller. Man är verkligen inte förälder i någon mening alls. Man är en vuxen förebild, en vuxen kompis. Om förhållandet tar slut har man ingen umgängesrätt. Man vill förmodligen inte ens ses, för man är INTE förälder. Tar det slut återgår man och blir INGENTING. Man samarbetar självklart i en familj. Men i grund och botten är ungarna föräldrarnas ansvar. Inte någon annans ansvr.