Min 2,5 åring är rädd för spöken. För mannen som står i trappan!!!

Usch vad läskigt! Vet inte vad du ska göra, för själv tror jag på spöken. Du får nog fortsätta säga att spöken inte finns så ditt barn känner sig tryggt i alla fall.

Det hör lite till åldern . Det är i den åldern det brukar dyka upp läskiga drömmar och pratas mycket om mörker, monster, spöken, skuggor etc. Vanligt att de i den åldern även blir "skvätträdda" för ljud som de aldrig reagerat på förut. Det handlar ju om att de börjar utveckla ett helt annan medvetenhet om saker och ting.

Jag har en 3,5-åring och en 4,5-åring. Jag säger nästan aldrig just att spöken eller monster inte finns utan försöker bekräfta det de känner istället = att vi alla blir rädda ibland och att det är helt normalt, sedan brukar vi konkret titta på vad det som är skrämmande faktiskt är. Skuggor har varit ett stående tema hos vår äldsta. Vi pratar mycket om vad skuggor är, gör skuggbilder och visar vad de olika läskiga skuggorna faktiskt konkret är - lampan, blomman etc och hur skuggan förändras beroende på var ljuset kommer ifrån. Vi har jagat iväg monster och spöken på ett lekfullt sätt etc. Det handlar ju om något mycket djupare än att de bokstavligen tror att det finns spöken - rädslor är mycket mer och försvinner sällan för att man säger att det inte finns något att vara rädd för.

Sådär var vår yngsta son också i 2-årsåldern.
Vi kunde gå ute och han plötsligt girade åt sidan för "något" eller vände sig om och fällde en tankfull kommentar efter någon, t ex "tanten var ledsen", eller lite skrämt att "den gubben var ful".. Hände t om att han rakt ut i luften vinkade tillbaka till flickan, eller skrattade åt den busiga snälla farbrorn. Han tyckte inte alls att det var något konstigt med dessa som han såg och trodde nog att jag såg samma som honom. En enda gång verkade han rädd och då nämnde han "att han inte ville att den där pappan skulle titta på honom".
Jag tycket däremot att det var lite läskigt, tror nog till viss del på "spöken".. Kom dock aldrig på tanken att säga honom att han inte såg det han såg liksom, känns som det hade blivit väldigt förvirrande för honom. 
Han nämnde aldrig något av dessa "möten" såsom att det var spöken han såg, troligen för att han inte kunde relatera till just det ordet. Möjligen spöket laban då, men det var ju nåt helt annat för honom, en figur i ett vitt lakan.. 
Numera ser han inte "spökena" längre. 

Ganska vanligt att man i den åldern nästan "drömmer" fast man är vaken. Dröm och verklighet blandas på ett ibland skrämmande sätt

Jo kan tänka mig att det kan vara så. Men man blir ändå fundersam när han sa så. han uttryckte sig i ord som jag inte viste han kunde. mannen och spöke är dom nya orden idag. men ni har nog rätt. får ta det med ro.

Min son har ropat sin döda storasysters namn och tittat konstigt, sedan sprang han in i den öppna spisen som för tillfället var tom och tittade upp i skorstenen och ropade hennes namn. Sedan såg han rädd ut och det verkade som om han vaknade till. Han var 1,5år när hon dog och detta gjorde han ett halvår efteråt.

När lillkillen (2.5 år) började prata om spöken sa min man till honom att han inte behövde bekymra sig om dem, för pappa har skrämt bort allihop. Det funkade jättebra, lillkillen vet nu att han inte behöver vara rädd för något som kaaaanske finns fast alla säger att de inte gör det, för pappa skrämmer bort spökena om de kommer!

Min son gjorde nåt liknande när han var 2 år.
Han kom springande från sitt rum och sa att han inte ville vara därinne.
-Varför inte det då? frågade jag.
-Emma är där! Jag är rädd för Emma.
-Vem är Emma?
-Hon hänger i taket. Hon hänger på ett kors, i sina ben. Det är hennes mamma som har hängt henne där!

Snacka om att jag fick rysningar... Han kände vid den tidpunkten ingen Emma.  

Min son är inne i denna spök fas just nu (2år), han ser gubbar å sånt överallt där det är mörkt! Väldigt jobbigt! Har blivit ett stort problem när han ska sova, har gått från att somna på ett par minuter till att skrika hysteriskt i 1timme... Vi har provat en massa saker, pratat med honom, satt dit en tiger som skrämmer bort det läskiga, tänt en nattlampa - inget funkar! Hoppas att det är en fas som går över snart!

Har fått tips på en alfons Åberg bok (som jag inte minns namnet på) som ska vara bra för små spökrädda barn!

"Det spökar, Alfons Åberg" tror jag den heter. Det är väl den med ramsan man ska säga: Stick du stygga spöke, för du finns ju inte!

Nu skriver jag i en riktigt gammal tråd, men kanske nån läser... Min dotter är 2 år och 3 månader och har nyligen kommit skrikande av skräck från hallen. "Mannen, spöket" och annat kallar hon det hon är rädd för. Vi har gått ut i hallen för att kolla hur skuggorna från lampor faller. Idag ska jag prata med dagispersonalen om de pratar mycket om spöken och skuggor på dagis. Det var inget vi nånsin har pratat om hemma. Bara lilla spöket laban och han har ju ett lakan och är inte en skugga... Läskigt. Det går kalla kårar för ryggen över vissa saker hon har sagt...