Har en kille på 13år. När han började förskolan började problemen. Inte en dag utan att skolan ringde mig på jobb.. Han va stökig, trotsig o aggresiv när han ställdes till svars. Jag ansökte om assistent två grr men fick avslag. Så en dag i ett tumult då lärarna höll fast honom o han skulle slita sig loss så bröt en av fröknarna sitt lillfinger. Då fick vi plötsligt en assistent för då ansågs han va en fara... Det va korta drag hur allt började. Sakta kämpade vi i hemmet, skolan, bup mm. När han sen kom upp i 5.e klass så hade det gått så bra för honom i skolan att man plockade bort assistenten, det fortsatte gå bra i skolan men i hemmet kände vi i familjen hela tiden av hans opålitliga o lynniga humör. På bup menade man att han inte fyllde kriterier för någon diagnos men att han stämde mycket bra in på trotssyndrom. Nu går han i 7.e klass o han har börjat provocera kompisar, fast det tycker inte han själv förstås. Hemma har han ett fruktansvärt humör, oerhört kort stubin, provocerar syskon o svarar med fruktansvärt hemska ord till oss föräldrar mm. Han e inte så liten längre o jag börjar bli mycket orolig, känner mig ganska ensam o maktlös. Har hört att trotssyndrom kan blomma ut väldigt mycket igen när de kommer i just tonåren, stämmer det o i så fall va gör jag??? Vill tillägga att han, dvs min älskade son, oxå kan vara helt underbar !!
