• Anonym (suck)

    Gjort slut med min fina sambo..

    Hej. Vet inte om jag placerat denna tråd i rätt kategori men..
    Funderar en hel del och undrar om det finns några som varit i samma sits som jag kan få utbyta lite tankar med eller som bara vill prata lite..

    I helgen gjorde jag slut med min sambo efter 4 år tillsammans. Kände att det var rätt val trots att jag velat fram och tillbaka om hur jag ska göra i månader nu. Har mått skit ett längre tag, kanske längre än vad jag vill erkänna pga ett påfrestande jobb bland annat. 

    För 2 månader sedan fick jag ångest och panikattacker som varade i ca en vecka. Innan dess hade jag funderat en lång tid om jag har rätt känslor för sambon, det var alltså dessa funderingar som utlöste min panikångest.

    Panikångesten är det värsta jag någonsin upplevt, jag grät, skakade, fick värk i hela kroppen och i magen, illamående, slutade nästan att äta, ville sova mig igenom allt det jobbiga..
    Vi bestämde då att ta en "paus" jag och sambon, men han var bara borta några dagar för att sen ville jag ha hem honom igen. Kändes inte bättre efter det egentligen även om jag ville intala mig det..

    Mitt problem är alltså att jag inte velat inse hur det står till med mina känslor för honom. 
    Men nu i helgen kände jag att min ångest kommit tillbaka (inte lika jobbig som för 2 månader sen men ändå mycket påfrestande) och jag kände att nu går det inte längre. Jag grät när ingen såg på jobbet, kände ett slags illamående, allt var jättejobbigt.. Jag kom hem till sambon och förklarade att jag måste göra slut. Han tog det väldigt, väldigt hårt. Har aldrig sett honom så. Han är fortfarande jättekär i mig efter 4 år..

    Efter detta borde jag ju vara lättad. Och det är jag men ändå känns allt så konstigt. Har fortfarande ångest som kommer smygandes, men jag vet inte varför. Tror det är för att jag sårar honom så mycket och att jag känner att jag är lite FÖR lättad ibland. Har nästan kännt mig glad vid vissa stunder efter jag gjorde slut och det känns så fel när jag vet att sambon lider så! Jag tillåter mig nästan inte må bra. Ibland kommer ångesten och jag vaknade flera gånger inatt och allt kändes så konstigt. Nu mår jag ganska bra men har så dåligt samvete när jag vet att sambon mår skit. 

    Kan det vara så att jag sörjt så länge redan att jag nu slutligen accepterat läget?

    Jag vet att man inte kan styra vad man känner, jag vet att jag inte är kär och inte kan säga "jag älskar dig" till honom..han är verkligen världens finaste och jag fattar inte varför jag inte kan känna nåt längre..
    I början av vårt förhållande tittade jag aldrig åt en annan kille ens men det senast halvåret har jag lyckats bli lite småkär/attraherad i en annan. Blir det lätt så när känslorna inte är som dom ska? 

    Har även tänkt att det vore skönt att bo själv, va singel osv, lite "Gräset är grönare på andra sidan"-tänk..
    Ändå har min sambo varit han jag trott jag skulle få ha en framtid med, att vi skulle gifta oss, få barn och hus tillsammans. 

    Vårt sexliv har varit underbart, han är otroligt snäll, han har gjort allt och ställt upp för mig i vått och torrt. ÄNDÅ känns det inte rätt och jag har funderat hur det kunde vart med nån annan..

    Ska även tillägga att jag haft god sexlust hela tiden, haft bra sex och velat pussa och vara nära honom när jag inte haft min ångest..men nu vid vårt avsked hade jag hemsk ångest och kunde inte krama honom utan att känna att det var fel..

    Jag känner mig sjukt otacksam nånstans och tror aldrig jag kommer hitta någon som han igen. Jag kanske inte är värd en sån fin grabb egentligen, för jag har vart allt annat än lätt att leva med. Har bråkat om dumma obetydliga saker, kastat  ur mig elaka ord, betett mig förjävligt stundtals...ändå är det HAN som fortsätter älska mig och jag känner inte samma sak :( känner mig jävligt patetisk..

    Här sitter jag och är inte så ledsen som jag trodde jag skulle vara medans det kanske tar ÅR för honom att komma över det här. Jag vill nånstans egentligen inte glömma honom, men borde låta honom vara efter allt detta. Kanske hittar vi tillbaka till varann en dag, men just nu känns det som att mina känslor inte längre finns.

    Vet inte vad jag vill säga med det här, men fan vad meningslöst allt känns. Vill spy på mig själv..

  • Svar på tråden Gjort slut med min fina sambo..
  • Jouline

    Vet inte vad jag ska skriva, men att jag sitter lite i samma situation och känner med dig.

    Styrkekramar!

  • Anonym (suck)
    Jouline skrev 2012-10-15 22:17:19 följande:
    Vet inte vad jag ska skriva, men att jag sitter lite i samma situation och känner med dig.

    Styrkekramar!
    Tack! Hoppas det löser sig för dig...Kram!
  • Jouline

    Innerst inne så tror jag så här - vilket även gäller mig själv - att om du känner att gräset är grönare på andra sidan och att du tvekar på dina känslor för ditt ex, då är det inte rätt eller riktigt att ni ska vara tillsammans nu. Jag önskar att jag kunde vara lika stark som dig och göra det rätta, för jag tycker inte att det är rätt mot sin sambo/man att stanna kvar när man vill annat i livet.

    Jag är fortfarande tillsammans med min man och jag känner en stor attraktion till en annan man som jag bara vill åka och umgås med. Har dock kommit fram till att i mitt fall så är den här attraktionen inte grunden till varför jag tvekar inför ett fortsatt förhållande med min nuvarande man, det är bara en ögonöppnare. Kanske är det så att något i ert förhållande inte är eller har varit så bra som du säger? För min egen del så finns det mycket som har gjort att jag kommit till den här insikten, men för mig kom det här snabbt och väldigt plötsligt. Under alla år vi varit tillsammans har jag påstått att aaaallt varit så bra, men i ärlighetens namn så har det inte varit det.

    Vad tror du om det?

  • Anonym (suck)
    Jouline skrev 2012-10-15 23:21:38 följande:
    Innerst inne så tror jag så här - vilket även gäller mig själv - att om du känner att gräset är grönare på andra sidan och att du tvekar på dina känslor för ditt ex, då är det inte rätt eller riktigt att ni ska vara tillsammans nu. Jag önskar att jag kunde vara lika stark som dig och göra det rätta, för jag tycker inte att det är rätt mot sin sambo/man att stanna kvar när man vill annat i livet.

    Jag är fortfarande tillsammans med min man och jag känner en stor attraktion till en annan man som jag bara vill åka och umgås med. Har dock kommit fram till att i mitt fall så är den här attraktionen inte grunden till varför jag tvekar inför ett fortsatt förhållande med min nuvarande man, det är bara en ögonöppnare. Kanske är det så att något i ert förhållande inte är eller har varit så bra som du säger? För min egen del så finns det mycket som har gjort att jag kommit till den här insikten, men för mig kom det här snabbt och väldigt plötsligt. Under alla år vi varit tillsammans har jag påstått att aaaallt varit så bra, men i ärlighetens namn så har det inte varit det.

    Vad tror du om det?
    Skrev ett långt svar som inte vill komma fram -men ska försöka fatta mig lite kortare nu och få fram det viktigaste..

    Jag har legat vaken ett tag inatt igen, somnat som vanligt men haft en orolig sömn. Vaknat och mått skit över allt det här..

    Jag tror absolut det ligger mycket i det du säger - men jag kan inte säga att sambon rår för att det blivit som det blivit egentligen. Visst har han sina sidor som alla andra, men han är den av oss som varit den starka och tålmodiga genom hela det här förhållandet. Han har ställt upp för mig jämt, även när han själv haft det som jobbigast med heltidsstudier och extrajobb varje vecka! Själv har jag "bara" jobbat 75% och ändå har han fått dra det tyngsta lasset hela tiden. Jag känner mig som en satmara som klagat på honom trots detta! jag har knappast varit nåt stöd alls för honom, ändå har han stannat kvar hos mig..
      
    Jag började tjata om barn redan ett år in på vårt förhållande -än idag vet jag inte hur jag tänkte! Vi var arbetslösa, jag hade aldrig varit mogen (är det inte nu heller) men min biologiska klocka hade visst börjat ticka vid blott 20 års ålder. Han var inte heller mogen sa han och våra förutsättningar var som sagt inte bra heller. Istället för att ta ett nej som en förstående, älskande flickvän borde göra började vi storbråka om detta och det ledde till mycket skrik och tårar. Ett år senare skaffade vi katt -något jag sett fram emot länge..

    Men ibland undrar jag -varför var allt detta så viktigt? Älskade jag inte honom tillräckligt då ens för att vara nöjd med hur vi hade det? Då tyckte jag att jag kunde se skillnad på detta, för det var ju honom jag ville dela allt detta med. Men nu undrar jag, kanske var min kärlek inte tillräckligt stark redan då?

    Andra saker vi bråkat om är hans konstiga svartsjuka ex som hatade mig på tiden dom var ett par. Hon hade stora problem med sig själv och mådde jättedåligt -när min sambo kom in i bilden blev dom ihop bara för att hon mådde så dåligt och behövde nån som tog hand om henne ungefär. Min sambo kände sig tvungen att ta hand om henne, hon hade ju ingen annan. Men ingen av dom hade nånsin djupare känslor för varandra.. Detta är något som jag hade väldigt svårt med i början av mitt och sambons förhållande. Jag var olyckligt kär i honom när dom var "ihop" och han tyckte även om mig, men pga henne tog det lång tid innan det blev han och jag. Istället för att vara tacksam att vi äntligen blivit tillsammans efter så många år av attraktion var jag bitter över detta -varför kunde jag inte bara vara glad för det vi hade och glömma det som varit?

    Nu på slutet är det nästan bara han som gjort saker här hemma, såsom städning, matlagning och allt..
    Ändå har jag varit så otacksam. Bråkat och skrikit som aldrig förr. Kan inte få det till nåt annat än att jag nog inte tycker om honom på det sättet längre. 

    Mitt dåliga samvete plågar mig, men kanske förtjänar jag inget annat? Varför går man i 1,5 år och tvivlar bara för att man inte vill förlora världens finaste kille trots att man inte älskar honom? Känner mig så ego, falsk och vidrig. Vissa tycker jag är alldeles för hård mot mig själv men samtidigt så finns väl det dåliga samvetet där av en anledning? 

    Jag har kanske inte älskat på flera år medan han älskar som han aldrig nånsin älskat nån annan! Känns som om jag började min process för länge sedan medan han först nu ska försöka gå vidare. Allt för att jag inte ville inse. En del tar ju flera år på sig för att komma över en kärlek, tänk om det blir så för honom också :( 

    Kommer inte ihåg när jag sist sa jag älskar dig till honom och menade det. Jag älskar honom, men inte på det där sättet. Jag har försökt vara så ärlig jag kan vid vårt avslut men ändå känns det inte som jag sagt allt. Han tycker fortfarande jag är världens finaste, men det är jag inte, jag känner mig bara rutten. Inte bara för att jag dumpat honom, utanför att jag kanske inte alltid varit ärlig i mina känslor mot honom!

    Jag kunde inte släppa honom ens innan vi var ett par, för flera år sedan.. jag blev förälskad och tyckte om den känslan, blev kanske lite kär i kärleken? Han är ju min första och enda kärlek och pojkvän. Vi kunde ju inte bli ett par av olika anledningar och känslorna försvann periodvis. Jag dejtade andra killar men kunde bara tänka på honom...när vi blev ett par kändes allt bra, visst var jag lite osäker efter ett år med mycket strulande (han var fortfarande ihop med sitt konstiga ex, var otrogen med mig) men det kändes iallafall riktigt bra när vi äntligen blivit ihop. Jag var så otroligt kär! Men känslorna har som sagt sinat ut genom åren, jag har nog inte sett hans sanna jag och alla hans fina sidor.

    Och jag förstår fortfarande inte hur mycket han älskar mig, än hur mycket han förklarar det. Men jag tror jag måste försöka förlåta mig själv på nåt sätt, till slut kanske jag gör det..borde jag berätta detta för honom med mina osäkra känslor eller ska jag låta bli? Risken är ju att han blir ännu mer sårad och får ett ännu sämre självförtroende. Samtidigt vill jag inte att han ska sörja den i hans ögon; perfekta flickvännen som han inte kommer kunna komma över på lång tid..

    Blev långt ändå. Låter kanske rörigt, men jag hoppas man kan förstå vad jag menar...
  • Anonym (Puff)

    Puffar tråden lite. Hur känns det nu då ts?

  • Jouline

    Jag vet inte hur du ska göra, om du ska berätta om din osäkerhet eller inte. Om jag bara går till mig själv och min osäkerhet gällande mina känslor för min man, så är det första jag behöver är lite lugn och ro. Jag förstår att du känner dig som en skit och det är samma för mig, det är ok att känna som man gör även om pojkvännen varit helt underbar. Uppenbarligen så är det ju något som saknas i ditt liv och det är därför du känner så här nu, det blir inte bättre av att du känner skuldkänslor.

    Om din pojkvän älskar dig, då låter han dig ta en paus, utan att ge dig dåligt samvete. Det värsta jag vet är personer som inte kan låta den man älskar följa sitt hjärta. Det om något är egoistiskt och görs inte av kärlek. Ditt ex kommer att känna sorg och vara ledsen, men älskar han dig så ger han dig utrymme att känna dig för. En väninna till mig sade att man aldrig ska skjuta undan sina känslor på grund av någon annan, då skjuter man sig själv i foten. Du kan inte rå för att du känner som du gör och det finaste som finns i livet är respekt och ärlighet, det står jag fast vid. Alltså, du gör inte ditt ex någon tjänst genom att stanna kvar för hans skull, nu har han en chans att gå vidare och du har gjort allting rätt.

    Är det ni två som hör ihop, då kommer det slutligen att vara ni två som står där hand i hand.

  • essibessi

    Oj,

    Det du skriver påminner mycket om min sambos kännslor för mig. 

    Vår historia är väll ganska snarlik din. Jag och min sambo träffades när vi var 19. Vart dock gravida redan efter 9månader. Vi skaffade nummer två direkt efter ettan. 

    Min sambo var arbetslös, jag bollade 100% ekonomistudier med 100% arbet som redovisningsekonom. Skötte det mesta av handlinge, men fick mycket skit för att jag inte var närvarande hemma osv.
    Vi har pratat om att separera men hon är fortfarande arbetslös, har kort och gått inte råd.
    Hon har börjat kolla efter andra killar, sovit hemma hos killar från krogen. Dock aldrig vart otrogen än (eller hon har kysst andra killar iofs, är lite nedbruten så här dags). 

    Vi har gått i en del terapi efter allt som vart. Det viktiga för mig, den efter svart fem år tokkära pojkvännen är att få reda på varför det blivit som det blivt. Jag känner att jag vill lära av det här. Kan jag lära kanske jag kan reparera, eller åtminstånde inte begå samma misstag igen. 

    Tro mig det är garanterat inte det fel att du inte längre känner för din sambo. När jag skriver ovan att jag fick mycket skit trots att jag gjorde allt, så var dett snarare ett uttryck för att min sambo gick in i en depression. Jag såg bara vardagliga trivla problem i hennes lev medans jag höll på med "allt viktigt". Jag nedvärderade henne. Jag fick på nått sett henne endå att tro att jag var perfekt och hon tvingade sig till sex för att hon trodde att det var rätt. Det hela vart bara massa negativa assosiationer till ett kärleksliv med mig och nu är kännslorna borta. 

    Om din kille är som jag så tror jag han inte heller dömmer dig, men det är mycket möjligt att han som jag försöker hitta lösningar svarare än att stötta dig. Det kan säkert driva på din ångest, att han ser lösningar du inte ser och får dåligt samvete. 

    Jag har också märkt på min sambo att hon ser gamla possitiva saker som negativa, tvivlat på våran historia och våra minnen. Lite som du skriver med din barnlängtan och katten. Vi bråkade en hel del om att skaffa hund, vilket jag gick med på trotts att jag visste att det var en dålig idé, den har vi inte kvar idag. Idag pratar hon om det som en negativ period, medans jag tycker i efterhand att det var rätt mysigt. Då och där tyckte hon det var skitkul och jag störde mig som fasen på det hela. 

    Jag tror att han precis som jag kommer komma till den insikten att jag i längden inte heller är lycklig ifall jag har en partner som inte heller är lycklig. Visst kan man försöka hitta tillbaka, men då måste man veta vad som gått fel. I ert fall har det gått rätt lång tid, det är svårt att hitta tillbaka då. Kan vara bättre med ett upphåll, se att gräset inte är grönare, vilket du iofs redan sett kanske.

    Jag tror insikten till vad som gåt fel är lika viktig för din kille som för dig. Med insikt behöver du inte heller må dåligt över varför det blivit som det blivit. Du behöver inte känna att du är den som det är fel på. Så känner min sambo till viss del fortfarande, men hon har också kommit till insikt med hur jag behandlat henne fel. Det gör det lättare för henne att acceptera sina svalnande kännslor, misstänker att det samma skulle vara fallet för dig.      

  • Anonym (suck)
    Anonym (Puff) skrev 2012-10-16 17:19:09 följande:
    Puffar tråden lite. Hur känns det nu då ts?

    Förutom det jag skrivit härovan kan jag väl inte säga så mycket mer än att det går upp och ner, ena stunden har jag ångest men ena stunden kan jag kanske förstå mig själv lite bättre och hur jag tänkt under den här tiden. Mitt problem har som sagt varit mitt dåliga samvete över hur förhållandet varit.. Mina känslor är dock dom samma, kände att jag tog rätt beslut när jag bröt upp med min sambo..
  • Anonym (suck)
    Anonym (Puff) skrev 2012-10-16 17:19:09 följande:
    Puffar tråden lite. Hur känns det nu då ts?

    Känns rätt likt som jag skrivit i inläggen ovan, känns som att jag tog rätt beslut även om jag har ångest över att jag lät det ta så lång tid..
  • Anonym (suck)
    Anonym (Puff) skrev 2012-10-16 17:19:09 följande:
    Puffar tråden lite. Hur känns det nu då ts?

    Känns ungefär likadant som jag berättar tidigare, har tagit rätt beslut men känner ångest över att jag dragit ut på processen så länge...
Svar på tråden Gjort slut med min fina sambo..