Anonym (fru)

Äldre 17 Oct 11:45

64 svar

Min man har PTSD, hur ska jag vara?

Min man har varit med om hemska saker i sitt liv vilket han går i terapi för. Har fått beskedet om det han har är PTSD, med inslag av både depression och ångest. Han tar Sertralin.

Oftast går det bra, vi kämpar på. Men terapin blir allt mer krävande. Han har oftare möten och stannar hemma från jobbet i perioder. Han gräver ner sig, sover dåligt, måste ta sömnmedicin och är då helt utslagen i ett dygn.

Jag stöttar honom så gott jag kan. Men ibland är det tungt även för mig. Vi har två små barn, båda jobbar heltid. Jag har kämpat mig till ett bra jobb med bra lön vilket såklart innebär en del krav på mig. Detta har han svårt att förstå. Jag avancerar men det känns som han missunnar mig det. Samtidigt känner jag att om jag inte hade detta jobb skulle vi inte ha ett ruttet öre, eftersom han har mycket frånvaro. Därför ger jag järnet på jobbet så att jag ska säkra min plats. Han verkar inte fatta att jag gör det för oss, för vår familj.
Ibland känns det som jag går till jobbet med ett påklistrat leende, bara för att orka med arbetsuppgifter och utmaningar måste jag förtränga hur vi har det hemma.

Missförstå mig rätt. Min man har mycket bearbeta och det är jobbigt för honom. Jag tycker synd om honom och hans historia gör ont i hjärtat. Men jag är heller inte alltid stark. I svaga stunder kan jag känna mig sårad. Han har en fru som jobbar hårt för familjen och aldrig sviker honom. Han har två friska fina barn. Varför kan han inte se nuet, se framtiden? Är vi inte värdefulla? Betyder vår kärlek inget? Jag kan inte tycka synd om honom när jag tänker så.

Detta låter kanske hårt och orättvist. Jag vet inte hur det är att ha PTSD, jag är en lyckligt lottad människa med stark självkänsla. Egentligen vill jag nog veta hur jag ska hantera honom, stötta honom på bästa sätt. Och försöka kontrollera mina känslor av irritation och trötthet, som att jag är den som alltid måste dra hela vagnen på egen hand.

Någon med PTSD eller erfarenhet av detta får gärna dela med sig.

Teresa 914

Äldre 17 Oct 11:57

#1

Jag har ingen erfarenhet av psykisk sjukdom men jag delar lite tankar i alla fall. Jag tycker Du är jätteduktig som orkar kämpa på som du gör men jag tror du är väldigt ensam ibland. Finns det nån anhörigförening där du bor? Dit du kunde gå och få ur dig bland människor som vet hur det är och som kan stötta dig. För leva ensam med så mycket ansvar måste ju vara tungt. Lycka till

Anonym (känsligt)

Äldre 17 Oct 17:43

#2

Jag har ptsd och har det även på andra sätt inpå mig.

Jag tycker att du ska ta alla dina känslor på fullaste allvar, och pusha inte dig själv allt för mycket, var snäll mot dig själv! Akta dig själv.
Detta kanske är för hårt att säga, men ibland går inte ptsd över, det kan bli mycket bättre men det kan också vara någonting man får leva med i hela sitt liv. I det sistnämda fallet krävs det att du är oerhört stark psykiskt själv.

trauma-symptom "smittar" . Vuxna med ptsd har ofta någon förälder som också har det.

Jag kan svara om du har någon fråga om det.

Anonym (fru) Trådstartaren

Äldre 18 Oct 15:21

#3

Anonym (känsligt) skrev 2012-10-17 17:43:45 följande:

Jag har ptsd och har det även på andra sätt inpå mig.

Jag tycker att du ska ta alla dina känslor på fullaste allvar, och pusha inte dig själv allt för mycket, var snäll mot dig själv! Akta dig själv.
Detta kanske är för hårt att säga, men ibland går inte ptsd över, det kan bli mycket bättre men det kan också vara någonting man får leva med i hela sitt liv. I det sistnämda fallet krävs det att du är oerhört stark psykiskt själv.

trauma-symptom "smittar" . Vuxna med ptsd har ofta någon förälder som också har det.

Jag kan svara om du har någon fråga om det.

Hej!
Tack för ditt svar och för att du vill svara på frågor. Du behöver inte svara på de du inte vill. Har du också fått PTSD pga traumatisk händelse i livet? Jag upplever att min mans mor har tendens till ångest, hon kan t ex tröstäta och har ångest av att vara ute bland mycket folk. Hennes uppväxt var också tuff.

Jag tror inte han kommer bli "botad", det går ju inte att bli botad från sitt förflutna. Men jag hoppas ju att han ska kunna leva ett drägligt liv. Jag är jäkligt stark som person, men även jag kan ju vackla. Och det gör jag särskilt när det inte känns som vi kämpar för samma mål, eller som att vi inte är tillräckliga för han ska känna sig lycklig. Jag blir irriterad av att han går upp så i sig själv och sina känslor och reaktioner. Till exempel kan han visa ibland att han blir skakig och nervös och då fnyser jag mest. Jag är en praktisk kvinna som tänker att hade du saknat ett ben eller haft ett barn som var utvecklingsstört hade du haft rätt att må dåligt, men nu har du ju fått ett bra liv trots allt du gick igenom.

Usch vad hårt jag låter. Hoppas du ej tar illa upp. Det här är lite en ventil för mig, att ta upp sånt som jag absolut inte kan säga till honom. Efter hans senaste svacka sa han" du kanske egentligen vill ha ett annat liv" och sånt. Jag vill bara vara lycklig, med honom.

Kan man bli värre av terapi? Vad innebär den tuffa terapin, att de ska gå igenom alla minnen och sånt eller?

Tack för din tid

Anonym (Jag med..??)

Äldre 18 Oct 15:36

#4

Anonym (känsligt) skrev 2012-10-17 17:43:45 följande:

Jag har ptsd och har det även på andra sätt inpå mig. Jag tycker att du ska ta alla dina känslor på fullaste allvar, och pusha inte dig själv allt för mycket, var snäll mot dig själv! Akta dig själv. Detta kanske är för hårt att säga, men ibland går inte ptsd över, det kan bli mycket bättre men det kan också vara någonting man får leva med i hela sitt liv. I det sistnämda fallet krävs det att du är oerhört stark psykiskt själv. trauma-symptom "smittar" . Vuxna med ptsd har ofta någon förälder som också har det. Jag kan svara om du har någon fråga om det.

Jag tror att jag själv och alla i min familj har PTSD men är inte särskilt insatt. Jävligt mycket våld och sånt. Skulle du vilja berätta lite hur det är och märks och känns o sådär?

Anonym (känsligt)

Äldre 18 Oct 18:48

#5

Anonym (fru) skrev 2012-10-18 15:21:55 följande:

Hej!
Tack för ditt svar och för att du vill svara på frågor. Du behöver inte svara på de du inte vill. Har du också fått PTSD pga traumatisk händelse i livet? Jag upplever att min mans mor har tendens till ångest, hon kan t ex tröstäta och har ångest av att vara ute bland mycket folk. Hennes uppväxt var också tuff.

Jag tror inte han kommer bli "botad", det går ju inte att bli botad från sitt förflutna. Men jag hoppas ju att han ska kunna leva ett drägligt liv. Jag är jäkligt stark som person, men även jag kan ju vackla. Och det gör jag särskilt när det inte känns som vi kämpar för samma mål, eller som att vi inte är tillräckliga för han ska känna sig lycklig. Jag blir irriterad av att han går upp så i sig själv och sina känslor och reaktioner. Till exempel kan han visa ibland att han blir skakig och nervös och då fnyser jag mest. Jag är en praktisk kvinna som tänker att hade du saknat ett ben eller haft ett barn som var utvecklingsstört hade du haft rätt att må dåligt, men nu har du ju fått ett bra liv trots allt du gick igenom.

Usch vad hårt jag låter. Hoppas du ej tar illa upp. Det här är lite en ventil för mig, att ta upp sånt som jag absolut inte kan säga till honom. Efter hans senaste svacka sa han" du kanske egentligen vill ha ett annat liv" och sånt. Jag vill bara vara lycklig, med honom.

Kan man bli värre av terapi? Vad innebär den tuffa terapin, att de ska gå igenom alla minnen och sånt eller?

Tack för din tid

Hej.. jag tar inte illa upp alls, man får ventilera. Det är jobbigt att leva med någon som har ptsd.

Jag måste bara säga att ha svår ptsd betyder ju i princip att man lever kvar i dåtiden, man har inte bearbetat det man varit med om. Man har inte ett bra liv med ptsd... oavsett om man skulle vara multimiljardär och ha världens största familj. Man kan ha det okej, men ptsd är en väldigt jobbig sjukdom och man kan inte bara tänka bort den.
Det handlar om automatiska reaktioner som man får, det går inte att tänka positivt och så går det över. Hoppas du förstår. Man behöver terapi.

Ja man kan bli värre av terapi, men är det rätt sorts terapi så är det övergående. Det är fruktansvärt att gå igenom minnen, det känns som om det händer igen.

Anonym (känsligt)

Äldre 18 Oct 18:54

#6

Anonym (Jag med..??) skrev 2012-10-18 15:36:31 följande:

Jag tror att jag själv och alla i min familj har PTSD men är inte särskilt insatt. Jävligt mycket våld och sånt. Skulle du vilja berätta lite hur det är och märks och känns o sådär?

det kan märkas på att man är ganska avstängd känslomässigt, man kan ha svårt för att lita på folk, skapa nära relationer och så. Man kan få kraftiga ångest- och vredesutbrott. Man kan vara deprimerad och inte kunna se en framtid. Man kan ha dålig självkänsla.. vanligt att man isolerar sig. Man kan sova dåligt och missköta sig själv på olika sätt, tex ätstörningar och missbruk är vanligt. Det finns mer.

pallazathena

Äldre 19 Oct 13:21

#7

Det kan vara väldigt tungt att vara anhörig till någon med en svår sjukdom. Skulle du kunna få samtalsstöd någonstans, så du får prata av dig och känna att dina behov är i fokus?
Sedan får man kanske hoppas på att din mans problem med tiden kommer att bli bättre, så att han i framtiden kan vara ditt stöd. Men nu när han har det jobbigt och du har ett så stort tryck på dig att vara den starka i relationen, kanske skulle du behöva ett eget forum där någon tar hand om dig litegrann..?

Anonym (fru) Trådstartaren

Äldre 19 Oct 15:36

#8

Anonym (känsligt) skrev 2012-10-18 18:48:27 följande:

Hej.. jag tar inte illa upp alls, man får ventilera. Det är jobbigt att leva med någon som har ptsd.

Jag måste bara säga att ha svår ptsd betyder ju i princip att man lever kvar i dåtiden, man har inte bearbetat det man varit med om. Man har inte ett bra liv med ptsd... oavsett om man skulle vara multimiljardär och ha världens största familj. Man kan ha det okej, men ptsd är en väldigt jobbig sjukdom och man kan inte bara tänka bort den.
Det handlar om automatiska reaktioner som man får, det går inte att tänka positivt och så går det över. Hoppas du förstår. Man behöver terapi.

Ja man kan bli värre av terapi, men är det rätt sorts terapi så är det övergående. Det är fruktansvärt att gå igenom minnen, det känns som om det händer igen.

Jag känner igen det där du skriver om automatiska reaktioner. Min man har till exempel berättat att han ibland kan känna en doft, eller något kan hända som påminner honom om det han varit med om. Sedan börjar han älta, älta, älta inom sig. Sedan kan allt "explodera" i att han gör något drastiskt.
De ska lära honom att känna igen denna reaktion när den kommer. Han lyckas ibland, men samtidigt kan det göra honom utmattad efteråt.

Innan han fick svar på vad han led av förstod jag inte hans beteende. Han gjorde dramatiska saker, som att skada sig själv, dricka sig redlös och göra vårdslösa saker. Det var som att han behövde bevis på att jag verkligen älskade honom, och enda beviset som dög var min oro och mina tårar. Han har aldrig varit våldsam mot mig, det är mer riktat mot honom själv. Egentligen är det ett under att han överlevt....
Och alla dessa gånger jag gråtit på sjukhus, på polisstationer... Jag fattar inte att jag lät så många år gå utan att ställa ett ultimatum.

Detta har gjort att jag ibland får ont i magen när jag ser honom öppna en öl. Jag får ont i magen när han säger att han är deprimerad, ledsen, när han inte orkar jobba. Det är som att jag minns allt han gjort. Jag väntar bara på att något ska hända, trots att han bedyrar att han är förändrad nu.

Anonym (fru) Trådstartaren

Äldre 19 Oct 15:36

#9

Anonym (känsligt) skrev 2012-10-18 18:54:02 följande:

det kan märkas på att man är ganska avstängd känslomässigt, man kan ha svårt för att lita på folk, skapa nära relationer och så. Man kan få kraftiga ångest- och vredesutbrott. Man kan vara deprimerad och inte kunna se en framtid. Man kan ha dålig självkänsla.. vanligt att man isolerar sig. Man kan sova dåligt och missköta sig själv på olika sätt, tex ätstörningar och missbruk är vanligt. Det finns mer.

Det låter som min man. Det är ingen tvekan.

Anonym (fru) Trådstartaren

Äldre 19 Oct 15:40

#10

pallazathena skrev 2012-10-19 13:21:21 följande:

Det kan vara väldigt tungt att vara anhörig till någon med en svår sjukdom. Skulle du kunna få samtalsstöd någonstans, så du får prata av dig och känna att dina behov är i fokus?
Sedan får man kanske hoppas på att din mans problem med tiden kommer att bli bättre, så att han i framtiden kan vara ditt stöd. Men nu när han har det jobbigt och du har ett så stort tryck på dig att vara den starka i relationen, kanske skulle du behöva ett eget forum där någon tar hand om dig litegrann..?

Jag har inte riktigt tänkt på att han är sjuk på det sättet. Jag har nog svårt att acceptera, att förstå. Det skrämmer mig lite. Jag blir osäker. Är av naturen en sådan som alltid tänker positivt, och detta går liksom inte att sopa bort med lite solsken eller en rosenbukett en vardag. Jag vill inte att han ska gräva ner sig, har en skeptism i mig mot medicinering och terapi och liknande eftersom jag sett hur folk ibland "blir" sina sjukdomar istället för att "friskna till".
Men kanske ska jag se om det finns någon anhöriggrupp eller liknande.

Min man har ibland sagt att jag borde träffa hans psykolog för att få information om vad det innebär för honom och för mig som anhörig. Ibland känns det som att det vore en bra idé.

Min man har PTSD, hur ska jag vara?

INNEHÅLL