Berätta din historia om din strid. Upplys dom som inte vill tro att din sanning existerar!

Först ett svar till anonym (utesluten mamma).
En kram till dig - det är, precis som du säger, lika hemskt när det sker åt andra hållet! Barn har rätt till sina föräldrar, både mamman och pappan. När EN part tar sig rätten att besluta hur (minst) tre liv skall se ut, inte bara sitt eget, utan även sitt barns och barnets andra förälder gör den personen ett grovt övergrepp mot både barnet, den andra föräldern samt eventuella hel eller halvsyskon anser jag.

Sedan till Iam.
Du vet att jag beundrar dig för att du orkar kämpa likväl för barns rättigheter som för föräldrarnas. Jag har sett här på FL hur du försvarat dessa rättigheter även då det är mamman som trycks ner och behandlas orättvist.
En eloge till dig att du ser bortom din erfarenhet och ser till MÄNNISKAN..
Först och främst barnen men även andra inblandade familjemedlemmar, biologiska, bonusar eller "halva"

Sedan då "vår" berättelse, som främst är min mans, men då jag träffade min man bara några veckor efter att han separerat från barnets mamma har jag varit med "hela vägen".
Det är en lååång historia...
Barnet var oplanerat, men föräldrarna bodde tillsammans. Men de levde då ett liv som gick mest ut på att festa och ha kul - en av anledningarna att det inte höll måttet när allvar och ansvar kom in i bilden.
Min man har berättat att om jag INTE kommit in i bilden som jag gjort, så hade han gett upp. Antagligen hade han haft liten, eller ingen kontakt med dottern idag.
Dottern var strax över året när de separerade, alltså för liten för vv boende. Pappan arbetade även natt så vid det tillfället verkade det vara en bra lösning. De bodde nära varandra och tanken var att de skulle kunna umgås mycket under veckorna ändå. Sedan började mamman ställa in helgumgänget, utan förvarning. Ofta för att hon hade viktigare saker för sig, som dottern skulle vara med på. Tex kalas och liknande i familjen..
Vad som hände i pappans familj spelade mindre roll..
Hon är fortfarande av den åsikten att om vi inte har något speciellt inplanerat kan hon lika gärna planera in saker på våra helger, såsom kalas, besök på nöjesparker/lekland mm. Hon kan inte se att vardagen är ännu viktigare att få med dottern än tillfällen då vi hittar på olika aktiviteter.. Men nu viker jag av lite.. Tillbaka till vad som hände i början..
Samtidigt som hon började bestämma över pappans helger gjorde hon likadant med sina. Hon kunde ringa fredag förmiddag inför sin helg, berätta för pappan att hon skulle ut o festa och beodra honom att ta dottern. Annars var han en dålig pappa..
Självklart ville han inte vara en dålig pappa, och självklart ville han träffa dottern så mkt som möjligt, så han ställde in eventuella planer, dansade efter mammans pipa och tog barnet den tid han tilläts.
Efter en period så tröttnade han och föreslog att han skulle byta arbete och att han kunde ta barnet på heltid, eller iallafall börja prova vv. Det blev tvärstopp.. Mamman sa att det inte gick - för då skulle hon förlora underhållet! Inte att hon inte ville träffa dottern mindre, vilket jag hade kunnat förstå, även om det inte är rätt - men jag KAN förstå känslan.. Vet inte om jag själv kunnat ha min son enbart vv.. Det hade fått gå, för han hade behövt få vara med sin pappa, men det hade varit tufft..
Men nej, hon använde underhållet som skäl..
Då försökte pappan ta det till rätten.. Innan det gick till rätten skulle de ha ett samarbetssamtal.. Dottern var då två och det borde varit möjligt att prova vv. Speciellt som de ju bodde nära varandra, så barnomsorg, närmiljö, vänner mm skulle vara oförändrad.
Men på samarbetssamtalet berättade socilatanten för pappan att barn mår dåligt av att flytta vv.. Att det är bättre för barnet att bo hos en förälder, först och främst mamman då, och ha en "helgpappa"... Inte bara när barnet är litet, utan ALLTID...
Att mamman är bättre för barnet..
Pappan vill naturligtvis inte att barnet skall må dåligt, och tyvärr tror han på att socilatjänstens personal kan sitt jobb.. Så han backar..
Tösen fortsätter att bo hos mamman och vh hos honom. I och med detta lugnar mamman sig något, helgerna börjar fungera som överenskommet och de börjar träffas mer i veckorna. Både så att pappan hämtar dottern hos mamman för att umgås några timmar, men även så att vi kommer o träffar dottern i mammans hem och även tvärtom, mamman kommer förbi med dottern, äter en bit mat, tar en kaffe osv..
Sen släpper mamman bomben med att hon är gravid med sin nya kille. Detta innebär att de vill flytta ihop såklart. Problemet är att han inte bor här. Det skulle innebära en flytt på 70mil ungefär. Förslaget är att barnet skall flyga ner till pappan en gång i månaden (en 2,5åring!)..
Pappan får reda på att han behöver skriva på papper för flytt, då de har gemensam vårdnad. Och vägrar såklart.. Då blir förslaget att de istället flyttar sju mil, till en stad där hennes nya kille kan få arbete.
Om pappan inte går med på det kommer hon att ta dottern och flytta de 70 milen istället.. Oavsett om han skriver på eller inte.. Det är nämligen så att eftersom boendet är hos henne, det finns en överenskommelse på vh enbart, så är chansen är extremt liten att det blivit dom på ändrat boende efter att de väl flyttat..
Så hon ger honom ett val.
Naturligtvis väljer han de sju milen..
Problemet är att pappan inte har körkort, det finns knappt några kommunikationer mellan hans boende och staden dit de flyttar. Därför är han och dottern beroende av att mamman lämnar och hämtar. Hon bestämmer alla tider igen och sitter återigen i en position där hon kan bestämma även över pappans helger.
Numera är dottern i tonåren. Hon kommer fortfarande vh, men även alla lov vi kan få ihop
Dock görs inga avdrag i underhållet för de lov, studiedagarmm (förutom för den överenskomna sommarsemestern). Gjordes avdrag så skulle barnet helt enkelt inte få vara extra hos pappan..

Vi har en relativt bra relation med mamman, men det är fortfarande på hennes villkor. Under alla år så har hon fortsatt att planera in saker på pappans helger. Hon låter dottern ringa upp och berätta att hon inte kan komma till helgen - för de skal till ex. lek och buslandet.. Detta händer om och om igen.
Hon ringer på semestern och frågar om hon inte vill komma hem till mamma nu, för mamma har planerat en liten semesterresa.. Och eftersom vi ändå är tillbaka från vår semesterresa och bara är hemma - så finns ju ingen anledning att dottern är där..
Det "positiva" i det hela, är att mamman sätter sin lediga tid högt. Det är viktigt för henne att kunna festa med vännerna. Därför är hon beroende av att hålla en god relation med oss. Eftersom vi gärna tar dottern extra om festerna infaller på mammans helger. Vi VÄGRAR däremot att byta bort en helg, utan har då istället tex tre helger i rad. Likadant på semestern. Vi har naturligtvis bestämda veckor, två för oss och två för mamman. Resterande sommarlovsveckor är "öppna". Oftast väljet dottern att tillbringa största delen av ledigheten hos oss, och det är något mamman går med på utan problem (denn asommaren tror jag hos sammalnlagt dodde hos oss sju veckor, avdrag i underhållet gjordes för två).
Som sagt, vi har numera en relativt välfungerande relation med mamman, men det har tagit tid, och det är försent att ändra vägen mamman valde att styra in umgänget på..
Och det är fortfarande mycket på mammans villkor...

Var läser du att vi aktivt för kampen åt vår partner? Står det överhuvudtaget någonstans?? Att stå bredvid och stötta, att vara någon att prata med när det är svårt, att ge kraft och uppmuntran när våra partners nästan inte orkar mer - är det att föra kampen åt dem? Tror det finns många bonuspappor som stöttar sina partners också, men då det ät överhängande kvinnor som skriver på det här forumet så märks de inte lika mycket..

Som Biobonus säger - skapa gärna en tråd om det. Skulle väldigt gärna vilja veta i vilka sammanhang du stött på dessa bonusmammor som tar över och kämpar om barnen mot pappans vilja, eller tar frontlinjen mot biomamman istället för pappan. Jag känner nämligen inte till någon.. Inte heller känner jag till de bonusmammor som tycker det är självklart att gå på samarbetssamtal med sambons ex.. Däremot känner jag till några där bonusmammorna blivit ombedda att närvara pga att de tillbringar så stor del av sitt liv tillsammans med barnet. Du verkar ha en del fördomar mot bonusmammor... Och verkar ha en bestämd åsikt om hur "kollektivet" bonusmammor är - synd den bilden är så snedvriden bara...

Iam - Du försöker förklara för att du fortfarande nånstans där inne tror på människans förmåga att sätta sig in i andras situationer och se längre än sina egna fördomar. För att du vill att alla barn skall få lov att ha nåda sina föräldrar i sitt liv - vilket de har rätt till. :)

Jag vet precis vad bonusens mamma gör och säger - eftersom det är mig hon tar kontakt med när det är något..
Jag hör vad min bonus säger, jag läser vad mamman skriver på facebook (nej, jag spionerar inte, vi är vänner på facebook och hennes statusuppdateringar dyker upp på min "wall").
Jag har under åren även blivit nära vän med bonusens moster, och tja, hon öser en hel del frustration över sin systers prioriteringar över mig.. Glömmer att jag är bonusmamman utan helt enkelt bara en nära vän som lyssnar..
Jag är inte heller dum och tror på precis allt min man säger om deras förhållande och uppbrott - jag vet att en del bara handlar om krossade känslor och svek. Jag är också medveten om att min man inte alltid är så enkel att leva med, tror inte att han är oskyldig i deras uppbrott..
Men jag har öron att höra med, ögon att se och läsa med, hjärna att tänka med, sålla och utvärdera situationer..

Så att vi bonusföräldrar blint tror på allt våra män säger om sina ex är ganska missvisande. Vi tror väl på dem lika mycket som vi tror på allt bästa kompisen öser ur sig över SITT ex.. Skillnaden är helt enkelt att vi själva ofta hamnar mitt i bråken och kan dra slutsatser efter det..
Vi är inte passiva åskådare utan dras in, vare sig vi vill det eller inte, i konflikten..

Det FINNS de mammor som vägrar ja, men det är naturligtvis inte alla. Vilket inte heller påstås i denna tråden. Det finns både mammor och pappor som inte bryr sig om att träffa sina barn, det finns mammor och pappor som inte BORDE få träffa sina barn. Och det finns många trådar om det. Saknas det trådar om något ämne så starta gärna en. Men just DENNA tråd handlar om just de fall där mamman förvägrar umgänge med pappan pga andra orsaker. Tex sårad stolthet, krossat hjärta, åsikten att de är den enda föräldern barnet behöver. De fall där barnet VILL träffa pappan eller t.o.m de fall där barnet är för liter för att ha en åsikt än. Att tro att de fallen inte existerar är det verkliga naiva! Tror du verkligen att vi som skriver här, som ser våra män kämpa för sina barn, som ser våra bonusar dölja sin vilja att vara även hos papporna för att inte göra mamma ledsen eller arg - tror du verkligen att vi sitter och fantiserar ihop hela historier. Jösses, då behöver du verkligen börja se dig omkring...

Så det är ok att flytta med barnet för att man vill? Så att man omöjliggör vv boende i framtiden? Eller t.o.m försvårar minsta lilla umgänge? Om man som mamma vill flytta så skall pappan bara acceptera? Isåfall tycker jag man får flytta och lämna barnet hos den förälder som bor kvar.. Så får man som flyttande förälder bli umgängesförälder..

Solei69 - vill bara säga att jag är så glad att det finns människor som du!!!

Varsågod - så lite så :) Jag beundrar människor - föräldrar, dom kan sätta barnen främst. Oavsett om de är mammor eller pappor, bio eller bonus. Som när min bonus mamma, trots uppslitande period av tvist, trots att vi inte ofta har samma åsikt, bad mig, bonusmamman att ha umgänge med dottern då jag separerade från pappan en tid. Hon ansåg att dottern skulle må sämre om jag försvann ur hennes liv - så jag åkte hem till mamman för att inte tappa den fina kontakt jag och dottern fått. Oavsett vad mamman gjort annars (historien står i tråden) så är jag henne evigt tacksam för detta. Jag försöker alltid att ha detta i bakhuvudet när vi har ännu en tvist med henne... Jag tror vi måste lyfta fram det som är bra i dessa extremt känsliga, svåra situationer som det faktiskt handlar om. Människor blir sårade, de känner sig svikna. Att då trots det agera som du (och barnens pappa) gjorde är otroligt starkt och en bra förebild för oss som är "mitt i det"!

Att barnet inte får knyta an och umgås med sin pappa pga amningen är väl ändå att dra det än längre?? Jag lever med min sons pappa, men jag pumpade i vilket fall som helst. Så kunde pappan få lov att ta del av den närhet och fantastiska stund det faktiskt är att mata sitt barn. Tror inte vår son farit illa av det precis :)