Berätta din historia om din strid. Upplys dom som inte vill tro att din sanning existerar!

Varför är det så många bonusmammor som aktivt för kampen åt sin partner?
Varför finns det så lite bonuspappor som för kampen åt sin partner? 

Jag skulle kunna skriva en uppsats här om jag ville. Men jag kör den korta versionen.

Träffade min exman som 18-åring. Han hade ett barn med en kvinna sedan tidigare. Biomamman hade även ett annat barn som inte var min exmans.

Biomamman tog barnet, flyttade 80 mil och vägrade låta biopappan träffa barnet under 1,5 år. Då flyttade hon tillbaka med barnen. Nu hade hon ett tredje barn med ännu en man. Jag övertalade min man om att begära boendet då biomamman var olämplig (hade varken boende, jobb eller ett socialt nätverk. Hon såg inte till att barnen fick gå i skolan och förhindrade umgänget med oss). Vi vann boendet. Barnet bodde hos oss i tre år på heltid då biomamman återigen bodde 80 mil bort. Efter dessa tre år hade biomamman rätt ut sin levnadssituation och barnet ville gärna bo hos sin mamma. Barnet fick prova att göra det. Det fungerade bra och barnet trivdes. Så plötsligt en dag efter två år fick vi veta att de flyttat tillbaka till våra trakter igen. Biomamman hade ännu en gång hållit barnet ifrån skolan, men barnet fick till slut en plats på en skola i den stad där biomamman påstod att hon bodde hos biomormodern. Några månader gick, vi trodde att allt var bra. Att biomamman jobbade och barnet trivdes, det var allt vi fick veta av barnet som var hos oss mer frekvent. En dag ringde biomormodern och berättade att de inte hade sett eller hört något från biomamman sedan hon lämnade barnen hos dem ett halvår tidigare.

Idag bor barnet hos sin pappa (vi är i dag skilda) och går i skolan och trivs bra. Biomamman försvann och barnet flyttade hem till oss. Barnet har idag sökt upp sin mamma och krävt svar på varför hon övergav barnet, varför hon bara lämnade barnet hos mormodern och sedan försvann. Biomamman har inte gett något svar och har inget intresse i att träffa sitt barn. Barnet har mått mycket dåligt över biomammans agerande.

Barnet har tur som har en pappa som vill ha hen. Barnets äldre syskon har ingen pappa och har fått bo hos mormor. Nu är det barnet som tur är myndig och kan skaffa sig körkort, pass och annat som inte gick när det inte fanns någon vårdnadshavare. Biopappan har äntligen fått ensam vårdnad om barnet och hen kan nu få ta moppekort och övningsköra. Barnet kommer hela sitt liv leva med stora sår pga sin mammas handlande.

Alla barn mår inte bra att flytta mellan 2 hem.

Alla föräldrar bor inte kvar på samma ort efter separation bor man i en storstad kanske man bor kvar men bor man i ett litet samhälle som inte båda har anknytning till stannar man inte kvar när relationen spricker utan söker sig närmare sin släkt eller sin vänkrets.

Många har träffats kanske på en studieort och efter studier flyttat dit den som får "bäst" jobb fått anställning medan den andra parten tagit vilket jobb som helst, vid separation kan den andra vilja skaffa sig ett jobb den vill ha som kanske inte finns på orten. 

Många mammor (och soc) hävdar dessutom att barnet långsamt skall skolas in att ha ev umgänge med sin pappa, en pappa som barnet i vissa fall spenderat större delen av livet med fram till separation, och att detta skall ske under lång tid och endast ett par timmar om dagen.

Samma kvinnor har däremot inga problem med att under några veckor skola in sitt barn på dagis för att sedan låta sagda barn spendera långa dagar på dagiset med människor som barnet inte har någon familjekoppling till över huvud taget. Men pappan är av någon anledning olämplig och inkompetent!!

Och som grädden på moset skall barnet sedan omskolas till att se pappan som något oväsentligt, besvärligt och ibland dessutom farligt, allt för att understryka mammans förträfflighet och oumbärlighet.

Jag kan svårligen se någon logik i detta beteende.    

Finns faktiskt mammor som drabbas lika hårt som pappor, men vi hörs absolut inte. Kanske folk tycker att vi förtjänar det.....

Du lam är så fruktansvärd färgad av just din situation. Du verkar ha missat totalt (!) den utveckling som skett de senaste åren. I dagsläget är alltid pappan bäst hos familjerätten...detta för att det ska bli mer jämställt. Så om en pappa brister så krävs det j-vligt mkt för att han ska förlora umgängearätten...mammor får i dagsläget kämpa som dårar...pappor går ALLTID före....om dem inte är helt oförmögna att ta hand om barn såklart!

Antar att ni vet att en hel del av de mest stridbara papporna som syns på nätet är dömda för misshandel, ofredande och liknande mot sina före detta och i en del fall även mot de barn de strider för.

bumpar tråden