Är ni fortfarande förälskade?

Klart att den tråkiga vardagen kommer, men det är den som är bäst enligt mig. Det är då vi är som bästa vänner, kan prata om allt, skratta skämta och busa. Det är inte då jag tänker på vilken hunk jag har, mer vilken bra livskamrat jag har. Enda gången jag kan beundra honom och så att det känns i magen är så han klätt upp sig, gjort sig fin för fästligheter mm. Annars tänker alla fall inte jag så mycket på det

Kan tillägga att vi är 25 och varit tillsammans ca 10 år.

Jag tror att det där med förälskelse vs kärlek är begrepp som vi alla lägger olika värderingar i.
För mig har inte de orden samma innebörd, men det ena är inte sämre eller bättre än det andra.
Däremot tror jag att en person som inte levt i ett stadigt förhållande tidigare faktiskt kan få en chock och börja tvivla då förälskelsen lagt sig, om den nu gör det. Vet man inte att det kommer en vardag blir det svårt att veta hur man ska göra med den.
Sen är det olika viktigt för olika människor att ha förälskelsen med sig genom hela relationen och det går ju int att göra så mycket åt.
Ni kanske kan gå på familjerådgivning eller liknande? Han har kanske bara svårt för situationen för att den är främmande.

Jag har tyvärr inga konkreta tips att ge i hur man får sitt förhållande att fungera, jag tror att alla är olika där. Men det klassiska att faktiskt prata med varandra är ju aldrig fel.

Det är väl i det läget vi är nu. Jag trivs jättebra. Vi är verkligen varandras bästa vänner, vi skrattar, har mysigt och trivs väldigt bra. Men han har nu sagt om det inte är så att vi BARA är vänner? Eftersom det känns som att vi är vänner, och hur ska man kunna slå på sex-knappen på en vän? Blev jättesårad, men vet samtidigt inte om det bara är så att han är ovan och rädd för nästa steg - förmodligen hus och familj...

Jag hör tyvärr till kategorien av människa som tröttnar fort.
Nu är jag singel sen 2 år tillbaka men i de förhållanden jag varit i så har jag tyckt om de första året, då har det varit pirrigt i magen men sen när vardagen kommit in (framförallt när man flyttat ihop) så försvinner ngt viktigt för mig...

Levde ihop i ganska många år med en man som jag fick två barn ihop med och gick i flera år och ville bara ut... Det va lustigt nog han som tog steget för jag va så djupt insjunken vid kärnfamiljsdrömmen att jag inte klarade av att avsluta det så jag är glad över att han tog steget.
Ett tag trodde jag att det var ngt fel på mig men det sista har jag mer börjat tro/inse att vi inte är menade att vara tillsammans med varandra i evigheter...
Vet att det är provocerande för många men det är vad jag tror med tanke på förutom mig själv, statistik över separationer/skilsmässor, otrohet osv...
Vi är däggdjur och det är få såna som är monogama... Vi är inget undantag och jag tror inte ett dugg på tvåsamhet i ex 40 år.
Kan man acceptera lite snedsteg osv längs med vägen så funkar det säkert men de som lyckas hela livet ut, lyckliga (även om det kommer perioder), trogna rätta för varandra tror jag är väldigt få!

Däremot så är det synd om man inte klarar av att förälskelsen lägger sig. Det är ett tillstånd som rent forskningsmässigt jämförts med att vara hög på droger och det är ju orimligt att det skulle hålla år ut och år in.
Om man inte fixar mer än så och måste bryta så fort det lagt sig så tror jag att det är någonting som saknas i den grundläggande tryggheten men att man inte fixar 20 år tillsammans, det tycker jag bara är normalt.

Förlåt ts... Läste lite slarvigt. Såga att du frågade efter de som lyckats trots några år och den kan jag tyvärr inte svara på

Jag kan ju inte svara på din fråga men spekulera i de fåtal lyckliga förhållanden jag haft insyn i...
De som lyckats bäst är de som låtit varandra vara "fria". Menar inte öppna förhållanden men de som låtit varandra leva som två individer i ett förhållande.
Kan ta ex på ett par jag känner som varit tillsammans i 15 år... De reser ihop, men de reser oxå på egna resor (killen drar iväg på fotbollsresor med grabbarna och tjejen drar iväg till grekland med väninnan en tag).
De har gemensamma intressen men oxå egna. De har umgåtts mkt med andra par men går ut en del var o en för sig.

De har det jämlikt med sina barn och är lika engegerade båda två.
De tar hand om sitt yttre och "förfaller" inte inför varandra men utan att va helt skitnödiga för det...
De har samma humor och skrattar mkt, behövs i vardagen!
Och de har insett att sexet inte bara finns där med automatik utan är ngt man måste jobba med...

Dom är faktiskt lyckliga tror jag!