2:a barnet, inte så himla mysigt

Kände som dig och kan fortfarande känna så.
Sonen är 5 månader nu och de 3 första hade han kolik , det var urjobbigt. Jag kämpade länge med amningen som tog en evig tid och jag hade så dåligt samvete mot dottern för att jag inte kunde umgås så mycket med henne. Hade alltid sonen i famnen eller vid bröstet.
Vid 4 månader slutade jag med amningen och vilken lättnad och skillnad. Sonen nöjd och mycket gladare, matningarna tar inte sån tid och jag har mer tid att umgås med min dotter =)
Nu känns det bättre och ännu bättre kommer det bli =)  

Tack för svaret! Jag vet ju att allt blir lättare efter några månader, men jag är så rädd att jag vid det laget har sumpat bort min relation med sonen totalt. Än har hon inte kolik, dock magknip ibland. Kolik hade sonen, så jag vet precis hur det är att gå med kolikbarn och är livrädd för att få en till med kolik.

Idag bestämde vi att sonen skulle åka iväg med pappa efter att vi varit på förskolan och hälsat på för fotografering. Jag tog bebisen i min bil och sonen störtgrät när han inte "fick" åka med mig. Det känns som att hjärtat ska slitas ur kroppen och helt hopplös som jag är så gråter jag fortfarande en timme senare.

Jag brukar inte vara så här irrationell, men just nu känns det verkligen som domedagen och världens undergång. Försöker tänka logiskt att det "bara" är att ha is i magen, men det går fan inte

Det är inte så att du drabbats lite av baby blues ts?
Om det är nån tröst så klarar jag knappt av ett barn ts, två skulle ha känts som en omöjlighet.

Det är därför jag inte vill ha fler barn.

Jag förstår att det måste vara jättejobbigt. Tänk på att hormonerna gör det ännu värre för dig än vad det är. Kan inte barnens pappa ta hand om bebisen en stund varje dag (gå ut och gå efter direkt amningen, passa i annat rum, låta bebisen sov på honom en stund på dagen osv) så att du kan få umgås med din son?

/nöjd enbarnsmamma

Jag hoppas att det är baby blues = hormoner, för jag är verkligen helt knäckt. Det var jag visserligen med sonen också, men han skrek dygnet runt i 2 månader och minst halva dygnet i 2 månader till och sov aldrig mer än 20-30 minuter i följd, så då trodde jag att det var extrem trötthet bara.

Jag funderade länge på att bara vara enbarnsmamma, men blev gravid "av misstag" (vet absolut hur barn blir till och borde kunna ha räknat ut det) och ville inte göra abort. Det är jag glad över för hon är verkligen en helt bedårande liten tös, men jag är ändå inte riktigt "där" än.

TS! Om du inte är - som du uttrycker det , där ännu... var är pappan???

Vet du vad! Jag kände EXAKT så som du känner nu när jag fick min dotter! Hon är nu 5 månader och jag börjar få ordning på känslorna nu.

Tänk så här: du har gett din son VÄRLDENS finaste present- ett syskon! När du och din man är borta så har de varandra! Och om några år kommer de kunna ha jättekul och leka- då kommer du se alla de positiva effekterna av att ha två barn.

Din son kommer älska dig precis lika mycket, visst den där magiska relationen som ni hade en gång är borta men ni kommer finna en ny relation till varandra, minst lika bra!
Gaska upp dig nu och kom ihåg att många känner som du, det går över. Kram!

Om du är orolig över att relationen till sonen ska försämras så kan du försöka göra amningen till en mysig gemensam stund för er alla tre! Passa på att läs masssor av böcker för sonen eller sjung tillsammans. På så sätt kommer han antagligen inte bli svartsjuk för att lilsyrran tar all din tid, utan det bli istället en positiv grej även för honom att du ska amma.
Du ska se att det ordnar sig!...det har bara gått några veckor än. (Och om det fortsätter att kännas dåligt ska du naturligtvis söka hjälp på BVC. De möter massor av mammor som känner sig otillräckliga och ledsna, så de kan/ska lotsa dig vidare till rätt instans.)

Jag kände precis som du! Jag satt i soffan och grät mest hela dagarna. Jag hade så extremt dåligt samvete mot min son. Jag var livrädd att han skulle känna sig undanskuffad, sviken och oälskad. Lillasyster skrek dessutom all sin vakna tid så mestadels var det amning som gällde för att trösta.
Nu är lillasyster 6 månader gammal (sonen är 3 år)och det är fantastiskt att se hur hon lyser upp när storebror är i närheten!
Han har aldrig varit svartsjuk utan tvärtom väldigt mån om sin lillasyster. Men det tog ett tag att landa i att jag nu hade 2 barn att ta hand om. Jag tycker inte alls att vår relation har förändrats men jag försöker ordna mer ensamtid med honom för att han ska få min, eller min mans, fulla uppmärksamhet ibland. Vi går tex till simhallen, åker till Busfabriken eller bara går ut och cyklar, utan lillasyster.

Jag tror att det snart kommer kännas bättre för dig. Men om det håller i sig så var inte rädd för att be om hjälp via tex BVC. Du kanske behöver gå och prata med någon i så fall.

Stor kram!

Pappan är i allra högsta grad närvarande och hjälper till med allt, men på måndag börjar han jobba igen. Att jag inte är där än gör inte att jag inte kramar och pussar på lillan. vi samsover och jag bär mkt och tar hand om. Känner  beskyddarinstinkt, men inte kärlek så som jag gjorde med sonen.

Jag ska ge det några veckor till så får vi se vart det landar