Är ingenting omöjligt eller bör jag inse...
För ca 2-1/2 mån sen gjorde min pojkvän slut efter 3 år och en förlovning. Allt var mitt fel, jag blev någon jag inte ville, sökte bekräftelse ständigt, startade bråk och sura för ingenting. Straffar mig själv ständigt och mår så dåligt. I börja när han gjort slut sa han att han fortfarande älskade mig, och fortfarande ville ha mig. Sen i all panik hände det flertal ggr, (typ4) att jag ringde och nästan krävde svar och ville dra ur han det positiva som det kunde låta ibland. Jag förstörde mer och mer med mina känslor... Han är inte kär i mig längre. Han känner inte som han gjort (förstår jag så som jag betett mig senaste månaderna) men hur länge går man och är KÄR lixs... Efter massa positivt (som jag tog det) massa bakslag, massa gråt och förvirring har vi nu dragit ett sträck över allt. Han säger att han kan bli kär i mig om 50 år, 3 år eller om en vecka, det vet ju inte han. Jag vill inte vara utan honom, han inte utan mig, fast han skulle ju iaf överleva utan mig. Så nu ska vi vara vänner. Jag vill det, för jag hoppas, hela tiden att han ska bli kär i mig igen, att det ska bli vi... Men hur fasen ska jag kunna vara vän med någon som jag är så jävla kär i, när allt jag vill är i princip att han ska slita av mig kläderna och hoppa i säng! Haha, ursäkta uttrycket :) så länge jag känner detta tänker jag KÄMPA! Thats it! Men hur fan kämpar man för att få tillbaka sitt ex? Ska man inte kämpa för att få vara med den man älskat? Är hälften vunnet om man kan vara vänner? Iaf kommit en bit på vägen. Jag ÄR samma person han blev kär i, bara att jag fick en sida som jag inte ens ville ha, och den kommer garanterat ALDRIG mer tillbaka, men vad spelar det för roll, när detta var den läxa jag behövde lära mig, när det fick han att tappa de känslor som jag aldrig kunde försvinna. När jag tänker på hur MKT han tyckte om mig, allt han sagt, allt han velat, känns det omöjligt att han inte skulle börja tycka om mig igen, men ändå den omöjliga känslan att allt verkligen är åt helvete. Vad har ni för erfarenheter av detta, har ni upplevt det själva, vet andra som har? Att alltid alltid hoppas och viljan att göra nästan allt för att få till aka exet?!
