Orolig att 3-åring har autism. Kan ni med autismbarn läsa detta please!

Åh, stort tack för ditt svar! Jag ska kolla upp den där boken också. Vi ska på samtal till BUP nästa vecka så får vi se vad de säger/tror. Men självklart känner man oro som föräldrar när man får vibbar av att ens barn skulle vara annorlunda. Speciellt i dagens samhälle där det verkar vara ännu vanligare med mobbing, och ännu större krav på att passa in socialt. Håller fortfarande tummarna för att det ovan är något som ska försvinna med tiden, men om inte så gäller det bara att bearbeta chocken och vara ännu mer kärleksfull som förälder.

Jag är varken outbildad när det gäller barn, eller "nojjig" av naturen.

Men jag vore en idiot till förälder om jag INTE tog förskolans oro på allvar... du som klagar på mig kanske tillhör kategorin som helt skulle skita i det?

Däremot är jag outbildad i området autism, och därav min trådstart... det är ju inte bekräftat än att mitt barn har det (isåfall torde det handla om en mild form), MEN, det är en mängd olika punkter som de har tagit upp som gäller det sociala, och det ÄR inte helt normalt för åldern att en treåring inte konverserar någonting med sina jämnåriga...DET gör mig orolig.

när hon kommer till förskolan på morgonen och de andra barnen redan är ute på gården och ropar "Hej -----!"så tittar hon inte ens om dem, tittar bara rakt fram som om hon inte hade noterat att de ens finns (och ännu mindre att de sagt något). Vi föräldrar har väldigt svårt att få ögonkontakt med henne...det är ofta allmänt svårt att få kontakt (eller snarare: få de svar man vill på enkla frågor).

vår dotter har ett jättestort ordförråd, men det är som att hon inte vet hur hon ska använda det. Trots att hon ibland kan prata långa helt perfekta meningar, så kan hon inte återberätta för mig när jag frågar vad de har gjort på förskolan under dagen (hon nämner inte en endaste grej).

suck...det drar tyvärr mer och mer mot autism...vår oro verkar befogad. Direkt efter nyår börjar utredningen. På sätt och vis ska det bli skönt, för beroende på vad den visar och om hon får en diagnos, så innebär det också att hon kommer att få rätt till extra hjälp för att klara sin vardag på förskolan.

* Just nu märker vi (och personalen) att det inte funkar sådär jättebra när hela barngruppen är inne. det blir för stressigt för henne och hon blir orolig, skuttar omkring, kastar gärna saker och blir väldigt svår att nå, går liksom in i sin egen värld. När hon blir orolig gråter/panikar hon också, vilket blir jobbigt för både mig och personalen. det är ibland jätteproblem när det ska bytas verksamhet...

* Det är svårt med kommunikationen, jag ställer frågor men får oftast inga svar, eller också svar på något helt annat, mer ett påstående ofta taget ur luften:-/.

* Intresset för andra barn är ljummet. Det leks en kort stund, men sen går hon in i sig själv igen. När barnen ropar hennes namn på gården tittar hon bara rakt fram - precis som om de inte fanns (och nej, hon har inga problem med hörseln).

* hon har svårt för det här med känslor/empati. när man säger att något gör ont så är det som att hon inte förstår. Lite jobbigt när man har en bebis hemma som man hela tiden måste passa extra på, eftersom det dras hårdhänt både här och där (men hon är mjuk och fin mot honom också).

Jag kan räkna upp säkert ytterligare 15 punkter...just nu känns det mesta väldigt jobbigt, men det börjar sjunka in...

Hej, vi drog igång en utredning på BUP till slut, och är nu i slutskedet. Det enda som väntar är den obligatoriska läkarundersökningen. Efter det ska vi träffa psykologen för att få vår "dom". Jag lever konstigt nog fortfarande med hoppet om att vår dotter ska vara helt "normal", men i hjärtat känner jag redan vad domen kommer att bli. Jag märker ju en väldig skillnad varje dag när jag lämnar/hämtar på dagis i hur de andra barnen leker med varandra. Det är samspel på en heeelt annan nivå, och det känns jobbigt i mammahjärtat.

Men sedan det här lyftes upp på dagis (maj 2012) har det varit som en mardröm, även om dagarna funkar ganska bra. Men just att det var "någon annan" som väckte tanken på att ens barn var annorlunda, det tog tid innan det sjönk in.

Så just nu går jag bara och väntar på resultatet, på att få ett avslut på mer än ett halvårs lidande i form av ovisshet.

Jaha, efter ett x antal månader har vi idag äntligen fått en diagnos på vår tös. Det blev "autismliknande tillstånd". På något sätt känns det ändå skönt, för nu har jag/vi en förklaring till varför det har varit så konstigt ibland, konstigt beteende, låsningar etc...och nu kan vi på allvar börja kräva lite mer av förskolan vad gäller extraresurs etc, plus att vi föräldrar kan få bättre redskap till hur vi ska ta oss an det här på bästa sätt.

Är dock SÅ glad över att det inte var någon utvecklingsstörning. Hon låg extremt högt vad gäller begåvning, och det kändes bra. Det det inte funkar med är samvaron med andra barn (framförallt på förskolan). Det funkar mycket bättre med vuxna personer, då går det till och med riktigt bra....men barn funkar dåligt. Det blir ofta konflikter. Hon har svårt att släppa in andra när det ska spelas spel, leka vattenlek etc. Hon vill gärna ha allt för sig själv, "det är MITT" osv.

Någon av er som har ovan diagnos som känner igen er? Har ni några bra tips på hur man ska träna upp det här sociala? Det här är fortfarande så nytt för oss eftersom vi fick diagnosen först idag...även om vi har haft det på känn (så det kom ju inte som en blixt från klar himmel .

Hej!

Det blev som sagt "autismliknande tillstånd utan närmare specificering". Innan diagnosen, och precis efter kändes det som att världen rasade samman ner i ett nattsvart hål... Men nu lite mer än ett halvår efter diagnosen så känns det riktigt bra. Dels har hon utvecklats otroligt mycket det senaste halvåret, pratar jättebra etc. På förskolan har hon fått en "resurs", en person som finns där som en av pedagogerna, men som hela tiden har min dotter som "första hand" ifall hon behöver stöd. Så allt som varit jobbigt tidigare med förskolan går nu som en dans på rosor.

Privat märker man inte att min dotter är annorlunda, hon pratar och samverkar jättefint. Men det är på förskolan med de andra barnen som det oftast märks....då det inte funkar. Ett barn funkar jättebra men så fort det kommer en till så drar hon sig undan. Vissa miljö/aktivitetsbyten som tex att gå till maten är väldigt jobbiga för henne...då börjar hon snurra runt på golvet och blir svårkontaktbar. Men det är då resursen "fångar upp" henne och om det blir för rörigt så tar bara de två med sig maten och sätter sig någon annanstans.

vi är ju inskrivna på autismcenter för att få hjälp och så...men vår dotters diagnos är ändå så lindrig (och har ju som sagt blivit SÅ mycket bättre) så vi känner att vi inte behöver gå på de kurser som de erbjuder som stöd vad gäller olika beteenden etc.

Önskar er lycka till.... och kom ihåg, har ert barn problem är det bättre att få en diagnos tidigt, för då har hon rätt till resursperson och de kan tidigt sätta in hjälp och träna barnet på sociala relationer/samspel och övrigt som de behöver extra hjälp med. Resurserna/vi som föräldrar/autismcenter ska ju tillsammans försöka öva upp barnets färdigheter så de lär sig hantera alla situationer som är jobbiga för dem

Hej! Så underbart att höra ifrån en vuxen med autism! Man har ju mycket funderingar kring hur det ska fungera för dottern när hon blir äldre etc . Men du har högfungerande autism?

Orkar du berätta något om hur du har upplevt din barndom/uppväxt? Upplevde du själv att du var annorlunda? Jag har ju 1000 frågor för att jag vill lära mig så mycket som möjligt och underlätta för dottern under hennes uppväxt. Ska man berätta något för henne när hon blir gammal nog, eller ska man inte det tex?

har du kunnat gå i vanlig skola, och hur gammal var du när du fick diagnos? På sätt och vis är det väldigt skönt att förskola etc är mer uppmärksamma nuförtiden vad gäller barn med svårigheter så att stöd kan sättas in så fort  som möjligt. Jag är väldigt tacksam över det, för vår dotter har blivit mycket mer harmonisk nu