Orolig att 3-åring har autism. Kan ni med autismbarn läsa detta please!

Min son fick autismdiagnos när han var 3,5 år, och är nu 6 år och har börjat förskoleklass. Från början var det rätt så tydligt att han hade autism, han pratade inte mycket, kommunicerade väldigt vagt, ständiga vredesutbrott, störd sömn, vi var som vrak här hemma....

På vårt hab fick vi intensiv-intensivträning, hur talibanhårt som helst i början och visst tvekade vi på om detta verkligen var rätt, men efter några månader lossnade allt och sonen började prata, göra som vi sa, lugnade ner sig betydligt och var framförallt ett gladare barn! Han sover fortfarande dåligt, vaknar ofta på nätterna, men iom att han mår så mycket bättre så står vi ut med det

Han går i vanlig förskoleklass men det finns en resurs i klassen som hjälper vår son extra mycket. Han får bland annat mer individuella instruktioner om det de ska göra och han får ibland sitta i ett annat rum för att få öva i fred på vissa saker, han har ibland svårt med alltför mycket stök och stim. Han pratar idag som andra barn men måste fortfarande öva mycket på samspel och till viss del har vi kvar mycket av intensivträningen men inte alls lika "uppstyrt och fyrkantigt" som det var från början. Vi har nu redskap att hjälpa sonen med alla möjliga situationer som uppstår och vi få även hjälp av vår hab-psykolog när vi behöver.

Kring tiden för utredning och diagnos var jag i kris, kändes som om livet var slut. Men med träningen öppnade sig livet igen och nu tycker jag att vi har det väldigt bra, jag är så tacksam för den hjälp vi fått och för att vi har en sån fin liten kille som lär sig nya saker varje dag!

Anonym (mammaNN)

Äldre 9 Sep 15:35

#58

Anonym (ja) skrev 2013-09-09 09:19:42 följande:

Vi bor i Borlänge i Dalarna. Ja, barnpsykolog har vi varit till ngr. ggr. Men de remitterade oss vidare till habiliteringen så de är dem vi har kontakt med nu. Han har gjort ETT test hitills och det är ADOS bedömmning. Där kom de inte fram till nått konkret vad det kan vara med de misstänker ju autism. Nu i okt ska han göra ett nytt test, PEP. De säger att läkare inte kan sätta en diagnos på honom innan de gjort denna PEP bedömmningen. Kan väl så vara.... Jag har sagt att jag kräver att han ska träffa en läkare så snabbt som möjligt. Och de har de lovat så vi får se när det blir. För som sagt så länge han inte har nån diagnos så är det ju svårt att få hjälp och resurser. Sen ska vi söka vårdbidrag för honom men det kan man ju inte heller söka innan man har fått en läkarintyg. Tack för att du tar dig tid och svara på mina frågor!

Men ska ni verkligen behöva vänta på en läkartid sådär på obestämd tid? En psykolog kan ju sätta diagnos, och ett PEP-test tror jag att en pedagog tom kan göra.

Jag har en nätvän vars barn går på ett hab i Dalarna (vet inte om det är i Borlänge, har inte så koll på geografin tyvärr) men de fick inte IBT utan någon annan träning. De kallades IBT men var mer lekträning, träna med bilder och rutiner hemma osv, inte den riktiga strukturerade IBTn som finns i främst Stockholm vad jag förstått. Ställ krav, när det är er tur! Min väninna sökte sig privat sedan och fick IBT den vägen men de fick bråka mycket först.

Anonym (mammaNN)

Äldre 12 Sep 19:50

#71

Anonym (Jo) skrev 2013-09-11 21:37:09 följande:

Fast nu tycker jag att du blandar ihop två saker.
Att oroa sig för sitt barns välmående och framtid är något i princip alla föräldrar upplever. Detta har i sig inget att göra med en eventuell diagnos. Men oron och tankarna blir givetvis starkare när barnet hamnar i en situation som kan göra framtiden extra problematisk.
Men vad du pratar om är ju om föräldern låter sin oro uttryckas som krav och förväntningar på barnet. Och detta är ju givetvis inte bra! Jag förstår vad du menar, för jag kan mycket väl tänka mig att det finns föräldrar som, i all välmening, febrilt försöker få sitt barn att 'bete sig normalt' för att passa in, bara för att de är rädda för att barnet annars ska t.ex. bli mobbat eller känna sig utanför och bli olycklig. Och att man då istället pressar barnet med förväntningar det inte klarar av att nå upp till. Och en sådan situation blir förstås extra tragisk om det från början faktiskt inte ens fanns ett problem, utan allt kommer av förälderns rädsla.
Men man får ju hoppas att föräldrar får hjälp och stöd så att deras oro inte blir till press och krav på barnet. Istället kan den kanske vändas till kunskapssökande, och kämpaglöd för att barnet ska få den hjälp och de resurser det behöver genom livet.

Jag håller med dig och tycker du uttrycker dig väl. Samtidigt tycker jag det autisten tar upp är viktigt. Viktigt att ta ställning till som mamma till ett barn med autism. För det är ingen självklarhet att man önskar att barnet ska "botas", man kan faktiskt tycka att autism är helt OK så länge inte barnet själv lider! Att det går bra att stötta barnet i att vara precis som det är. Jag har lärt mig detta i föräldragruppssamtal, och jag är så tacksam för att se att detta också är en möjlig väg för en del föräldrar. Min inställning nrä det gäller mitt barn är att jag vill att det ska skaffa sig så många "vanliga" egenskaper som möjligt, för jag tror det passar bäst för barnet och för vår familj, för oss som föräldrar för att vi ska kunna vara så bra stöd som möjligt för detta barn. Detta innebär att vi tycker att intensivträningen varit och är värt det. Jag är helt trygg med att vi gjort rätt mot och med vårt barn. Men jag har full respekt för de föräldrar som väljer en annan väg, en väg där man kämpar för barnets rätt att vara precis som det är utan träning och modifiering.

Orolig att 3-åring har autism. Kan ni med autismbarn läsa detta please!

INNEHÅLL