ja, helt enkelt... är ni några här som fullbordat en separation/skilsmässa men sedan börjat om med era tidigare partners? hur tog ni er fram till ett sådant beslut? hur nådde ni fram till varandra, hur vågade ni? vilka strategier använde ni er av för att börja ett nytt liv tillsammans? hur gick det sen..? tacksam för alla svar!
Vi har gjort det. Vi var separerade/skiljda i ca tre år. Det var inte planerat att vi skulle börja om, tvärtom. Vi hade enhelt ok separation, det fungerarde bra och vi var bra föräldrar tillsammans. Men så efter nåt år började vi tjafsa om smågrejer. Vi bestämde oss för att träffas, prata igenom varför det blivit så (för vårt mål har hela tiden varit att vara bra föräldrar ihop, trots att vi inte är ihop). Vi skulle prata o kom vi inte överresn efter det så skulle vi inte ha så mycket kontakt på ett bra tag framöver. Nu blev det så att vi blev sittades i en bilo pratade i fleeeeera timmar. Vi skrek, grät, skrattade och pratade. Och lyssnade på varann. Så kom vi fram till att vi borde gå på dejt hahah. Och på den vägen är det. Nu är detta 7-8 år sen.
Vi har gjort den resan. Jag blev lämnad och inom ett par veckor var allt det praktiska ordnat och han hade flyttat. Sen tog det ett par månader innan han ångrade sig. Under den tiden gick vi i familjerådgivning för att ens kunna kommunicera med varandra för jag var ju helt förstörd.
Och när han började berätta om sina känslor och att han ville försöka igen så var det skitjobbigt av flera anledningar. För jag var inställd på en framtid utan honom, och visste inte om jag ville ha honom tillbaka för att jag verkligen älskade honom eller om det var typ skadeglädje för att han valde mig och inte den andra.
Men vi tog oss igenom det. Väldigt lugnt i början, vi "dejtade" rätt länge. Sen flyttade vi ihop igen efter ytterligare en tid. Och vi fortsatte med familjerådgivningen för att verkligen gå igenom allt och inte lämna massa skit kvar som kunde dyka upp sen.
För min del så handlar det om vilka val man gör. Han valde att lämna, det var hans livs stora misstag enligt honom själv. Men han valde också att ta upp tråden och försöka igen. Där är det jag som går in och gör mina val. Vill jag försöka eller ej? Tror jag att det kommer att fungera? Och väljer jag att ta honom tillbaka så måste vi sätta punkt och börja om. Jag som valt att förlåta har ingen rätt att dra upp detta i senare diskussioner och hålla det emot honom. Det skulle vara djupt orättvist av mig. Utan nu har det hänt, det är bearbetat och "over with" och han ska inte behöva gå runt och vara rädd att det här ska blåsa upp igen. Det var tufft i början men jag minns fortfarande glädjen något år senare när jag insåg att nu, nu har jag faktiskt inte tänkt på "det där" eller "henne" på väldigt länge. Det var skönt!
Sen har jag alltid resonerat som så, att vi kanske inte är ihop om tio år. Men det kanske vi inte hade varit även om detta inte hade hänt. Vi är lyckliga nu och vi vet var vi står!!
Ja vi har separerat två ggr. Första gg:n var vi ifrån varandra i 1.5 år och började sedan om. Mitt ex (ja vi separerade igen) kunde inte gå vidare utan ältade allt hela tiden så fort han blev upprörd över något. Han frågade hela tiden va jag gjorde under tiden jag var singel osv. Vi blev tillsammans igen i varje fall och var tillsammans i 3 år till sen orkade jag inte mer. Mitt ex kunde inte gå vidare... Nu har jag varit singel i 1 år. Det är kalasjobbigt! Kämpar varje dag med att gå vidare i mitt eget liv. Saknar mitt ex men vi fungerar tyvärr inte ihop... :(