• Anonym (börja om?)

    finns ni som börjat om med era ex efter en skilsmässa/separation?

    ja, helt enkelt... är ni några här som fullbordat en separation/skilsmässa men sedan börjat om med era tidigare partners? hur tog ni er fram till ett sådant beslut? hur nådde ni fram till varandra, hur vågade ni? vilka strategier använde ni er av för att börja ett nytt liv tillsammans? hur gick det sen..? tacksam för alla svar!

  • Svar på tråden finns ni som börjat om med era ex efter en skilsmässa/separation?
  • Anonym

    Vi har gjort det. Vi var separerade/skiljda i ca tre år. Det var inte planerat att vi skulle börja om, tvärtom. Vi hade enhelt ok separation, det fungerarde bra och vi var bra föräldrar tillsammans. Men så efter nåt år började vi tjafsa om smågrejer. Vi bestämde oss för att träffas, prata igenom varför det blivit så (för vårt mål har hela tiden varit att vara bra föräldrar ihop, trots att vi  inte är ihop). Vi skulle prata o kom vi inte överresn efter det så skulle vi inte ha så mycket kontakt på ett bra tag framöver. Nu blev det så att vi blev sittades i en bilo pratade i fleeeeera  timmar. Vi skrek, grät, skrattade och pratade. Och lyssnade på varann. Så kom vi fram till att vi borde gå på dejt hahah. Och på den vägen är det. Nu är detta 7-8 år sen.

  • Anonym (börja om?)
    Anonym skrev 2012-10-19 13:53:02 följande:
    Vi har gjort det. Vi var separerade/skiljda i ca tre år. Det var inte planerat att vi skulle börja om, tvärtom. Vi hade enhelt ok separation, det fungerarde bra och vi var bra föräldrar tillsammans. Men så efter nåt år började vi tjafsa om smågrejer. Vi bestämde oss för att träffas, prata igenom varför det blivit så (för vårt mål har hela tiden varit att vara bra föräldrar ihop, trots att vi  inte är ihop). Vi skulle prata o kom vi inte överresn efter det så skulle vi inte ha så mycket kontakt på ett bra tag framöver. Nu blev det så att vi blev sittades i en bilo pratade i fleeeeera  timmar. Vi skrek, grät, skrattade och pratade. Och lyssnade på varann. Så kom vi fram till att vi borde gå på dejt hahah. Och på den vägen är det. Nu är detta 7-8 år sen.
    åh. tack för ditt svar. det låter fantastiskt. hur jobbade ni på det efter det samtalet? gick det "av sig självt", tog ni hjälp? hur gjorde ni med att berätta för barn och med boende och allt? vad sa omgivningen? hann ni ha andra innan det hände?
  • Anonym
    Anonym (börja om?) skrev 2012-10-19 13:59:21 följande:
    åh. tack för ditt svar. det låter fantastiskt. hur jobbade ni på det efter det samtalet? gick det "av sig självt", tog ni hjälp? hur gjorde ni med att berätta för barn och med boende och allt? vad sa omgivningen? hann ni ha andra innan det hände?
    Vi tog inte hjälp utifrån, vi hae inte problem som behövdes lösas på det sättet. Vi strök ett streck över allt som varit och började om. Vi hade inga större händelser bakom oss, ingen hade vairt otrogen eller liknande.

    Ja vi hann båda med att träffa andra emellan.

    Hans familj var inte jätteglada direkt.. Annars var det ingen som reagerade så mycket.     Vi hade en dotter då, men hon reagerade inte nå särskilt, hon hade ju inte lidit av att vi separerat.
  • Gladskit

    Vi har gjort den resan. Jag blev lämnad och inom ett par veckor var allt det praktiska ordnat och han hade flyttat. Sen tog det ett par månader innan han ångrade sig. Under den tiden gick vi i familjerådgivning för att ens kunna kommunicera med varandra för jag var ju helt förstörd.
    Och när han började berätta om sina känslor och att han ville försöka igen så var det skitjobbigt av flera anledningar. För jag var inställd på en framtid utan honom, och visste inte om jag ville ha honom tillbaka för att jag verkligen älskade honom eller om det var typ skadeglädje för att han valde mig och inte den andra.

    Men vi tog oss igenom det. Väldigt lugnt i början, vi "dejtade" rätt länge. Sen flyttade vi ihop igen efter ytterligare en tid. Och vi fortsatte med familjerådgivningen för att verkligen gå igenom allt och inte lämna massa skit kvar som kunde dyka upp sen.

    För min del så handlar det om vilka val man gör. Han valde att lämna, det var hans livs stora misstag enligt honom själv. Men han valde också att ta upp tråden och försöka igen. Där är det jag som går in och gör mina val. Vill jag försöka eller ej? Tror jag att det kommer att fungera? Och väljer jag att ta honom tillbaka så måste vi sätta punkt och börja om. Jag som valt att förlåta har ingen rätt att dra upp detta i senare diskussioner och hålla det emot honom. Det skulle vara djupt orättvist av mig. Utan nu har det hänt, det är bearbetat och "over with" och han ska inte behöva gå runt och vara rädd att det här ska blåsa upp igen. Det var tufft i början men jag minns fortfarande glädjen något år senare när jag insåg att nu, nu har jag faktiskt inte tänkt på "det där" eller "henne" på väldigt länge. Det var skönt!

    Sen har jag alltid resonerat som så, att vi kanske inte är ihop om tio år. Men det kanske vi inte hade varit även om detta inte hade hänt. Vi är lyckliga nu och vi vet var vi står!!

  • Anonym (Härligt!)
    Gladskit skrev 2012-10-19 14:06:13 följande:
    Vi har gjort den resan. Jag blev lämnad och inom ett par veckor var allt det praktiska ordnat och han hade flyttat. Sen tog det ett par månader innan han ångrade sig. Under den tiden gick vi i familjerådgivning för att ens kunna kommunicera med varandra för jag var ju helt förstörd.
    Och när han började berätta om sina känslor och att han ville försöka igen så var det skitjobbigt av flera anledningar. För jag var inställd på en framtid utan honom, och visste inte om jag ville ha honom tillbaka för att jag verkligen älskade honom eller om det var typ skadeglädje för att han valde mig och inte den andra.

    Men vi tog oss igenom det. Väldigt lugnt i början, vi "dejtade" rätt länge. Sen flyttade vi ihop igen efter ytterligare en tid. Och vi fortsatte med familjerådgivningen för att verkligen gå igenom allt och inte lämna massa skit kvar som kunde dyka upp sen.

    För min del så handlar det om vilka val man gör. Han valde att lämna, det var hans livs stora misstag enligt honom själv. Men han valde också att ta upp tråden och försöka igen. Där är det jag som går in och gör mina val. Vill jag försöka eller ej? Tror jag att det kommer att fungera? Och väljer jag att ta honom tillbaka så måste vi sätta punkt och börja om. Jag som valt att förlåta har ingen rätt att dra upp detta i senare diskussioner och hålla det emot honom. Det skulle vara djupt orättvist av mig. Utan nu har det hänt, det är bearbetat och "over with" och han ska inte behöva gå runt och vara rädd att det här ska blåsa upp igen. Det var tufft i början men jag minns fortfarande glädjen något år senare när jag insåg att nu, nu har jag faktiskt inte tänkt på "det där" eller "henne" på väldigt länge. Det var skönt!

    Sen har jag alltid resonerat som så, att vi kanske inte är ihop om tio år. Men det kanske vi inte hade varit även om detta inte hade hänt. Vi är lyckliga nu och vi vet var vi står!!
    Hänger på... Jag har också gjort en resa...

    Vi hade varit gifta i 15 år och varit ett par i 17 år... vi hade det inte bra, vi gled isär och prioriterade olika hela tiden... Jag trodde dock att vi skulle lösa, men han lade ner.. han började "umgås" med en ny... jag flyttade och vi separerade. Vi bodde isär i 1,5 år. Han hade en relation med den nya... de hann bli tillsammans och göra slut 3 gånger under denna tid...

    Sedan; han ångrade sig och jag var lättköpt/lättlurad... Han lovade mig guld och gröna skogar OM han skulle få en ny chans... det fick han och allt var underbart, i cirka 2 månader... Lätt att falla tillbaka i gamla roller, lätt att ta varandra för givet... vi har gått i terapi, vi har flyttat från huset "där allt hände"... vi kämpar på, men vi vet ännu inte om vi kommer att lyckas...Tilliten har fått sig en knäck...
  • Anonym (börja om?)
    Anonym skrev 2012-10-19 14:05:47 följande:
    Vi tog inte hjälp utifrån, vi hae inte problem som behövdes lösas på det sättet. Vi strök ett streck över allt som varit och började om. Vi hade inga större händelser bakom oss, ingen hade vairt otrogen eller liknande.

    Ja vi hann båda med att träffa andra emellan.

    Hans familj var inte jätteglada direkt.. Annars var det ingen som reagerade så mycket.     Vi hade en dotter då, men hon reagerade inte nå särskilt, hon hade ju inte lidit av att vi separerat.
    Tack för vidare svar! Varför var hans familj emot det? Om du vill berätta mera...
    Gladskit skrev 2012-10-19 14:06:13 följande:
    Vi har gjort den resan. Jag blev lämnad och inom ett par veckor var allt det praktiska ordnat och han hade flyttat. Sen tog det ett par månader innan han ångrade sig. Under den tiden gick vi i familjerådgivning för att ens kunna kommunicera med varandra för jag var ju helt förstörd.
    Och när han började berätta om sina känslor och att han ville försöka igen så var det skitjobbigt av flera anledningar. För jag var inställd på en framtid utan honom, och visste inte om jag ville ha honom tillbaka för att jag verkligen älskade honom eller om det var typ skadeglädje för att han valde mig och inte den andra.

    Men vi tog oss igenom det. Väldigt lugnt i början, vi "dejtade" rätt länge. Sen flyttade vi ihop igen efter ytterligare en tid. Och vi fortsatte med familjerådgivningen för att verkligen gå igenom allt och inte lämna massa skit kvar som kunde dyka upp sen.

    För min del så handlar det om vilka val man gör. Han valde att lämna, det var hans livs stora misstag enligt honom själv. Men han valde också att ta upp tråden och försöka igen. Där är det jag som går in och gör mina val. Vill jag försöka eller ej? Tror jag att det kommer att fungera? Och väljer jag att ta honom tillbaka så måste vi sätta punkt och börja om. Jag som valt att förlåta har ingen rätt att dra upp detta i senare diskussioner och hålla det emot honom. Det skulle vara djupt orättvist av mig. Utan nu har det hänt, det är bearbetat och "over with" och han ska inte behöva gå runt och vara rädd att det här ska blåsa upp igen. Det var tufft i början men jag minns fortfarande glädjen något år senare när jag insåg att nu, nu har jag faktiskt inte tänkt på "det där" eller "henne" på väldigt länge. Det var skönt!

    Sen har jag alltid resonerat som så, att vi kanske inte är ihop om tio år. Men det kanske vi inte hade varit även om detta inte hade hänt. Vi är lyckliga nu och vi vet var vi står!!
    Modigt av dig! Er separation gick ju väldigt fort, du måste ha varit helt chockad...  Hur lång tid tog det för dig att bestämma dig/tänka om? Förstår att det måste ha varit svårt när så mycket hänt. Och du har ju helt rätt, man vet knappt nånting om framtiden... Men att vi är lyckliga nu låter fantastiskt. Hoppingivande...


  • Anonym (börja om?)
    Anonym (Härligt!) skrev 2012-10-22 10:12:26 följande:
    Hänger på... Jag har också gjort en resa...

    Vi hade varit gifta i 15 år och varit ett par i 17 år... vi hade det inte bra, vi gled isär och prioriterade olika hela tiden... Jag trodde dock att vi skulle lösa, men han lade ner.. han började "umgås" med en ny... jag flyttade och vi separerade. Vi bodde isär i 1,5 år. Han hade en relation med den nya... de hann bli tillsammans och göra slut 3 gånger under denna tid...

    Sedan; han ångrade sig och jag var lättköpt/lättlurad... Han lovade mig guld och gröna skogar OM han skulle få en ny chans... det fick han och allt var underbart, i cirka 2 månader... Lätt att falla tillbaka i gamla roller, lätt att ta varandra för givet... vi har gått i terapi, vi har flyttat från huset "där allt hände"... vi kämpar på, men vi vet ännu inte om vi kommer att lyckas...Tilliten har fått sig en knäck...
    Tack för svar! Ok, så ni kämpar just nu? Barn? Flyttat ihop igen? Hur tänker du kring framtiden då?
  • Gladskit
    Anonym (börja om?) skrev 2012-10-22 10:15:03 följande:
    Modigt av dig! Er separation gick ju väldigt fort, du måste ha varit helt chockad...  Hur lång tid tog det för dig att bestämma dig/tänka om? Förstår att det måste ha varit svårt när så mycket hänt. Och du har ju helt rätt, man vet knappt nånting om framtiden... Men att vi är lyckliga nu låter fantastiskt. Hoppingivande...



    Tack!
    Modigt vet jag inte men nu efteråt (det här är snart 6 år sedan) så vet jag att jag valde rätt eftersom vi har det så bra idag. Vi har även gift oss efter detta så nu är det liksom VI! Men modet kanske låg i att trotsa olyckskorparna och satsa? Jag känner ju min man så bra att jag vet att han måste ha mått riktigt riktigt dåligt för att göra det han gjorde. Det var väl också en anledning till att det var ett ganska enkelt beslut att hålla fast vid sen när han ångrade sig.

    När detta hände så var vi småbarnsföräldrar, vi hade haft en tuff start på föräldraskapet och vi hade varit tillsammans väldigt länge så jag har full förståelse för att man kan krisa i det läget. Och det har man väl kanske rätt till? Sen att det tog sig ett sådant uttryck att det drabbade relationen hårt var väl kanske inte så lyckat från min mans sida. Istället för att vända sig utåt i det läget och söka bekräftelse på annat håll kan man tycka att vi borde kommunicerat bättre så hade det kanske aldrig behövt hända. Men man lär sig av sina misstag helt klart.

    Det var en rejäl chock precis då när det hände. Men mitt i sorgen och ilskan så växer det fram väldigt primitiva känslor. Man blir en varghona inställd på överlevnad och vårt barn blev mitt största fokus. Det fanns inget annat. Mina egna sorger fick jag bearbeta med mina vänner, prio ett blev att lösa allt det praktiska, ekonomi, studier, föräldraledighet osv.
  • Anonym (Härligt!)
    Anonym (börja om?) skrev 2012-10-22 10:27:15 följande:
    Tack för svar! Ok, så ni kämpar just nu? Barn? Flyttat ihop igen? Hur tänker du kring framtiden då?
    Ja, vi försöker...
    Tre barn tillsammans och en himla massa år bakom oss...

    Vi sålde vårt gamla hus, där jag inte kunde se en ny framtid tillsammans. Tyvärr var det hans "drömhus" och han är så bitter på att han fick lämna det, men han hade ju ett val....

    Är ganska "nollad" på framtiden just nu. Men jag har lärt mig att inte ta något för givet och att hela tiden se till att jag har en "reträttväg" om det skulle skita sig... kommer aldrig att kunna lita på honom som innan, tyvärr :( Jag kommer denna gång att stanna kvar i huset, jag ser till att jag har egen ekonomi för att dra runt mig och barnen, jag planerar för OM... tänker aldrig mer stå där ensam, utsatt och känna att jag inte kan fixa min tillvaro själv...
  • Anonym (Jag har..)

    Ja vi har separerat två ggr. Första gg:n var vi ifrån varandra i 1.5 år och började sedan om. Mitt ex (ja vi separerade igen) kunde inte gå vidare utan ältade allt hela tiden så fort han blev upprörd över något. Han frågade hela tiden va jag gjorde under tiden jag var singel osv. Vi blev tillsammans igen i varje fall och var tillsammans i 3 år till sen orkade jag inte mer. Mitt ex kunde inte gå vidare... Nu har jag varit singel i 1 år. Det är kalasjobbigt! Kämpar varje dag med att gå vidare i mitt eget liv. Saknar mitt ex men vi fungerar tyvärr inte ihop... :(

Svar på tråden finns ni som börjat om med era ex efter en skilsmässa/separation?