Leva eller inte leva med någon som har barn sedan innan.
Ni har bara bott ihop i några månader om jag förstår saken rätt?
Ge det lite tid, om du är villig att satsa på dig o din sambo..
Tänk på att det inte bara är en omställning för barnet, utan faktiskt även för er vuxna att plötsligt bo med ngn annan. Hur mkt man än älskar den personen o vill leva med den, så skall man nu ta hänsyn till en till.
Med ett barn som inte är ens eget i bilden så vänds alla bilder man har på hur det skall vara att flytta ihop upp o ner..
Jag träffade min man när hans dotter var strax över ett, alltså ngt yngre än din bonus, men inte jättestor skillnad ändå..
Vi träffades några gånger och sedan ville han att jag skulle träffa dottern, vilket jag gjorde och det gick jättebra.. Efter ett halvår ungefär flyttade vi ihop. Det tog ännu några månader innan tösen litade tillräckligt mkt på mig för att våga bli ordentligt arg på mig - blev jätteglad att hon äntligen vågade "sätta sig upp" mot mig - det betydde att hon litade på mig ju :)
MEN, min man mådde dåligt i allt detta, det var ganska mkt bråk om tösen med mamman, de hade inte heller varit separerade länge innan han träffade mig.
Vi gjorde slut och flyttade isär. Efter en månad blev vi ihop igen 
Men var särbos ett år innan vi pånytt flyttade ihop.
Jag och min bonus har alltid funkat bra ihop, MEN det är klart att man ibland känner sig utanför, som att man inte hör dit. Att det varit mkt lättare om inte...
Om man inte haft en tredje vuxen att rätta sitt liv efter (mamman), att man från att ha gått till att vara singel och självständig, plötsligt måste anpassa sitt liv inte bara till den man älskar och har valt att leva med, utan även två männsikor (minst) till. Barnet och mamman. Har mamman sedan träffat en ny så finns ännu en människa inblandad som skall vara med när planering görs av MIN tid...
Man KAN få det att funka.
Smekmånaden är över och nu börjar verkligheten för er. Frågan du måste ställa dig är om du är villig att kämpa för det. Och fundera över vilken roll du vill ha gentemot barnet (det är en roll du kan ändra sedan, om det skulle ändra sig).
Nu är allt så nytt (du har inte kännt barnet ett år än), så mitt förslag är att du backar, låter pappan ta allt föräldra"jobb".
Åk iväg ibland o gör saker för dig själv, men var även med som en vuxen i barnets vardag - men du måste INTE ta en föräldraroll. OM du vill göra det senare, så underlättar det ändå om du lärt känna barnet riktigt bra först.
Naturligtvis måste du kunna säga ifrån och ställa upp vid behov, eftersom du är en vuxen människa, men inte mkt mer än vad man skulle göra med kompisens barn. Låt det ta tid.
Du och pappan har valt att leva ihop, ni älskar varandra. Men hur mkt barnet och du än tycker om varandra så har ni inte VALT varandra. Du är än sålänge mer som en gäst som aldrig går hem (som ngn skrev så bra i en annan tråd). Vilket är okej o normalt - man blir inte en familj på några månader.
Gör även saker bara du och barnet ibland. Jag o bonusen började tidigt med "myskvällar". Då kröp vi upp i soffan med en kopp te, satte igång en film (barnfilm då) o drog ett täcke över oss som vi delade på.
Vi kunde åka in till en park o bara gå omkring. Inget "prestigefyllt" och inget som kan innebära massa konflikter i onödan, men låt er relation växa fram även utan pappan.
Min bonus är nu tonåring, jag o min man har en liten på några år, och visst är det fortfarande inte alltid helt smärtfritt (mest pga att hon är TONÅRING.... )
Men jag skulle aldrig vilja byta bort henne mot ett liv utan henne. Hon är mitt hjärta, även fast det varit tufft i perioder..
Prata med din sambo, fundera. Gör saker som får dig att må bra.
Lycka till!!
