Leva eller inte leva med någon som har barn sedan innan.
Vill börja med att skriva att jag tycker att Brumma har skrivit jättebra inlägg.
När du (TS) skriver att du blir sårad och ledsen även om det bara är ett barn och "Önskar att jag vore en större kvinna, som bara kunde ta till mig barnet och känna kärlek och omsorg" så förstår jag precis vad du menar, jag har varit i samma situation.
Men, man kan jobba på det, ett steg i taget. Själv har jag insett att jag inte vill och inte behöver vara en riktig förälder till mina bonusbarn (något som min sambo sagt från början) och har hittat en annan roll - den som extra vuxen. Vad extra vuxen innebär, ja, det får man jobba fram tillsammans med pappan och barnen. Det tar ett bra tag innan den rollen sätter sig. Och den kan givetvis ändras.
Den naturliga glädjen i alla aktiviteter, nej, den känner man inte nödvändigtvis. Men man kan följa med ibland, eller föreslå saker som man själv tycker är roliga. Det är bra om man kan hitta gemensamma intressen, det kan vara allt mellan himmel och jord: husdjur, film, sport, fika... Något där man faktiskt kan få den naturliga glädjen :)
Jag upplevde (och kan väl till viss del fortfarande uppleva) att man GER väldigt mycket energi som bonusförälder. Då är det viktigt att fylla på sin energi också, så att man inte blir trött/bitter/gnällig gentemot sin familj. T.ex. genom att göra saker på egen hand eller våga säga nej till aktiviteter med pappan och barnet som du absolut inte vill följa med på.
Jag tror det kan bli bättre för dig om du har ork att ta itu med det. Men jag tycker inte att du ska må dåligt om det inte fungerar. Tycker inte heller det är bra att du mår så dåligt som du gör. Om du orkar ge det en tid till och kanske prata med någon familjerådgivare eller någon person du litar på så finns det en möjlighet att det blir bättre. Jag har varit negativ till min egen bonusfamiljssituation men har jobbat på flera olika frågor och nu funkar det bra. Så det går att vända! Men naturligtvis inte till vilket pris som helst.