Leva eller inte leva med någon som har barn sedan innan.

Oj det lät som du just beskrev mitt liv.. Jag träffade min nuvarande sambo för två år och tre månader sedan, jag skulle det året fylla 23 år och han 26. Han hade då gjort slut med sin före detta ganska exakt ett halvår innan vi träffades, de hade i sin tur varit ihop i fem-sex år, hade köpt hund, fått barn, köpt villa och har då en son som hade fyllt 3 år bara någon vecka innan vi började dejta (han var alltså 2,5 år när de separerade). Jag tyckte från start att det var ett STORT problem med hans före detta liv. Speciellt med tanke på att jag själv varit singel hela livet och aldrig upplevt tvåsamhet. Och definitvt inte tresamhet! Vilket fall som, jag var blixtförälskad, känslorna gick inte att styra och jag valde ändå att ge det hela en chans. Oj, oj vilka två år av turbulens jag haft bakom mig! Jag flyttade in till min kille ganska exakt ett år efter att vi träffats. Oj vilken bitterhet blandad med lycka jag kände.. Lämna min fina nyrenoverade lägenhet, in i det här jävla huset, som DOM hade köpt bara ett par år tidigare tillsammans och renoverat upp efter deras tycke och smak. Jag avskydde allt, tapeterna, köksvalet, alla möbler! Jag var verkligen i ett stadie där allt skulle bort eller ändras i den mån det gick. Tack och lov så har jag en envis med samtidigt väldigt foglig underbar man som faktiskt lät mig förändra det mesta utav inredningen och vi har skapat ett fint hem gemensamt men nya möbler och nya inredningsprylar så nu är allt så mycket finare och nu är detta vårat hem.
Men, nu till det största problemet. Hans barn och före detta. Usch vad jag led, kände mig urusel som inte kunde ta mig till barnet, höll mig undan på eftermiddagar efter jobbet och på helger de veckor han var hos oss, detta gjorde att jag kände mig ännu sämre, jämt när jag såg pojken så såg jag bara mamman, han är mest lik henne. Jag hade många upp och nedgångar. Fruktansvärda bråk med min sambo som aldrig fattade hur svårt allting var för mig. Det var inte såhär mitt första riktiga förhållande skulle se ut?! Jag ville ju att vi skulle uppleva alla stora saker tillsammans, det här med att köpa hus, få barn en första gång tillsammans. Men helt plötsligt hade jag träffat någon som redan en gång upplevt allt detta?? Detta har jag och känner även ibland idag en stor bitterhet över. I början av detta året så har allting gått mycket bättre, jag har kommit närmare pojken, vi har börjat hitta en fungerande relation och jag har sänkt mina krav på mig själv. Men visst känner jag fortfarande att det är jobbigt när vi lämnar pojken hos henne på Söndagar och jag måste träffa henne, men det ingår i det här livet, det är bara att acceptera, hon och pojken kommer alltid finnas i vårat liv. . Jag lovar att det tar tid, flera år innan alla funnit sina roller och en fungerande vardag! Men om du älskar din man och vill att det ska fungera, fortsätt kämpa! Jag trodde ALDRIG det skulle bli bättre, jag kände oxå total hopplöshet i detta. Men det blir bättre med tiden, jag lovar!

Förstår dig även i det här med viljan att skaffa fler gemensamma barn, jag vill också och har varit såå frustrerad när min man sagt att vi måste vänta! Men jag vet ju innerst inne att det inte är läge förrän man har en fungerande relation med det barn som redan finns, hur skulle det se ut om man behandlar sitt bonusbarn och biologiska barn helt olika de veckor bonusbarnet är hos er? Det blir det ju naturligtvis till viss del. Men grundprinciperna och gränserna måste sättas lika. Men ingenting är lätt, det är en ständig kamp och en otacksam roll man har som bonusförälder och det går nog aldrig helt att komma ifrån, det kan bara bli mindre svårt med tiden. Och glöm aldrig, ha inte för höga krav på dig själv! Det satte jag ganska omgående på mig själv, speciellt eftersom far & morföräldrar och övriga vuxna i bonussonens liv är väldigt upp-passande, leker och hela tiden är honom till lags när han är och hälsar på. Jag kände mig totalt handfallen eftersom jag själv inte har några småsyskon eller haft några småbarn överhuvudtaget i min närhet. Men med tiden så faller du in i din naturliga roll och du måste inte vara den där vuxne som leker och passar upp jämt och ständigt, gör det ibland och kom ihåg att pappan är huvudföräldern i ert hem och ska ta huvudansvaret med uppfostran, hämta/lämna på förskolan i första hand och sköta nattningar och väckning på mornar. Annars ska detta ske på frivillig basis från din sida och självklart är det jättebra och viktigt att även du kan ''hoppa in'' på pappans plats och t.e.x kan natta ifall din man behöver åka något viktigt ärende eller så. Men kom ihåg att du kan och ska inte ersätta mamma eller pappa. Min bonusson sa så klokt till mig för ett tag sedan '' Du är min andra mamma'', ja typ som en vikarie när hans riktiga mamma eller pappa inte finns där för tillfället. T.ex om pappa är ute och hjälper grannen och jag är inomhus så är det mig han ropar på när han är färdig på toa och ska torkas, eller mig han frågar om han får gå till en kompis och leka. Jag är väldigt glad att vi till slut kommit till det stadiet, för ett år sedan trodde jag det aldrig, tänkte på det varje dag och kände total hopplöshet inför  framtiden många gånger.
Jag vet att jag kommer aldrig att älskas av honom som hans riktiga förälder, man får vara glad för en så liten sak som att han säger god natt till en på kvällen eller berättar för en vad han gjort på förskolan t.e.x. Och det är precis så det fungerar, man kan aldrig ersätta någons plats, bara finnas där som en tredje vuxen i barnets liv.  Och det är det vi får bonusföräldrar får stå ut med. Fortsätt kämpa, till slut märker du en dag att du inte kämpar längre utan allt har fallit på plats och det känns helt naturligt som en del av ditt liv.