Ni som avlivat er hund - sorgen

Igår avlivade jag min älskade hund sedan 15 år. En underbar Freya som var en blandning mellan schäfer, dobermann och riesenschnauzer. Hon hade det sötaste och mest speciella ansikte man kan tänka sig, med sina snälla ögon. Hon var mitt allt och jag orkar inte ens gå upp idag och se att hon inte är kvar. Det känns helt overkligt. Jag kan inte fatta det och tårarna forsar hela tiden. Har vaknat flera gånger i natt och insett vad jag gjort och ångrat mig, bett henne om förlåtelse och gråtit. Vad fick er att ta beslutet att avliva? Hon kunde inte längre hålla ihop bakbenen hon var så svag så hon kunde inte klia sig själv. Vi fick ransonera hennes vatten för hon drack hela tiden och det berodde antagligen på njurarna trodde veterinären. Hon kunde ligga ner i sin korg och bajsa och kissa ibland. Hon hade svårt att sitta still och bajsa ute och gick och bajsade, för hon var så stel. Hon var så stel när hon skulle sätta sig och kissa, man såg att det gjorde ont. Hon hörde inget längre, förutom visslingar, så det var teckenspråk som gällde. Hon började få gråstarr på ena ögat. Vi avlivade för att hon antagligen skulle bli värre och för att vi inte tyckte det var värdigt för henne längre. I vilket skick var hunden i? Men skicket är ändå svårt att säga något om. Hon sov mycket, men hon kämpade sig upp och hälsade glatt när man kom upp på morgonen. Hon var alltid glad, det såg inte ut som att hon ville ge upp. Ibland sprang hon för fullt och blev busig och hoppade. Hon lekte dock inte lika mycket i slutet, hon var ändå trött, men glad. Hon använde nosen mycket på sistonde och gillade att lukta mycket när vi var ute jämfört med när hon var yngre då hon mer gick på syn och hörsel. Tror ni att den led/vad lättad? Det är så svårt att säga om hon led. Många människor lider ju och har värk, men de vill inte dö för det. Jag tror tyvärr inte att hon var lättad. Det känns som om jag svikit henne och tagit ifrån henne den sista glädjen hon hade. Jag är inte alls säker på att jag gjorde rätt val och tog rätt beslut om avlivning. Tänk om hon hade kunnat leva ett år till? Tänk om hon inte led? Veterinären ifrågasatte ingenting, men det känns ändå som om jag gjorde fel. Jag saknar min älskade livskamrat och hennes små egenheter, hennes nos som hon alltid kom och buffade till med på mig hand. Det var vår egen lilla hälsningsfras som talade om hur mycket vill gillade varandra. Det är en fruktansvärd förlust, mycket värre än att förlora mina släktingar, för dom lever man ju inte med dag och natt, man är inte lika nära. Dessutom jobbar jag hemifrån och har tagit promenader med henne flera gånger per dag, vi har varit tillsammans varje dag sedan jag hämtade henne när hon var 10 veckor gammal. Jag kallade henne för voffsamojsa, Freysamojsa, min lilla gummi och mattes älskling. Saknar det, saknar att ha henne här. Så jag har precis börjat sörja, som ni förstår och jag kan inte föreställa mig ett liv utan henne än. Vet inte vad jag ska ta mig till.

Min älskade tax Zaga blev 13 år. För 1½ år sen valde jag att låta henne somna in för hon fick livmoderinflammation, behandlingen hjälpte inte. Ville inte utsätta henne för en operation pga av hennes höga ålder. 
Hon var i stort sett som vanligt, visade inte att hon hade ont. Men det borde hon har haft för livmodern var förstorad och hon hade blodiga flytningar. Hon hade även ålderskrämpor som stela leder, starr och blev förvirrad och väldigt gnällig på äldre dar. Var så himla svårt, jobbigt att ta beslutet att låta henne somna in. Hon betydde så himla mycket för mig, hon var anledningen till att jag valde livet framför döden när jag var mobbad och funderade på självmord. Men jag stannade kvar för hennes skull, hon behövde mig. Hon fick somna in på djursjukhuset liggande på sin snuttefilt i min famn. Valde att få henne separat kremerad och så begravdes hon på mammas tomt jämte mammas katt. 
Sorgen och saknaden kommer jag alltid bära med mig men den blir lättare att bära med tiden. Hon var min första hund, hade haft henne sen jag var 15 år. 
 Kändes så himla tomt hemma, katterna saknade henne också. De letade efter henne och sov på hennes plats ett tag efter hon somnat in. Gjorde ont att leva livet utan henne.
Valde att i juli skaffa hund igen, blev för tomt hemma utan hund. Min underbara fästman märkte hur mycket jag saknade att ha hund så i maj när jag fyllde 30 år så gav han mig ett kassaskrin, i kassaskrinet låg pengar till en hund. Den 1 juli hämtade vi hem vår första gemensamma hund, schäfervalpen Thor. Thor har fått mig att känna mig riktigt lycklig igen, mår som bäst när jag har hund. 

Vila i frid älskade Zaga!

Igår avlivades min lilla hund, mår så fruktansvärt dåligt... Gjorde vi rätt eller..älskade henne så mycket och ville inte att hon skulle lida, Nu lider jag.. Gucci en 6 årig blandras mellan shitzhu och Lhasa apso hund, hon var ute i måndags på promenad och mötte en annan hund, bägge gjorde utfall, tror inte att de hann träffa varandra men min hunds käke gick av. Åkte till veterinären och där konstaterades att hon hade dåliga njurvärden och blodvärdena var dåliga så tyvärr så kunde inte käken lagas, det skulle inte läkas, den var så skör, vi skulle bara plåga henne. Hade inte detta med käken hänt, så skulle hon ändå inte leva så länge till enligt veterinären. Då tog vi beslutet att hon skulle somna in där, hon var då redan nedsövd för röntgenbilden på käken. Saknar henne så fruktansvärt mycket, tårarna bara rinner och rinner..känns som familjen är splittrad utan henne, hon var ju den som förstod mig mest av alla, det var hon och jag mot världen...

Hej Igår fick vår älskade Labrador komma till himlen och det gör så fruktansvärt ont i hela själen och jag har gråtit så mycket att jag inte har några tårar kvar. Hela familjen sörjer och just nu känns det helt omöjligt att vistas här i huset utan honom. Han blev 14 år gammal och trots att jag förstod att saknaden skulle bli stor trodde jag inte att sorgen skulle kännas så här svår. Tack för allt Lukas och hoppas att du har det bra i himlen och du kommer alltid finnas kvar i våra hjärtan.

Vi tog över vår första hund från min mans mamma. Ceasar hade varit i familjen i hela sitt liv men min mans mamma kunde inte längre ha kvar honom. Han var 11 år då vi tog honom och vi fick ha honom i nästan två år innan vi tog beslutet att låta honom somna in.

Han var helt enkelt gammal, stel, kissade på sig flera gånger om dagen i ett halvårs tid (vi undersökte honom för diabetes och andra sjukdomar, men veterinären hittade inget fel på honom.) drack mängder med vatten, saknade många tänder så han hade svårt att äta. Det var ett bra beslut och han hade ett fint liv i sina 13 år. Jag kände honom i totalt 6 år och han älskade mig så mycket. Om min man gick med honom före i trappan så stannade han alltid var tredje trappsteg och tittade upp i trappan för att se att jag var med, han sov alltid hos mig under täcket och älskade att sitta i mitt knä. Det var en fin hund och saknaden var enorm under ett år ungefär.

Botemedlet blev en ny hund, trots att vi sa till oss själva när vi gick hem med tomt koppel efter att han somnat in att vi aldrig mer ville gå igenom samma sak. Ha en hund som man älskar och gläds åt varje dag och sedan måste ta ett beslut om döden. Men nu är vår Grandis 2 1/2 år och vi ser så klart glädjen i att få många fina år med honom innan det är hans tur att vandra vidare. Men jag tänker på det nästan varje dag. Jag vet inte varför men jag kan inte låta bli. Tanken på ett hem utan honom. Hur kommer det vara att inte ha en stor jöns som hälsar på en varje dag, som jag tar ut på tomten och långa härliga promenader, som värmer en när man är lite trött och kall, som lägger huvudet på sned och tittar på en som att han vet allt man tänker.

När den dagen kommer och man får ta ett jobbigt beslut igen så har man ju i alla fall alla härliga minnen och en hel massa år att tänka tillbaka på, och det överväger ju så klart.

Vi har även tagit bort en katt för många år sedan, Donatello. Donatello och Ceasar finns i varsin urna och tanken är att vi ska gräva ner de på tomten nu när vi äntligen har ett hus. På samma tomt som Ceasar en gång i tiden sprang benen av sig. (Vi har köpt min mans mammas hus) De ska grävas ner under vårt fina pilträd. Där får de ro. 

Usch - varför gick jag in och läste här..? Vi var tvungna att ta bort vår endast 22 månader gamla Boerboel i mars 2012. Han hade redan två dåliga höfter, en dålig armbåge och ett batteri av allergier. En söndag i mars, fem dagar innan vi skulle bila tillsammans med hunden ända till Spanien, kom han haltande fram till oss när vi var ute och gick. Vi tog honom till veterinären som konstaterade att ena korsbandet var av och fick beskedet att operation var möjlig men risken att andra korsbandet eller höften skulle ryka under konvalescensen var mycket hög.

Efter att ha diskuterat hemma och med en annan ägare av samma ras vars hund (utan höftproblem) gått igenom operation och vid detta tillfället ett år senare, verkade hyfsat återställd (till en kostnad av ungefär 80.000 kr), tog vi det oundvikliga beslutet att låta honom somna in.

Det var ingen jättemunter månad i Spanien - men vi hade i så måtto tur att vi hittade en valpkull som skulle vara leveransklar precis när vi skulle hem, så vi tog vägen om Danmark och hämtade hem vår nya valp. Han är naturligtvis underbar men saknaden efter vår första hund är fortfarande enorm trots att minnet bleknar. Tur man har mängder av foton på 66-kilosklumpen.

Tårarna bara trillar när jag läst. Jag blir påmind om min hund jag hade som barn/tonåring. Det är 20 år sedan hon fick somna in pga sjukdom, men det gör fortfarande ont. Nu har jag en hund igen, och faktiskt gör det mindre ont att tänka på min tidigare hund nu. Nu kan jag mer tänka på alla roliga stunder vi hade.

Tyvärr finns det i bakhuvudet att jag en dag kommer att förlora min älskling jag har nu, men jag tar vara på varje dag och verkligen njuter av vara hundägare igen.

Jag har haft en hel del hundar genom åren. En del har somnat in av sig själva av ålderdom, andra har jag nödgats avliva. Det är tungt.
Men jag minns alla mina hundar med glädje istället för att fokusera på sorgen efter dom. Från första valpen har jag vetat att deras livslängd är kort. Men vilket liv! Och vilken värme och glädje de sprider. Visst kan jag känna ett sting av saknad och sorg, men glädjen över att få ha varit en del av deras liv och omfattats av deras kärlek överväger.

Varje valp jag köper är ett liv som är helt beroende av mig. Varje hund har gett mig odelad kärlek, förtroende och glädje. I gengäld är det mitt ansvar att, även om det gör ont, ge varje hund ett värdigt slut utan att förlänga lidande. Även om jag gråter ögonen ur mig varje gång en hund dör eller måste avlivas.

Det är det minsta jag kan göra som tack för allt de gett mig.  

   

Fin tråd. Det skulle vara lite mer liv i den :)

Det är snart 5 år sedan vår första hund dog, Fanny, en svart cocker spaniel. Det var plötsligt.
Hon hade hela sitt liv varit en lugn hund som gillade att ligga och gosa. När hon hade badat älskade hon att bli nerbäddad medan hon torkade. Hon låg ofta under täcket med mig på natten. Så vi märkte väl inte riktigt om hon hade visat sig tröttare ett tag.
Men en dag ville hon inte alls äta. Hon stod och stirrade på oss och hon hade svårt att andas. Hon tog snabba korta andetag. Så vi åkte in med henne, hon röntgades, hade vätska i lungorna, fick vätskedrivande och syrgas. De sa hon skulle bli bättre, men det blev hon inte. Hon blev snabbt sämre där hos veterinären.
Jag satt på golvet och höll henne i famnen medan hon hade syrgas i nosen. Sen föll hon bara ihop. Veterinären gav henne en adrenalinspruta och hjärtmassage men det hjälpte inte. Vi fick åka hem med hennes halsband och koppel (vilket vi fortfarande har kvar).
Vi skaffade henne när jag var 10. Jag hade tjatat så länge på en hund och var överlycklig. Hon kommer nog för alltid ha en lite, lite, större plats i mitt hjärta.
Det som hjälpte i sorgen då var vår andra hund. Man måste fortfarande ta hand om honom och gå ut på promenader o.s.v. Lite senare skaffades även en ny liten tik som är fantastisk på sitt sätt, men jag kommer aldrig sluta sakna Fanny.

Nu är det nog snart Luddes tur (hanen). Han är 9 år och har stora problem med båda bakbenen. Knäna hoppar konstant ur led. Han går på smärtstillande men vi tror inte det är länge kvar för honom. På något sätt var det ändå lättare med Fanny då det var plötsligt än att gå och vänta på när det är dags. Jag passar alltid på att gosa lite extra med honom när jag är hemma nu för jag vet inte om jag kommer få träffa honom igen.

Jag har flyttat hemifrån, 60 mil bort, och har nyss startat min egna lilla familj. Vi har en 8 mån gammal shibavalp här och jag har bestämt mig för att vi ska få 16 härliga år med honom innan vi behöver tänka på något såhär tråkigt.

Sen brukar jag alltid tänka att när jag dör kommer alla mina hundar stå och vänta på mig någonstans, och längst fram står Fanny. Jag kommer få träffa henne igen. Även om jag inte tror på ett liv efter döden så är detta en gullig tanke.

Jag kommer nog aldrig vara utan hund. De betyder så mycket för mig och ger så mycket glädje så det är värt sorgen och saknaden. :)