Separera efter 20 år?

Jag tycker ändå att det låter som att ni är på väg någonstans i rätt riktning med förhållandet! Som att ni skulle kunna komma nära varann och hitta varann igen.

Om ni har ekonomi till det så skulle jag välja parterapi hos en psykolog. Det kostar såklart men samtidigt är det en investering i ert förhållande, om ni ändå klarar er utan de pengarna utan att gå på knäna, menar jag. I annat fall så kan säkert familjerådgivning också vara ett alternativ. Ni verkar ändå vilja stanna kvar och jobba med det ni har!

Vad tufft det låter men duktigt att ni ändå verkar hitta tillbaka till varandra! Kanske ni båda två gått igenom saker och utvecklats så pass mycket att ni nu är redo att hitta tillbaka till varandra? 

Jag är själv skilsmässobarn och är glad att mina föräldrar valde att gå ifrån varandra, men det berodde på högljudda gräl och dispyter - det låter som att ert förhållande är annorlunda, värt att rädda (ni verkar kunna prata med varandra).  Viktigaste frågan är väl - vad känner du? Är du beredd att förlåta otroheten och gå vidare? Han verkar ju ha "vaknat" och börjat bete sig annorlunda, det är ju ett steg i rätt riktning men hur känns det för dig? 

Ibland måste man ta ett steg i taget och fundera på vart man vill - tycker att tidigare inlägg om att söka hjälp (familjerådgiving etc) kan vara en bra idé. Svårt att "snap out of" en situation på egen hand om den pågått länge.

Hursomhelst - lycka till vad du än bestämmer dig för! 

Vet inte men det känns som du kanske ska hitta vägen till din egen lösning, och inte lyssna på standardråd om att separera. Verkar som en hoppfull situation i alla fall.

Över 300 som läst och 3 som kommenterat. Tack för era kommentarer. Nu har vi bestämt oss för att oavsett hur utgången blir så ska vi gå på samtal tillsammans. Det är vi skyldiga oss själva och våra barn. I helgen har vi varit nära varandra...

Vad kul att höra att ni försöker! *sänder stärkande kramar*

Nu har det gått en och en halv månad sedan jag skrev mitt första inlägg... Vad har hänt..? Vi har varit närmre varandra än på väldigt väldigt många år. Vi har haft mer sex än på många år. Vi har pratat ärligt och lugnt med varandra. Vi har bestämt oss för familjeterapi och varit på vårt första samtal. Det kändes bra. Vi har i hela detta sorgliga kunnat prata bra med varandra. Jag vet vad jag vill. Jag vill bygga upp en bra relation igen. Vi har så mycket gemensamt och så mycket som är värt att vara rädda om. Jag tror att han också vill att vi ska lyckas tillsammans, men viss oro finns ändå. Hans relation med den han var otrogen med är inte avslutad, dvs de träffas inte, men de har telefonkontakt... De har inte sagt att det är finita dem emellan utan att min och hans process ska få ha sin gång ostört. Kan jag kräva att de inte ska ha kontakt? Eller ökar det bara laddningen dem emellan? Jag är livrädd för att han stannar hos mig för barnens skull men egentligen vill vara med henne.

Har inte svarat tidigare men har läst.

Nu håller jag tummarna för er TS!

Är själv i en liknande situation, men för oss går inte så mycket framåt.

Hittade tråden idag... Förstår känslan/rädslan att han stannar hos dig för barnen skull. Sitter i en liknande situation där vi haft ett hyfsat stabilt men tråkigt vanligt familjeliv senaste tio åren  och framförallt maken har tröttnat på det. I somras blev han plötligt förälskad i en annan kvinna - han svär på att inget hände men att han hade känslor för henne och hon för honom men hon vill inte komma emellan vår relation. Vi började i fam rådg och allt kändes som det gick åt rätt håll när han plötsligt kommer hem och berättar att han har varit otrogen med en helt annan kvinna, de träffades bara den natten men är vänner på FB och han håller kontakten med henne men påstår att det ju ändå inte kan bli något då de bor i olika delar av landet och både hon och han har ju barn.... Ena sekunden är jag tacksam för det och nästa känner jag mig som ett andrahandsval - är det "bara av praktiska skäl" han stannar hos mig??  Det är ju "bekvämt" att ha full service här hemma...  och han har dessutom fortfarande kontakt med den första kvinnan - som han var så förälskad i.. men menar att det bara är som vänner... För några veckor sedan bestämde vi oss nästan för att skriva på skilsmässopapperna och var jätteledsna men ingen av oss tyckte det beslutet kändes bra så vi backade igen.. 

Sedan allt detta började har vi också varit närmare varandra än på många år - mer sex och mer prat. Vi är absolut inte ovänner och ibland tänker jag att så här kan det väl vara jämt? Iofs ingen stor passion och vi har inte så mkt att prata om när vi inte pratar om förhållandet  men jag tycker det känns som om det skulle kunna bli bra igen - det som ställer till det en del är min fruktansvärda svartsjuka - jag vet ju inte vad de pratar om - de skulle ju lika gärna kunna planera hur deras gemensamma liv ska bli....och jag är grundlurad - han stannar bara tills han har sitt på det torra med den nya...  

När ja läste ditt inlägg Anonym(liknande) var det sista stycket som om jag hade skrivit det själv...Vi har det bättre tillsammans än på länge, men jag håller på att bli tokig av att det andra förhållandet inte är avslutat. Han tycker att de bara har sporadisk telefonkontakt och att hon skickar något mail ibland. Han fattar nog inte hur jobbigt det är för mig. Jag har frågat hur han hade känt om det var tvärtom. Om det var jag som hade varit otrogen och sedan fortsatte att ha kontakt. Då säger han att han aldrig hade accepterat det utan dragit direkt.... Jag förstår ju att hon inte vill släppa greppet utan hela tiden hoppas och väntar, men borde inte min sambo veta vad han vill snart. Det är två månader sedan allt uppdagades och under de månaderna säger han att han svär på att de inte har träffats. Jag är också livrädd för att an har bestämt sig för henne, men vill avsluta på ett snyggt sätt för barnens skull och för sin egen skull. Samtidigt ser jag ju att han hade alla chanser att lägga korten på bordet för två månader sedan och bara sticka...

Ja jag försöker också tänka så - om han har bestämt sig för den andra så är det ju bättre att bara avsluta här och jag (tycker jag iaf) HAR ju givit honom den chansen mer än en gång även om det inte är det JAG vill..... Samtidigt blir det ju inte lättare för mig att bryta eftersom jag ju behåller banden genom att vi har sex, somnar på hans arm osv. Vi är ju nästan som "vanligt" emellanåt - utom när jag får frispel och tankarna på att han kör dubbelt drar igång... Han var riktigt låg för nån vecka sedan och för några dagar sedan säger han att jag inte behöver oroa mig för  "henne"  - för hon har sagt till honom att hon inte vill komma "emellan" och då drog jag ju parallellen att att han var låg för att hon hade sagt det... men det VET jag ju inte, men det är ju lätt att tänka så. 

Jag försöker intala mig att han faktiskt inte vet och att den dagen det är dags att lämna så VET man det - man känner att det inte funkar längre helt enkelt...