Separera efter 20 år?
Jag träffade min nuvarande sambo för 20 år sedan. Han var då i slutet av ett trassligt samboförhållande. Vi blev väldigt förälskade och flyttade ihop. Sedan dess har vi levt tillsammans och fått 2 barn som är 10 och 13 nu. Vårt förhållande var riktigt bra fram till vi fick vårt första barn. Sedan har det gått i perioder. Ibland bra, ibland ganska dåligt. Med dåligt menar jag inte bråkigt utan snarare att vi glidit ifrån varandra och in i ett vänskapsförhållande istället. Jag har känt mig väldigt ensam i förhållandet och saknat närhet, sex, ömhet, omtanke och det där speciella bandet mellan två personer som hör ihop. Sambon å sin sida har saknat saker från min sida som har gjort honom besviken. Detta har lett till att han har hållit mig på avstånd. Emellanåt har vi haft stora diskussioner där vi kommit fram till att vi behövt förändra saker. För varje sådan diskussion vi har haft har vårt förhållande blivit svagare i längden eftersom ingen av oss har kunnat leva upp till den andres förväntningar och önskemål. På var sitt håll har vi gått och varit ledsna över att ha det som vi har det, men vi har stängt av och gått vidare i vardagen. Vi har haft ett fungerande liv på så sätt att vi tagit hand om barnen på bästa sätt, gjort trevliga saker ihop och träffat familj och vänner. Det vardagliga har fungerat men passionen saknas. I våras förändrades min sambo och han fick nya vanor. Jag fick en känsla av att han träffat någon annan. Sedan dess har avståndet mellan oss ökat och jag har hela tiden haft misstanken, men inte några bevis. Det visade sig att min känsla var helt rätt. Han hade träffat någon. Nu står vi inför faktum. Vi har glidit isär och han har varit otrogen. Vi är överens om att vi har ett delat ansvar för att vi tillät vår relation att hamna där den är nu. Vi är båda ledsna och tycker att det är hemskt. Nu är frågan hur vi ska göra... Ingen av oss vill be den andre att fara och flyga. Vi är båda måna om att kunna prata vettigt med varandra och att allt ska ordnas på ett sätt som är bra för våra barn. Vad är bäst för dem? Kanske är det rädsla som gör att vi inte bums bryter upp? Vi vet att det inte går att fortsätta som vi har haft det. Har jag känslor kvar som är värda att kämpa för eller är det rädsla som håller mig kvar. Kommer vi att ångra oss om vi bryter upp eller kommer vi att ångra oss att vi inte tog steget om vi stannar kvar? Är det överhuvudtaget möjligt efter så här lång tid att bygga upp något nytt, bättre tillsammans? Eller är det bara ett sätt att skjuta ett faktum framåt? Kan man komma över otroheten? Just nu känns det som att jag skulle kunna det, men jag vet inte hur det känns framöver. Kommer jag att kunna lita fullt ut på honom? Är det bättre att bryta upp nu och på något sätt försöka behålla vänskapen? Nu när vi pratar med varandra visar han sidor som jag inte sett hos inom på många år...han har släppt den där besvikelsemuren mellan oss och pratar känslor, berömmer mig, är ärlig, lugn, omtänksam osv. Just de bitarna som jag saknat så förfärligt. Det väcker ju också känslor hos mig. Dels blir jag ledsen över att han visar det NU när jag har saknat det så mycket. Samtidigt väcker det hopp. Den personen som jag blev så förälskad i finns kvar.... Borde vi prova familjerådgivning? Hur länge kan man härda ut att bo under samma tak om man väl bestämmer sig för att separera?
