Svärdottern förstör!

Var glad om det bara är ibland. Här ringer båda föräldrarna (dom bor tillsammans) flera ggr varje dag och undrar om allt. Har sonen och barnbarnet ätit ordentligt och bajsat normalt? Vad var det för bil som var hemma hos oss tidigare (om dom inte kände igen den)? Varför har någon av våra bilar stått hemma hela dagen, är någon sjuk och i så fall i vad?

Dom bor 200 m bort och vi har kommit på efter mycket om och men att dom spanar med kikare hem till oss

Kan också tillägga att "kära" svärmor klagade på mig till son när vi träffades pga jag är äldre än honom. Sen klagades det när vi flyttade ihop, det gräts när vi förlovade oss, det klagades när jag blev gravid... och sen när liten var född skulle det rännas hemma hos oss i tid och otid helt utan förvarning och det skulle jag förväntas vara glad över.

Jag flyttade ut så nu är vi särbos men jag är där ofta för att vi trivs tillsammans och det är lättare att få vardagen med ett litet barn att fungera när man bor under samma tak. Nu har vi börjat prata på att jag ska flytta hem igen men jag vet inte om jag orkar med det.
Jag gjorde det och det tog hus i helvete. Sambon blir så ledsen av att bråka med dom så han slätade över det hela och tror någonstans i sin dröm värld att vi alla ska kunna vara vänner. Han verkar tro att det är helt normalt att mamma och pappa ringer flera ggr om dagen och lägger sig i precis allt.

Jepp, han är enda barnet och det gör ju inte saken bättre/lättare precis.
Han säger själv att han stänger av och inte lyssnar på deras tjat för att det är lättast så. Dvs han slår dövörat till. Men han säger aldrig ifrån att det blir för mycket... eller ja han testade det men då lipade hans mamma i dagar (med stora offerkoftan på).Är kul på TV men jag lovar att det är inte alls lika roligt i verkligheten

Jag vet men han verkar inte veta det
Pappan är super dominant och har styrt och ställt med järnhand tills dess att jag kom. Mig kan han inte styra hur mycket han än försöker.

Mamman är undergiven, har aldrig någon egen åsikt når det kommer till diskussioner med sin man osv. Det han tycker, det tycker hon också.

Att sonen har blivit mer och mer självständig ses inte med blida ögon och att jag har hjälpt honom på traven är väl det samma som att jag är djävulen själv.

Det grinas (mamman), det hotas (pappan) och jag förstår verkligen inte varför han vill ha sina föräldrar kvar i sitt liv. Man ska inte villkora kärlek till sina barn men det är precis det dom gör.