hjälp! Min 3,5 åring antyder saker och har ändrat beteende drastiskt!
För att göra en lång historia så kort som möjligt.. Jag och min sons far var tillsammans i 5 år innan vår son kom till livet (2009). När vår son var ett (2010) separerade vi, då jag insåg hur manipulerad jag varit och hur dåligt jag mått i förhållandet. Att välja att separera från denna man var inte lätt. Jag levde i ett år under hot och vissa stunder våld. Han var missbrukare och allt spårade ur totalt när inte jag fanns som stöd. Sen träffade han en ny tjej och allt tycktes fint, men han begick brott och efter mindre små incidenter så åker han till sist dit för något större. Pga av missbruket blir han dömd till 10 månaders kontraktsvård. Nu är han tillbaka i vardagslivet sedan april i år, och har varit nykter sedan november 2011. Vi har åter igen sonen varannan vecka. Till saken hör att denna man är fantastiskt charmig och mer än exemplariskt duktig på att välja sina ord. Så under tidigare kontakter med familjeutredning (detta efter att han misshandlat en annan man framför ögonen på vår son, när sonen var 2 år) så har han alltid nästat sig ur och visat på gott föräldraskap. Jag har sedan snart 5 månader tillbaka ett nytt förhållande, en fantastisk kille (vi kan kalla honom Ville) på alla sätt och vis. Sakta har han fått lära känna min son, umgåtts som vänner och det har funkat bra. Om än har min son påpekat ett par gånger att jag minsann är hans mamma och inte Villes. För ca en månad sedan berättade jag för min föredetta om mitt nya förhållande. Då tog saker och ting fart igen. Han blev hotfull, förbjöd mig att träffa och prata med hans familj. Framför allt min föredetta 'svärmor', som jag haft fantastisk kontakt med. Efter detta har min sons beteende förändrats extremt. Han visar rädsla på att bli lämnad, han kallar mig dum, elak. säger att han vill ha en annan mamma, att jag ska lämna honom på olika ställen (i bilen, på dagis, i affären osv.) men mest nästan för att se om jag står kvar. Som för att 'provocera', för att sedan bryta ihop och i hysterisk sorg säga; -flååååt mamma, flåååt jag sa du va dum.. flåååt allt ja sa.. ja va dum.. flåååt.. Efter detta tar det väldigt lång tid att lugna honom. Jag får sitta och vyssa, upprepa att jag stannar hos honom osv. Just idag var han så slut efteråt att han somnade i min famn i soffan. Igår uttryckte han plötsligt vid kvällsmaten; -du är bra mamma.. 'sin pappas namn!!' är inte bra.. Sen fortsatte han äta som inget. När jag frågat om han haft kul hos pappa, om dom gjort något roligt så har han svarat: -Ja vill inte pjata.. nej.. Snälla, jag är desperat! Det tär på mig, både att hantera hans utbrott men FRAMFÖR ALLT oron om vad som sker hos hans pappa? Vart kan jag vända mig? Helst skulle jag vilja veta vad som sker där.. Detta är dock omöjligt! Pappan tog själv kontakt med familjerätten, för att ta reda på sina rättigheter.. Detta efter att jag nämnde att jag inte ville bo kvar på denna ort längre, jag har inget här att hämta. det är sonens far som kommer härifrån. En flytt för mig är dock inte aktuellt än, då jag studerar och är klar först nästa sommar. Kan ett annars så tryggt barn tvärvända så här? Under perioden hans pappa inte fanns med i vardagen så sa dom på dagis att han ändå var väldigt trygg och lugn. Så har det varit! Nu på senaste utvecklingssamtalet som både jag och pappan var med på tog även de upp att de märkt en förändring i hans humör. Han svänger väldigt snabbt och blir extremt ledsen på ett sätt han inte varit tidigare. Det ska också tilläggas att han kissar ner sig hos sin pappa efter vad jag förstått varje natt, hos mig gör han det de 3 första nätterna när han kommer från sin pappa, sen är han torr, kommer upp och hämtar mig för att gå på toa och ber om att få sova i min säng efter. (vilket han som rutin får resten av natten) Återigen, hjälp!! En förtvivlad 27-årig mamma.
