Jag är mytoman, fråga mig vad du vill!

Förlåt att jag drar upp tråden igen, men det här är så himla faschinerande tycker jag :)

Jag har bara mött en riktig mytoman tidigare och om jag ska vara ärlig så skrämde hon mig lite, haha. Sedan har man ju mött folk som töjt på sanningen i tid och otid, men inte riktigt på samma sätt som hon gjorde. Hon bytte namn, yrke, och livsambition ungefär 3-4 gånger på ett halvår. Och dessutom så skulle hon ju medverka i en storfilm och var tydligen ett "känt musikfenomen" här i Sverige - som ingen någonsin hört talas om... Sedan så ljög hon mig rakt upp i ansiktet om sitt förflutna då hon hade glömt att vi träffats en gång tidigare för många år sedan. Eh, ja. Ingen trodde ju på henne, men jag tror nästan att hon trodde på sina egna lögner så ja, hon verkade inte inse att alla såg igenom henne.

Handlar det bara om att göra sig själv mer intressant? Är du inte intressant som person? Ljuger du i andra syften än att få uppmärksamhet? Har du någonsin försökt manipulera någon med dina lögner? Får du inte skuldkänslor om folk faktiskt har förtroende för dig och du typ... ljuger dom rakt upp i ansiktet?
Du nämnde tidigare att du är populär - tror du inte att du hade varit lika populär utan dina lögner?

Jättefula frågor, men jag är väldigt intresserad tack vare denna människa som jag mött tidigare. Tack!

Alltså, de flesta "töjer" ju på sanningen då och då, men att ljuga tvångsmässigt om både stort och smått, låter varken sunt eller friskt. Men TS kanske är en "smart" mytoman. Jag har bara träffat några få mytomaner i mitt liv men där har det lyst igenom. Det har också slutat med att andra har sagt ifrån eller börjat undvika dem. 

Det värsta är när människor ljuger på andras bekostnad. T ex sätter någon annan i dålig dager (för att komma undan med sina lögner) eller vill ha sympati eller uppmärksamhet för saker som påstås ha hänt dem, men som man VET inte är sant. Då kan jag bli riktigt förbannad, att utnyttja andra människor på det viset. Man kan kanske inte hjälpa att man är mytoman (jag gissar att det måste finnas stor ångest eller andra problem bakom) men man har fan i mig ett ansvar för hur man behandlar andra.

En kompis kompis ljög om att hon behövde pengar (min snälla kompis lånade ut) att hon var med barn (men givetvis sen fick missfall!) att hon hade blivit våldtagen och det ena med det fjärde. Trodde man inte på alla hennes påhitt, var man en elak bitch. Jag vet inte hur många timmar min snälla kompis slösade bort på att försöka trösta och hjälpa den här tjejen, innan det (på andra vägar) kom fram att det mesta var lögn, hon är en känd "mytoman".

Var försiktig TS. Du kanske är skickligare än den här tjejen var, men det kan hända dig också. Det är också stor risk att dina barn märker och faktiskt tar efter! Du kanske har det från din mamma? 

Blev lite full i skratt när jag hittade tråden, vad är poängen med att fråga en mytoman om något? Alltså hur vet man att TS svarar ärligt? (hoppas TS ursäktar

Hej,
Jag och en kollega håller på att göra research för en dokumentärfilm om mytomani och undrar om du skulle
ha lust att svara på lite frågor? Du kan förstås fortfarande vara anonym,
men eftersom det är svårt att finna mytomaner som kan prata om sitt beteende
så skulle det hjälpa oss väldigt mycket ändå.
Vi nås enklast på mailadressen sannhistoria@gmail.com
Med vänlig hälsning Anders och Jesper

Hur ska jag kunna veta att du svarar sanningsenligt om du är mytoman???
haha
 

Detta är ett långt inlägg. 
Jag förstår att denna tråd är död sedan länge, men det skulle kännas bra att få ur sig lite.
Sedan 3 år tillbaka har jag ljugit i stort sätt om allt. Det började med att jag ljög om att jag var i ett förhållande med en kille, och jag talade vilt om honom och hur jag brukade vara med hans häftiga kompisar. Mina vänner vart ju förstås nyfikna och ville höra mer av mina historier (som jag nu i efterhand inser hur överdrivna de var).
Det gick till en punkt då jag gjorde ett facebook konto till min "kille" . Det var då folk började förstå- det var uppenbart att det var på låtsas. Men som jag läste att "mycketsaft" sade, så vågade inte mina vänner ifrågasätta det jag berättat. Nu för några månader sedan frågade min kompis om min relation verkligen var sann, och jag svarade att ja, det var den. Han trodde inte på mig. 

Men det jag upplevt är nog helt annorlunda . Min f.d bästa kompis är också mytoman. Vi har alltid varit väldigt uppmärksamhetsberoende. Vi hade bara varandra- så vi ljög om att vi hade massor av kompisar som vi hängde med. Ännu idag har vi säkert över 20 fake-konton till sociala nätverk, som är våra "vänner".
Vi gick skilda vägar, växte ifrån varandra och idag har vi båda många Riktiga kompisar. 
Konton'a är kvar, och någon gång ibland skriver vi till varandra och justerar våra "kompisar".

Jag har också flertal gånger fejkat att jag är någon annan. Jag lärde känna en tjej väldigt väl på en community. Jag ljög i princip hela tiden, och var så rädd att hon skulle komma på mig. När hon väl började misstänka , berättade jag för henne. Jag berättade att jag Faktiskt, och helt sant mår jättedåligt över x-antal saker som pågår i mitt liv. På något sätt förstod hon och accepterade, och vi vart tillsammans, träffades.

Jag går på kbt, men har inte nämnt detta. Jag mår otroligt dåligt över att jag gör så här, och hur bra det än känns när jag väl ljuger, gråter jag oändligt mycket innan jag ska sova. Herregud.
 

Min far är mytoman.

Det har gått så långt nu med alla hans lögner att jag har valt att inte ha med honom att göra.

Han skäms inte, han bryr sig inte, han älskar mig inte.

Mina bröder har kvar honom i sina liv då han öppnar plånboken ibland och han är inte fattig.

Han hjälper dom även med bilar, men jag som inget körkort har har bara fått gnäll.

Han har lovat och sagt så mycket men alla gånger jag åkt hem till honom har tårarna runnit och jag har gråtit tills jag nästan tuppat av, skrikit tills jag är hes och till slut somnat av överväldigande känslor.

Jag har börjat tänka nu att när jag får barn i framtiden vill inte jag att dom ska ha en morfar som ljuger för dom hela tiden, en morfar som får deras mor att gråta stup i kvart då han återigen har svikit.

Jag tror jag mer vill få dig att veta hur det är som barn att ha en mytoman som förälder, jag undrar hur du tror min far fungerar?

Finns det någon chans att komma fram till honom?

Kan jag någon gång lita på honom?

Jag vill inte ha en predikan på vad jag ska göra, jag är 22 och har försökt nå fram till honom hela mitt liv, jag har gått hos kurator, pratat ut och har stängt ute honom i veckor, han visar att han blir ledsen men sekunden efter har han glömt allt.

Jag orkar inte längre, han är bara min far på papper.

Hej TS är du kvar?

Hur ser ditt liv ut nu? Är du nöjd med ditt liv?

Mytomani är ingen diagnos i sig utan ett symptom på någon personlighetsstörning, (tex borderline, schizofreni, psykopati, narcissism, tvångssyndrom). Ofta finns det djup otrygghet i grunden. Mytomani är svårbehandlad eftersom det ofta inte finns någon sjukdomsinsikt. (Ts har ju inte heller sjukdomsinsikt eftersom hon inte ser något problem med sina lögner). Ofta blir det svårt för anhöriga till de som ljuger eftersom de blir "medbrottlingar" i lögnerna, lever du nära en mytoman brukar du veta om lögnerna men tvingas "spela med" för familjen och omgivningens skull. Jag har själv erfarenhet av detta. Den personen jag levde med visste om lögnerna och insåg inte att vi som levde nära såg igenom lögnerna men vi skylde över, mådde dåligt, och försökte ibland avslöja men blev bemötta med nya lögner och visste inte vad vi skulle göra.

Jag har själv brutit med den personen, jag såg inte att det fanns någon annan möjlighet, jag mådde väldigt dåligt av att leva med en person som ljög hela tiden och personen ljög även för terapeuter så behandlingen blev inte heller bra "efter den stora konfrontationen".