Du kan inte bli gravid - jag har ingen pappa!

Rätt.

Du har helt rätt i det du skriver! Innan jag lyckades bli gravid så kunde jag tycka det var jobbigt i perioder när "alla" andra var gravida. Men jag visste att problemet låg hos mig och att det var något jag var tvungen att arbeta med.

Det är trots allt ytterst få ofrivilligt barnlösa som tycker att andra ska sluta skriva på sina egna facebooksidor eller hålla sig undan. Däremot är det många som inte orkar med andras graviditeter, och om man då håller sig på sin egen kant, dvs inte vill träffa släkt och vänner som är gravida, slutar hålla kontakten via fb pga alla gravida där, så måste man respekteras för det. Jag upplever det snarast som att väldigt många blir provocerade av att man som ofrivilligt barnlös håller sig undan, och försöker vrida det till att man vill hindra andra från att prata om sin graviditet osv (därmed inte sagt att TS och ni som svarat i tråden hittills gör så).

Jag blir glad för dom som lyckas, på riktigt glad. Sen blir jag också ledsen för att jag också vill och avundsjuk för att det inte är jag ska erkännas men det är inte det jag fokuserar på. Jag blev jätteglad när ett par av våra bästa vänner blev gravida. Nu, 3 månader senare, orkar jag inte umgås med dom för hon bara klagar hela tiden och jag fixar inte att bemöta det. Hon får gnälla men till någon annan, jag och maken har bestämt oss för att ta en paus från dom ett tag. Orättvist? Ja kanske men jag mår inte bra av att träffa dom (iaf inte just nu) och även pm det ger mig dåligt samvete så är det så.

Sant!

Men eftersom jag är det som mår dåligt över att läsa och se bilder så har jag makten att blockera...iaf på fb...och det har utnyttjats, kan jag lova! 

Det är väl självklart att vi alla går igenom olika problem?

Ibland är man stark och klarar av att hålla god min och leva helt som vanligt och glädjas med andra. Ibland är man svag och behöver isolera sig från påminnelser om att "alla andra" har det som man själv längtar ihjäl sig efter.

Jag är inte bara ofrivilligt barnlös utan kan dessutom pricka av flera andra olyckor, men jag har haft turen att födas stark och tålig. Jag skulle kunna bryta ihop, stänga mig och blocka folk flera gånger om dagen, men än så länge har det inte hänt och då har det ändå gått 5 år av barnlöshet och många fler år med andra sorger.

Bara för att jag själv är stark så ser jag inte ner på de som är svaga och har fler dåliga dagar än jag. Jag tror inte att de har som åsikt att det är ok att reagera som de gör, utan det mest är nog ofrivilligt och kunde de styra så skulle de alltid må bra och glädjas med sina vänner och tyst småle när det pratas graviditet runt fikabordet för tionde gången på en vecka.

Jag tror skillnaden mot många andra sorger beror på att barnlöshet handlar om något livsexistentiellt. Om jag inte kan få barn, har mitt liv någon mening då?