Du kan inte bli gravid - jag har ingen pappa!

Det är väl självklart att vi alla går igenom olika problem?

Ibland är man stark och klarar av att hålla god min och leva helt som vanligt och glädjas med andra. Ibland är man svag och behöver isolera sig från påminnelser om att "alla andra" har det som man själv längtar ihjäl sig efter.

Jag är inte bara ofrivilligt barnlös utan kan dessutom pricka av flera andra olyckor, men jag har haft turen att födas stark och tålig. Jag skulle kunna bryta ihop, stänga mig och blocka folk flera gånger om dagen, men än så länge har det inte hänt och då har det ändå gått 5 år av barnlöshet och många fler år med andra sorger.

Bara för att jag själv är stark så ser jag inte ner på de som är svaga och har fler dåliga dagar än jag. Jag tror inte att de har som åsikt att det är ok att reagera som de gör, utan det mest är nog ofrivilligt och kunde de styra så skulle de alltid må bra och glädjas med sina vänner och tyst småle när det pratas graviditet runt fikabordet för tionde gången på en vecka.

Man vet inte vilka av människorna (utan barn) i ens omgivning som är ofrivilligt barnlösa. Vissa känner man till, andra inte. Bland de man inte känner till kan finnas den gladaste i personalen på ens barns dagis, den som alltid möter barnen med ett stort leende. Det är en stor grupp i samhället som någon gång går igenom problem att få barn, och om ens 10% av de med problem började kräva anpassning av sin omgivning så skulle samhället se helt annorlunda ut. Så nej, det är inte VANLIGT bland barnlösa att man kräver anpassning från omgivningen. Tvärtom skulle jag säga, det är vanligt bland barnlösa att man sitter tyst och tar saker som "du borde skaffa barn, folk väntar alldeles för länge nu för tiden". Lite som om någon utan pappa fick höra "ska du inte ringa din pappa, det är ju fars dag och jag tycker att du verkar träffa honom alldeles för sällan". Skillnaden är att man brukar berätta för folk i sin närhet om ens förälder dör/är död, men det är inte allt lika självklart att berätta att man kämpar med att bli gravid för femte året.

På min facebook kommer det då och då minnesord över döda föräldrar (från vänner i 30-årsåldern). Det har aldrig hänt att någon lagt upp en status om sitt misslyckade IVF, trots att jag vet att vi är flera som har gått igenom IVF och sammantaget med de som jag inte känner till borde IVF-arna jag har på fb vara ungefär tre gånger så många som de som har förlorat en förälder i förtid.

Menar du att om man tycker att ens eget liv utan barn är meningslöst, så tycker man samtidigt att alla andra barnlösas liv är meningslöst?

Det låter logiskt men det är ju absolut inte så det mänskliga psyket fungerar. Att gå igenom en livskris, där man ser det man hade tänkt sig som meningen med livet (att få barn och familj) ryckas bort gradvis under många år, har inget att göra med hur man värderar andra människor och deras liv.

Och jag förstår inte detta med att ofrivilligt barnlösa skulle vara den grupp i samhället som kräver anpassning. Fatta att det är en jättestor grupp! Läs på, detta drabbar mer än var 10:e person någon gång! Du har säkert någon i din närhet som har haft svårt att få barn utan att du ens vet om det.

Jag känner/är bekant med flera personer vars pappor dött i förtid, när de själva var allt från 5 år till 30. Av de som drabbats av detta är det ca hälften som gjort det till en stor grej och krävt mycket uppmärksamhet för det, skyllt sina problem som vuxen på det (även om pappa dog när de var små) osv.

Jag har nog "särbehandlat" dessa personer så till vida att jag har lyssnat så mkt som de behövde (även om jag kanske hellre hade pratat om annat), inte pratat en massa om min egen pappa (som i o f är missbrukare och frånvarande) osv.

Jag tycker att alla kan behöva "särbehandlas" då och då. Jag kallar det empati och att vara en bra medmänniska. Jag ser inget fel i att anpassa sig efter andra som har problem.

Med det sagt vill jag betona att jag inte tycker att TS kompis gör rätt som säger elakheter, jag skulle aldrig göra så själv.

Fast om jag hade blivit gravid så är jag säker på att det hade känts jävligt speciellt.

Minst lika speciellt som vad man ätit till middag, vad man sett för film, planerna för helgen, utsikten från ens kontorsrum eller nått kul klipp man hittat på nätet...

Sedan brukar jag inte posta en massa bilder och uppdateringar om min hälsa eftersom jag tycker det är för privat, så jag tror inte att jag skulle göra en stor grej av min graviditet på fb.