Vad ska jag göra med kattmamman...

Det låter inte bra, men har lite svårt att förstå vad som du säger har hänt kattmamman? Det kanske är en naturlig reaktion på det missfall hon tidigare var med om?

 

Är det då inte bättre att ungarna får vara hos dig lite längre än 12 veckor, så det inte blir ett så abrupt slut på det hela? Tanken med lagen är ju bl a att katterna ska hinna avvänjas av mamman - nu har det inte skett ännu och alltså vore det dumt att släppa iväg dem (förutom att du faktiskt absolut inte får göra det). Det är ju inte som att det är lag på att de SKA flytta när de är exakt 12 veckor heller.

Låt naturren ha sin gång och, framför allt, ta inte bort alla kattungarna på en gång från kattmamman - då får hon mjölkstockning ..... tom vuxna katter kan börja dia en nybliven kattmamma, utan att de ens är släkt, men det har väl ingen betydelse? Allt har sin tid o går över och vilken lagparagraf förbjuder att lämna bort kattungar före 12 veckor?

Precis, låt det ta sin tid, hon kanske är mer överbeskyddande och mammig nu dessutom pga förra missfallet. Men du menade så va, inte att hon skulle börja ge bort ungarna redan? Djurskyddslagen 9.

Paragraf 9 skulle det stå... men det är ingen nyhet.

Jag förstår inte riktigt vad du menar med att mamman börjat bete sig knäppt. Men jag kan berätta för dig att det inte alls är konstigt om mamman engagerar sig mycket i bebisarna. Det är de sista veckorna som är jätteviktiga i mamma barn relationen och det är under den tiden mamman fostrar och lär sina bebisar hur man ska vara för att bli en katt. Det ammas och fostras och busas och bits och tumlas runt massor i slutet och det är helt normalt. Mamman kan till o med morra och fräsa emellanåt och brotta ner bebisarna.....ömsom som hon ammar och tvättar dem....det är med andra ord väldigt mycket samspel mellan mamma och bebisar i slutet.....och det är superviktigt för kattungarnas utveckling och framtida psykiska hälsa.

Så om bebisarna verkar osjälvständiga är pga av att mamman är otroligt viktig i slutet av tiden de bor hemma. Det är därför det, enligt lag, idag är förbjudet att sära bebisarna från deras mamma. Så oroa dig inte alls för att de inte ska vara självständiga den dagen de flyttar. De kommer naturligt bli det och de kommer naturligt knyta an till sin nya familj när den dagen kommer....om de har fått tillräckligt med tid och kunskap av sin mamma, innan de flyttar.

Slappna av. Dessutom är det bara en vecka kvar tills kattungarna är 12 veckor.

Låt ungarna vara kvar längre än tolv veckor, många raskattsägare säljer inte förrän fjorton veckor. Enligt lagen så måste ungarna vara MINST tolv veckor.
Och bra att du slutar med dennna förbannade huskattsavel. 

Det är ju främst för kattungarnas skull som man satt 12 veckor som lägsta gräns. Vi har tre katter här hemma och alla tre blev hämtade vid drygt 12 veckor, men ingen av dem var egentligen redo. 12 veckor är verkligen minimum och det är satt av en bra anledning.  

Har du testat Feliway? 

KenoPeno: Nu är det så att hon inte direkt fostrat dem på annat sätt. Hon väcker dem non-stop för att de ska snutta både dag och natt. Hon går och gömmer sig med dem trots att det är lungt hemma. När jag beskrivit för veterinären hur hon beter sig så anser hon också att det är nåt som inte stämmer med henne.

Och den som fostrar kattungarna är den kastrerade hankatten vi har hemma.
Och jag har haft så pass mycket katter så jag vet att hennes beteende inte är normalt. Hon var på väg med avvänjingen för kanske 2 veckor sen och sen tvärvände det. och jag vet att det kan ha med missfallet och göra. Och då kattungarna var väldigt självständiga då och vad morsan gjorde struntade de högaktligen i så ser jag nu en förändring hos dem.

Om det var så att hon skötte den andra biten med fostringen klokt så skulle jag inte bry mig men nu är det inte så.

Och nej alla kattungarna kommer inte flytta på stört. Har nya hem åt alla men av naturliga skäl så kommer inte alla stå och knacka på dörren nästa måndag för att hämta sina nya katter.

 

Det är som sagt helt ok att vänta med att separationen hur länge som helst. Det enda djurskyddslagen föreskriver är att kattungen måste vara minst 12 veckor. Min yngsta katt var nästan 6 månader när han flyttade från sin mamma och brorsa till mig. Att stanna längre än 12 veckor är bara en fördel för kattungens utveckling och den grundtrygghet som byggs upp då.

Jag kan fortfarande inte riktigt se och förstå vad mamman gör som är knäppt från vad du beskrivit. Att de drar sig undan (gömmer sig) är fullständigt normalt för katter i vilken ålder de än är.

Att mamman väcker dem, som du skriver, är inte heller konstigt. Ofta går mamman runt bland sina bebisar och tvättar dem och grejar med dem, när de ligger och sover.

Så jag förstår inte vad det är du beskrivit för din veterinär, som får henne att göra sådana bedömningar. För vad du beskrivit här visar inte på något konstigt beteende.

Sen angående missfallet.....jag tror att människor har lätt för att lägga in mänskliga känslor i sina djur.....för oss människor ar ett missfall ett trauma som vi kan behöva bearbeta. Men jag har aldrig hört talas om ett djur som sörjer ett missfall. Katter och hundar lever mer i nuet och missfall, förlust av döda bebisar, är mer naturligt för dem. Inget de sörjer vid nästa kull.

Så mitt tips till dig är att låta mamman och bebisarnas relation vara.....den följer sannorslikt en naturlig cykel. Koncentrera dig hellre på den mänskliga socialiseringen av bebisarna.....se till att de äter bra kost, får sina vaccinationer, går på låda mm. Och ser du att det är mycket samspel mellan mor o bebisar, så kanske de behöver ett par extra veckor tillsammans till o med.

Och fokusera inte så mycket på att bebisarna ska bete sig självständigt i nuläget. Det som pågår mellan mor o barn e viktigt för bebisarnas utveckling......även om du inte förstår på vilket sätt det är det.             

Här kommer ett litet extra tips till dig.....suttit o funderat lite.

 Du kan kontakta sverak eller kika efter erfarna uppfödare i din hemstad på nätet och ringa dem. I regel är de trevliga och hjälpsamma och kan förklara för dig om något är onormalt. Har du tur och träffar rätt, så kanske du till o med kan få någon av dem att komma hem till dig och hälsa på och kika om det är något fel.

Jag hade jättegärna hjälpt dig, men jag bor så långt ifrån.....jag bor i Kanada. Men annars hade jag inte haft något emot att komma o stötta dig.

Jag tror det är bättre att du vänder dig till några uppfödare och pratar om det här.....för veterinärer är mer hemma i den fysiska delen (om det inte är en vetirinär som är uppfödare)......så jag tror du kan få bättre hjälp från en van uppfödare.

kram       

Ingen av våra katter har varit avvänjda när de har flyttat. De kattungar vi har behållt för vidare avel har alla diat under många månader. Jag ser inget udda i det alls.
Alla våra kattungar stannar hos oss i minst 14 veckor för att vi sett att de är mer mogna för flytt då.

Jag tror du skall ta det lite lugnt bara saker o ting löser sig säkert av sig självt med tiden.