Vill du ta reda på barnets kön före förlossningen?

Med första barnet hade jag och min dåvarande försökt i 3 år, vi hade fått en "dom" att det var omöjligt att bli gravida på naturlig väg och stod i kö för IVF (som då inte ingick i vårdgarantin utan det var bara att vänta...vi väntade över två år utan att bli kallade)

För oss så kändes det som ett mirakel ATT jag ens blev gravid...att ta reda på könet var en självklarhet, det förde oss närmare den lilla personen som var i magen och gjorde det hela mer verkligt och gav oss en chans -tyckte vi iaf- att lära känna honom....

När jag blev gravid denna gången var det faktiskt via IVF fast tillsammans med en ny man, han var inte så noga men för mig kändes det likadant, jag ville veta, ville få en chans att lära känna henne där inne. Kanske är fånigt men jag vill ha namnet klart när bebisen kommer ut så att man kan välkomna henne med hennes namn, och det är ju omöjligt om man inte vet könet...

så resonerar vi/jag

Absolut inte- i mitt fall iaf- jag julpyntar knappt alls och gör jag det så gör jag det första advent, som iofs ofta infaller i november.

Jag äter inte semlor på jul heller, saffransbröd, pepparkakor, julmust och annat som hör julen till kommer inte förbi mina läppar innan första advent så din slutledningsförmåga brast nog där.

Tycker det är en ganska dålig jämförelse.

tror säkert att många resonerar som så att de inte vill ge en pojke ett rosa rum och en flicka ett blått. Merparten av befolkningen tänker faktiskt fortfarande i pojk- och flickfärger.

INredningen är av ganska låg prio här ...vi har helvitt i båda barnrummen (i grunden) sonen fick ny inredning i sommras och då fick han välja färg, grönt. Bra val

jag älskar grönt.. men helt seriöst så ville han ha mörkrött först.... men eftersom hans rum är ganska litet så hade det "krymt" då så vi frågade om han inte kunde tänka sig NÅGON annan färg haha...

Kläder kan jag förstå.. jag som själv älskar rosa och lila och klänningar. Vill inte sätta det på min pojke, men å andra sidan så traskade han in som 4-åring på Lindex och skällde ut personalen för att  lila mjukisdressar bara fanns på "flicksidan" haha..

han är.... rolig *ASG*

Jag är nog så fånig.. har packat bb-väskan och med där är en mörkrosa klänning som tösen ska ha på hemresan.. men hon har också en byrå full med blått, grönt, jeans och manchesterbyxor... tycker det är lite lustigt att rosa kläder är så klart "tjejiga" medan blått är mer "könsneutralt" ...iaf när man frågar expediter i butiker.
Sonen är ju rödhårig och han hade MYCKET rosa och rött när han var liten (även nu när han är stor o cool och väljer själv) och då fick man höra att "ska du inte köpa den i blått, han är ju en pojke" av butikspersonal!!

Sen måste man alltid ha med sig att det är EXTREMT sällan som man kan förutsäga könet till100%, särskilt inte vid RUL.

När jag väntade sonen 2004 fick man vid RUL inte säga könet eftersom de inte ville skapa förvirring- jag hörde om en tjej som på Östra i Göteborg några år tidigare fick "veta" att hon väntade en flicka, sen kom där en pojke och hon fick någon slags förlossningsdepression. Hon var sååå inställd på att det var en flicka att det liksom blev galet.

vid ett könsultra efter vecka 25 (vilket brukade vara den vanliga gränsen iaf då... nu vet jag att man gör det tidigare, vi kollade i vecka 22 tex) är det ju säkrare men fortfarande får inte den som gör ultraljudet säga att de är 100% säkra. Vi fick höra nu att "jag är i stort sett helt säker på..." med pojken då 2004 sa bm "Jaaa.. om det här inte är en pojke får ni pengarna tillbaka, så säker är jag"

Tänkte på det häromkvällen....tänk om det kommer ut en pojke, vi som är helt inställda på att det är en flicka *S* Drömde om det också, att ut kom en grabb och vi bara gapskrattade åt det, tror att det är ungefär så vi kommer reagera OM det visar sig vara en pojke. Och innan vi fick veta var det just pojknamn vi hade lättast för, vi har ETT pojknamn så det är inga problem. Flicknamn har vi flera stycken så förhoppningsvis hittar vi rätt inom 50 dagar

DU tycker det är BULL.. men det tycker inte jag.. och tydligen flera med  mig. Det är inte heller att knyta an det handlar om, utan att lära känna sitt barn, att känna sig mer insatt i vem det är som är där inne.

Vetenskapliga bevis behövs inte när det handlar om känslor. Det finns inga vetenskapliga bevis på en hel massa saker, likväl är de sanningar för de som upplever dem. Jag KÄNNER att jag känner mitt barn en gnuttans bättre då jag vet könet, jag tycker ärligt talat att det är ganska nonchalant och på gränsen till kränkande (även om jag hatar att använda just det ordet) att en barnmorska gör sådana uttalanden. Jag har jobbat mycket med barnmorskor och vi har haft uppe just den diskussionen och ingen av de barnmorskorna (och då var det ändå en sisådär 3-4 st som jobbat i över 25 år) kom med så klantiga uttalanden utan det handlade mer om att det just var en känsla man ville få för sitt barn- inte kontroll (detta var långt innan jag själv var gravid vill jag påpeka så det handlade inte om hänsyn från deras sida)

Kontrollbehov anser JAG dock bara är BULL, då är det isf i mitt tycke mer kontrollbehov att gå på ultraljud. Blir det bebis så blir det och får man missfall kan man iaf inte göra något.

Men jag tror att de som anser att det hänger på kontrollbehov är också de som anser att KUB och fostervattensprov är bullshit- om vi nu ska dra det hela till sin spets.

OCH ja jag gjorde KUB och hade gjort fvp om jag fått dåliga siffror på det.

DIN åsikt respekterar jag, om DU tror att det är kontrollbehov får det stå för dig, men det är ju faktiskt flera här som vittnar om motsatsen och då tycker jag att det är ett litet övertramp att du går in och säger "JOOO det är kontrollbehov för det säger min barnmorska" utan att din barnmorska ens har träffat alla de som valt att ta reda på könet och det finns heller inga vetenskapliga bevis på just DET uttalande och som yrkesperson bör man vara väldigt försiktig med vilka uttalanden man gör. SÅ i hennes position skulle det vara på sin plats med källhänvisningar och referenser på det uttalandet, kan du be henne om det tror du?

kan ju ge lite motvikt ... chefen på MIN barnmorskemottagning gjorde följande uttalande i en intervju ang könsdiagnostisering.

- Att ta reda på barnets kön var inte tänkbart för tio år sedan på samma sätt som et är i dag, säger Pia Narciniak som är verksamhetschef på det privata alternativet Barnmorskegruppen.

Enligt henne beror nyfikenheten på mycket mer än en längtan efter att i förväg välja rätt färg till barnrummet. Och de flesta som kommer till henne är omföderskor.
- Det händer till exempel ibland att det kommer flerbarnsföräldrar till oss som redan har tre barn av ett kön och som vill veta vad den nya bebisen har för kön för att bemöta fördomarna om att de förutsätts längta efter ett barn av motsatt kön den här gångne. Men många tycker bara att det är mysigt att veta också.

I en artikel i VLT från september 2010

Även chefen på KSS i Skövde har uttalat sig att de (tvärt emot vad socialstyrelsen sedan förra året ordinerar) inte talar om könet även om de ser det. Han tror att orsakerna har att göra med en slags närmare anknytning även om han reserverar sig eftersom vissa par helt klart gör det pga kontrollbehov. Han påpekar också i den intervju jag hittade att det INTE finns vetenskapliga bevis för något av detta utan det är enbart hans personliga uppfattning......Vilket jag tycker tyder på profesionalism, han tror lite av vart och det tror jag ligger närmare sanningen men det finns inga vetenskapliga bevis för NÅGOT av uttalandena.

Om nu mer än 50% av de blivande föräldrarna (finns siffror på detta) vill veta könet och de som svarar HÄR säger att det INTE är pga kontrollbehov så tycker jag att vi får lita på det iaf.