Dotterns pappa frånvarande helt sen 1 år tillbaka...

Om den biologiska pappan väljer att dra umgängesfrågan till tingsrätten är det rätt stora möjligheter att han får någon form av umgänge. Sköter han det så kan det mycket väl utökas.

Det är utifrån detta du bör agera.

Vad händer om du och din sambo går isär? Kommer han ta fullt pappaansvar i alla fall eller kommer även han överge dottern?
Kommer du tillåta honom ha dottern som sin egen även fast ni går isär?
Detta måste du ha svar på innan du låter han ta på sig det ansvaret.

Jag lever med en man sen 5 år tillbaka som träffade en kvinna med en liten bebis som han blev pappa åt. När det tog slut tog han sitt ansvar och vi har fortfarande pojken varannan vecka och han lever precis som våra biologiska barn, men enligt familjerätten är detta ovanligt.

Jag tror att det är viktigt att man talar med barnet om att den har en biologisk pappa så det inte kommer som en chock senare i livet

Och ja han kan komma och kräva gemensamvårdnad (om han inte har det) och umgänge. Dottern har rätt till sin pappa och med säkerhet skulle dom lägga upp en umgänge och senare utöka till vv om ni bor på lagom avstånd från varandra.
           

Nej, det är inte ok att du helt utesluter hennes pappa ur henne liv. Hon har rätt till det och kommer
bli arg på dig och undra i framtiden om du inte uppmuntrar umgänge osv.

Försök få med honom på tåget på ngt sätt. Han har ju tydligen försökt lite genom att "hota" med famrätt o tingsrätten. Gå på samarbetsamtal på familjerätten och gör ett avtal om umgänge. T ex att han ska träffa henne några timmar åt gången först, sedan halva dagar ensam med henne och till sist hela dagar och enstaka övernattningar. Man utökar det gradvis. För barnets skull bör du göra det. Hon kommer lida av i framtiden om hon käner/tror att hennes pappa inte brytt sig ett dugg. Sånt gör ont och påverkar en hela livet..och hennes kommande relationer...tror jag

Hade det varit jag hade jag gift mig med sambon och hört med båda männen om en adoption kunde vara aktuell.

Biologi och ursprung i all ära, men vad flickebarnet behöver är föräldrar och en stabil situation både känslomässigt och juridiskt.

Jag ska förklara tydligare hur det har gått till. 
Då när han hotat med familjerätt/tingsrätten så har det varit för att han velat träffa dottern PÅ SINA VILLKOR. Han har kunnat ringa en förmiddag och krävt att jag ska hämta dottern på dagis för att NU ska han träffa henne. Eller så har han velat komma sent på kvällarna och velat att jag ska hålla dottern vaken istället för att natta henne och låta henne somna vid sjutiden, så som hon brukar. Det är DÅ han hotat om det. Jag tycker att självklart skulle umgänge kunna ske, men inte endast på hans villkor.
Efter att han träffat henne (senast i augusti förra året), så har han sedan dess hållit sej helt borta.
Dessförinnan har han gjort likadant, träffat henne två, tre gånger, varit borta i fem månader, träffat henne en gång, varit borta i fem månader, sen kommit tillbaka och velat träffa henne kanske ytterligare en gång, för att sedan vara helt frånvarande.
Jag anser att det är förvirrande för dottern att redan som 2,5 åring kunna hålla reda på vem han är, när han visar sej så sällan. Nu vet hon ju inte alls vem han är, hon minns inte honom alls.
Min sambo har själv fått ta såpass mycket ansvar för dottern som han velat, det är inget jag "prackat" på honom alls. Och här anser jag att det är bättre att dottern, tills hon är gammal att förstå, har honom som en riktig fadersgestalt, men när det är läge så kommer jag såklart berätta för henne om hennes biologiska pappa.
Men anser inte ni att han agerar fel?
Jag ska inte behöva vara den som TJATAR på honom om att träffa henne. Jag har aldrig hindrat honom, förutom när han kommit med helt uppåt väggarna dumma förslag, som att gå och hämta henne på dagis när hon varit där i kanske tre timmar, eller hålla henne vaken till klockan är nio på kvällen.
Jag tycker inte alls att det är okej.
Jag vet såklart att han spridit ut att han inte får träffa henne, det folk inte vet är min version. Att självklart får han träffa henne, men då kan vi ändå ha haft bestämda dagar och tider som passar dottern, tider som inte är under dagistid, eller när hon ska sova. 

Jo, adoption kommer väl kanske komma upp på tapeten och jag och sambon en dag gifter oss. Men det tar vi då. Om inte annat spelar det ingen roll, han kan vara en likabra pappa till henne, oavsett om det är biologiskt eller inte. 

Lite konstigt att folk drar slutsatsen om att jag är en "såndär" mamma som vägrar till umgänge helt. Varför drar ni den slutsatsen då jag inte ens förklarat hela situationen, mer än i stora drag?