Mamma-dotter relation (olika personligheter)

Hej alla, detta är kanske eg inget problem men tar upp mina tankar och funderingar en del och är nyfiken på vad ni har att säga, vad ni tycker om detta.  

Jag och min mamma är väldigt olika som personer. Jag är öppen, social, lite naiv, nyfiken och pratar gärna mkt om relationer/problem i relationer etc. Lite psykologtypen kan man säga. Min mamma är tvärtom. Pratar aldrig om sig själv, blir uttråkad när man pratar om relationer och problem däri, vill gärna fatta sig kort och pratar aldrig om samma ämne längre än ett par minuter.

Under hela min uppväxt har jag haft lite av känslan att jag är "fel", lite jobbig, och jag säger inte att det är min mammas fel, men jag tror att min mammas inställning till mig har påverkat min självbild, tex hade jag tidigare väldigt dåligt självförtroende och har idag fortf svårt för att stå upp för mig själv ovh mina åsikter, spec om jag blir ifrågasatt, då har jag svårt att tala för mig/försvara mig utan hamnar lätt i offerställning och ber om ursäkt. Fast jag, efter lite eftertanke, känner att det jag var jag som hade rätt.

Under hela min uppväxt och nu har min mamma aldrig riktigt orkat prata med mig. På det sättet som jag tycker att man pratar och stödjer ngn. Har jag varit ledsen så har det mest varit "tänk inte på det med". Har jag velat älta ngt problem har det varit "hur länge ska du älta det där". Har jag analyserat goda vänners beteende har det varit "har du inga andra intressen förutom det där". OSV. Alltid.

Nu i vuxen ålder har jag blivit så trött på det. Har i så många år kännt mig "missförstådd" eller lite fel, och när jag åter igen får höra såna kommentarer när jag bara är mig själv ovh vill dela med mig av historier, funderingar, tankar med min egen mamma och samtalet löper på en minut och avslutas sen med "nu har vi pratat nog om det" fast jag precis börjat (!) så jag började för några år sedan känna en sådan irritation mot min mamma i dessa situationerna. Speciellt när hon började göra likadant med mina barn! Då bubblade det upp en massa inom mig fr min egen barndom så jag bestämde mig för att verkligen försöka acceptera min mamma som hon är och inte plötsligt förvämta mig att vi nu kommer börja ha den typen av samtal. Känns som att jag väntat och väntat på att få prata m henne på det sättet, eller få acceptans fr henne att jag gillar att prata om relationer, sociala grejer osv men nu har jag förstått att den dagen komemr, för hon är inte sån helt enkelt. Hon pratar bara om konkreta grejer, direkta grejer och tycker sånt psykologiskt tjafs är "slöseri med tid". medans jag tycker att det är fullt naturligt och livsviktigt.

I alla fall, sedan jag bestämde mig för att helt enkelt sluta prata m henne om sånt och ta henne för den hon är, så känns det som att vår relation blivit sämre! Vi har liksom inte mlt att prata om! Det blir korta, informativa samtal, men det känns ofta så opersonligt och "torrt". Jag öppnar mig inte längdre, för jag har aldrig fått positivt feedback förr för att jag gjort det, men resultatet är att distansen mellan oss blir större än innan. För att jag förändrat mitt beteende. Förstår ni hur jag menar?

Tycker det känns så trist!! Men kanske är min mamma nöjd med att ha det såhär? Kanske saknar hon inte det sm jag tycker är givand i en relation för att hon har inte behovet av det?