Gång på gång ser jag aggressiva Fl-mammor som blir galna av ilska för att någon förälder vill hjälpa sona barn behålla sin "tomtetro"
Vad är grejen, ska vi börja berätta all sanning för barn nu plötsligt? (Död - Krig - Sex - Gud ) Ja, ni fattar.
Är barn bara små vuxna som ska sakna magi i sitt liv, för att magi är lögn.
Jag tycker det är löjligt att påstå att föräldrar LJUGER för sina barn - hur resonerar ni?
Tror det är ett fåtal. Alla våra och de i vår bekantskapskrets tror på tomten. Och tandfen, eller musen som vi har. Och påskharen 
Självklart ska barn få ha magi i sina liv.
Barn ska få ha magi i sitt liv ja.
Tomten har vi valt att inte ha hemma hos oss. Det är uppenbarligen inte så vanligt att barn inte får påhälsning av tomten på julafton. PÅ dagis tittade fröknarna på mig som fågelholkar när jag sa att mina barn inte får det.
JAg är inte uppväxt med tomten och kommer aldrig glömma när jag av en slump fått veta vem som skulle vara tomte på lekis julfest. JAg berättade det för mina kompisar och har nog aldrig fått så mycket skäll som då. Fröknarna på lekis och andra vuxna var vansinniga för att jag berättat för deras barn att tomten är ett påhitt.
För mig är det skillnad på att välja att inte upplysa mina barn om allt när dom är små. De behöver inte veta allt om sex, krig döden osv.
Men att säga att tomten finns är ju att ljuga för sina barn så det gör vi inte.
Jag trodde stenhårt på tomten när jag var liten, ganska länge om jag minns rätt.
Det var fantastiskt, spännande o roligt att försöka hålla sig vaken när tomten skulle hämta paketen (ja, för jag visste att tomten fick "hjälp" med att skaffa paket).
Minns inte när jag insåg att tomten inte fanns men tror det kom lite pö om pö.
Bonusdottern trodde oxå på tomten länge, och har vad jag vet inte upplevt det som traumatiskt att han inte fanns på riktigt. Nu är det sonens tur o självklart får han tro på tomten. Dessa glittrande, förväntansfulla ögon :)
Barn måste få lov att vara barn, och just detta är en av sakerna jag minns med mest värme från barndomen - skulle aldrig vilja ta det från sonen..
Den sista tomten vi hade hemma var min farfar och då kom farmor springande efter honom och ropade "Malte du glömde skägget!" Ändå stod jag där snällt de de gånger vi firade jul någon annanstans och neg så fint för tomten. 
Jag minns mina barndomsjular med stor värme trots att en av oss blev utsedd till "tomte" (dvs inga tomtekläder eller skägg) och delade ut paketen under granen till de andra. När det var ett paket till den som delade ut paketen så sa man bara att här var det ett paket till tomten. Det var alltid roligast att få vara "tomte" och dela ut paketen.
Min mamma kände sig väldigt lurad när hon kom på att tomten inte fanns och hon ville inte lura oss. VI hade våra egna traditioner som blev lika viktiga och magiska för oss som tomten var för andra barn.
Tycker aldrig man skall försöka hjälpa (läs hjärntvätta) barn att behålla en tro när de själva börjar tvivla och komma fram till det logiska. Vare sig det handlar om tomten eller gud.
Jag kämpar som ett lejon för att mina barn ska tro på tomten, tandfen osv osv.
Men det är många i mina flickors ålder som inte tror på varken tomten eller tandfen (de är 6 och 4 år...) uselt av de andra föräldrarna..... Anser jag.
Fast ljuger ÄR ju det man gör om man försöker intala barnen en sak som man vet inte är sann. Att däremot låta barnen tro, på egen hand, är inte att ljuga... En betydande skillnad.
Tomten finns, tomten har kommit hit vartenda år och finns således i allra högsta grad. Det är ingen lögn. Att försöka intala vårt barn att det bara finns en tomte, att det är den riktige tomten som kommer till alla barn i hela världen t ex, vore däremot att ljuga. En del frågor från sonen har vi svarat svävande på, en del rent sanningsenliga och en del har vi bollat tillbaka till honom "vad tror du själv?". Att när han själv börjat tvivla och fundera på om det nog inte är en vanlig människa som klär ut sig jobba för att han ska återgå till att tro att tomten är The Tomte som bor i Lappland eller Finland eller var det nu är har aldrig varit aktuellt.
På jobbet, är förskollärare, brukar jag säga att man kan välja om man vill tro på tomten eller inte. Jag försöker betona att det är lika "rätt" både och.
De barn som förstått att tomten inte finns brukar vara snabba att påpeka de för yngre...
Barn får ha magi i sitt liv.
Det är inte så att vi säger åt dem att tro på tomten.
Men de får tro det. Hemma hos oss är det så att paketen ligger under granen, men både Görel och Malte tror att tomten kommer och lägger dem där.
Varför inte? Tomten kanske har påverkat mig att ge just det där?
Fast jag tycker inte att man ska använda det som ett hot "snälla barn" alltså.
Tandfén tror Malte på, inte Görel.
Vi säger inte "tanfén har lagt det här i" eller "vi har lagt det här i", men de får tro vad de vill. På dagis finns inte tomten, men det kan hända att barnen får något. De ligger också under en gran vi har.
Påskharen tror mina barn heligt på.
Görel har en egen Gud och Malte har inte uttalat sig i den frågan.
Både Malte och Görel har egna fantasivärldar, Görel tror på utomjordingar, Malte på snälla monster och hustomtar. Görel tror på Nalle Puh och Mumin:s världar. Malte tror att saker har ett liv (och jag skäms inte för att berätta att jag också tror det. Dock har jag inte tutat i barnen det). Görel har skapat starka relationer med dockor och Malte tror att figurerna i kärlekstunneln lever. Varför får dem inte tro på det? De kanske till och med har rätt? Skriv inte "det finns inte, men de får tro vad de vill" typ. Det kanske finns. Varför skulle inte Gud eller utomjordingar finnas? Våga tro på övernaturligheter!