Man är man för gammal 46 år

Tja, ni som fått barn vid 16 och 20 kommer förmodligen att få en kull till vid 40 (något under, antagligen över). Det är inte ovanligt alls, eftersom många förhållanden (i alla åldrar) tar slut och för att kärlek ofta vill barn. 

I övrigt blir jag lite rörd på något sätt när jag läser den här tråden. Jag känner igen hur kategoriskt man kan - och ofta också gör - uttala sig när man är tonåring. Det går till sig med tiden, de flesta reviderar ganska många av sina uppfattningar. Det hör till utvecklingen.  

Äsch, det vet du inte. Du har förstås ingen aning om hur det känns om tjugo år. Det kan bli som du skriver här och det kan bli på många andra sätt. Kategoriska uttalanden hör som sagt tonåren (och för några ytterligare några år) till.

Det skrev jag ju också? Det står där inom parentesen.  

Men det är väl helt okej att ha det som utgångsläge, och så kan det ju också komma att bli. Ni kanske delar hela livet med varandra och du kanske aldrig skaffar fler barn (du kanske till och med ska sterilisera dig för att så gott det går säkerställa att det inte blir barn efter 35?) Men det kan förstås också bli på en rad andra sätt. Det inser du ju också.

Folk skaffar barn av alla möjliga anledningar. En del tillbringar ett långt liv tillsammans men skiljer sig till sist ändå, kanske träffar en ny partner utan barn. En yngre partner, eller varför inte en äldre partner som vill ha fler barn. En del människor förlorar sina barn genom tragedier och bildar sedan ny familj. Andra vill ha en sladdis och får det också. Om du håller ihop med din kille så kanske han (och du!) senare i livet översköljs av en stark längtan efter en liten till. Allt jag säger är att det hör ungdomen till att uttala sig kategoriskt om saker som ålder och erfarenheter sedan ställer på huvudet. De flesta av oss har gjort så i något eller några sammanhang bara för att senare i livet revidera sin uppfattning. Nyanserna är inte där från början, hur ska de kunna vara det? Livet blir till medan man lever det, erfarenheterna läggs till varandra.

Jag bildade familj med den bästa av män. Jag tycker fortfarande många år efter vår skilsmässa att han är världens bästa pappa och en mycket bra man. För mig är det inte hela världen att vår kärleksrelation till sist blev en vänskapsrelation eftersom det viktigaste för mig är att vi kan fungera tillsammans på det sätt vi gör och vara så bra vi kan för våra barn. Man kan bli lycklig på alla möjliga sätt, och man bör få vara det också på de sätt som erbjuds en. För några kommer dessa tillfällen sent i livet, för andra tidigt. Jag ser få anledningar till kritik i något av fallen.