Anonym skrev 2012-11-22 22:45:31 följande:
Ingen av er mår bra. Och inte heller er son, av att leva i ett kallt hem utan kärlek mellan föräldrarna,det känner de av. Prata med varandra ta ett snack på allvar med honom. Fast du kanske inte mår bra själv just nu för retar man hjäl sig på precis allt,som det du skrev. Så ligger felet hos dig att du är för lätt irriterad. Eller att ni är för olika och du är jävligt trött på hela honom. Jag retade mig på allt min sambo gjorde innan när jag själv mådde väldigt dåligt,jag va ganska deprimerad,irriterad och trött på livet i stort. Det gick ut över honom. Jag tyckte allt han gjorde va fel,allt han sa och inte sa va oxå fel. Fy Fan vilket helvetet han levde. Jag med. Ja mådde skit. Han med för jag bara gällde lipade va irriterad arg och sur varje dag. Trodde det skulle ta slut. Jag trodde inte ens ja älskade honom mer..det gjorde jag heller inte då. För jag själv mådde för dåligt så jag kunde inte det. Sedan sökte ja hjälp och fick prova antidepressiv medicin. Det vände och jag började gilla livet igen,tog ett tag men. Jag bara slutade reta mig på allt och alla,min sambo då mest. Nu förstår jag inte hur jag orkade med mig själv,eller hur han orkade med mig. Nu bråkar vi typ aldrig och jag retar mig inte alls så lätt. Är ingen bitter kärring längre,haha! Annars om det inte e så för dig så e du väl bara jävligt trött på han och det e man ju i perioder. Det brukar ju oftast vända och gå över om inte det är allvarliga grejer som man stör Sig på.
Men om problemet faktiskt till stor del ligger hos TS sambo, hon nämner ju flera konkreta exempel:
- ständigt handen innanför brallorna
- tar inte hand om sina egna kläder
- köper aldrig presenter
- tar inget ansvar för familjens helger/semestrar
- spelar mycket mobilspel
- städar inte upp efter sig i badrummet
Alltså, jag skulle inte vilja ha en sambo med detta beteende. Jag tycker inte TS är gnällig i onödan. Dock kanske sambon inte vill precis samma som TS. Därför behöver de prata och kompromissa.